... besviken OCH en aning förvånad när människor likt bilhandlare utger sig för att ha än den ena än den andra goda egenskapen. Sedan märker man att det är bara en falsk fasad, det är rostbubblor under lacken och trasiga avgasare.
Eller man kan säga de är lite som skrytbyggen där man visar upp ett tjusigt hus att imponera med men som tyvärr har dåliga bjälklager, läckande tak... *hmmm*... och ibland är de byggda på en gammal helig indiankyrkogård.

Men är det så farligt då? Gör inte alla människor det, blåser upp sig som ballongfiskar, låtsas att man är något man inte är? Det kanske är okey, så länge ingen kommer i kläm, känner sig lurad och sviken? 
Frågan är lyckas man verkligen lura sig SJÄLV, har man så dålig självinsikt?

Ta den här Björn Ranelid till exempel, som likt en kulspruta smattrar ut det mest osannolika uttalandet efter det andra. Känns som han lider av en magnifik variant av hybris, till exempel hittade jag dessa fantastiska citat; 
" Jag är den största sensationen i Melodifestivalens historia."
På frågan är han rädd för att bli måltavla för kritikernas giftpilar svarar han;
- "Nej, nej, nej, de är fyra fem stycken. Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende som har en egen fan club, jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? De är fem stycken. Ställningen är tre miljoner mot noll till mig.
Han lär också ha sagt om sig själv i jämförelsen med andra författare;
-"Mina meningar är intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp, Jag gör det ingen Nobelpristagare i kemi, fysik eller medicin klarar av."
Är han seriös eller driver han med sig själv och oss, provocerar han för att sedan luta sig tillbaka och småskratta över att han lyckats reta upp ännu några fler? Eller lever han i en värld där han ÄR så gemytligt jävla nöjd med sig själv? 

Fattar den som inte bara ser det halvfulla glaset som halvtomt utan dessutom verkar sitta och stirra på hur vätskan dunstar och blir ännu mindre att man upplevs väldigt negativ? Tror faktiskt inte det…

Och den som pratar oavbrutet om sig själv men anser sig vara både empatisk och inkännande, fattar den att ingen annan fick en syl i vädret och att man verkar helt ointresserad av sin omgivning? Tror inte det heller…

Det får mig att fundera har JAG så dålig självinsikt?
Vad utger JAG mig själv vara, och vad kör JAG med för falsk marknadsföring?  
Har jag en bild av mig själv som ingen annan delar?
Har JAG rätt att bli besviken och förvånad, då jag kanske också kör omkring med en uppimpad skrotbil och bygger luftslott?
Nä, för att återkomma till de där indianerna, de med de otroligt läskiga kyrkogårdarna, jag kanske själv skulle behöva gå i någon annans mockasiner ett tag, innan jag kan förfasas, förvirras och fördöma?

...är ju inte bara en enormt rafflande och intressant sport, det är också benämningen på en företeelse vi föräldrar ofta blir anklagade för, och med all rätt. Vi puttar, sopar, hojtar och hejar så att ungarna bara gliiider fram.

När mina gossar var yngre så fick de en tjuga om de klippte gräset. Men en vi känner gav barnen 100, trots att de hade åkgräsklippare. De ska lära sig att arbete lönar sig, förklarade han. Till saken hör att han jobbar jämt och tjänar förhoppningsvis bra med pengar på det, däremot har jag svårt tro att han vet han hur man startar en dammsugare eller än mindre en tvättmaskin?

När den äldste sonen i en annan familj blev 18 så kunde plötsligt inte föräldrarna uppmana honom hjälpa till, han var ju myndig och måste få göra som han ville, påstod de. Så han kom hem då det passade honom, fick maten uppvärmd och man tassade på tå så man inte väckte den ”myndige” när han valde ha sovmorgon. Sällan hjälpte han enligt mig till eller tog hänsyn, trots att han bodde hemma till en bra bit över 20 år. 

Vi började fundera över om man ska ha betalt för att hjälpas åt hemma. Och handlar det inte om att man respekterar och hjälper varandra i en familj, oavsett ålder? Och hur ska vi prioritera?

Varning! Om du inte klarar läsa om hur jag skryter omåttligt över mina söner och om mina äckligt präktiga metoder att mota undan "curling-mamman" inom mig så gott det går, så SLUTA läsa nu. Självgodheten kommer inte ha några gränser, och kanske kommer någon känna sig provocerad. Så jag säger det igen, för din och min skull, om du inte tror dig klara detta; Sluta... läs... nu.

Så, trots vi garanterat INTE förlorat de som tycker att jag försöker framstå som bättre än andra, att jag har taskig självinsikt och tenderar att sätta mig till doms över folk, så fortsätter jag oförtrutet vidare;
Nå, vad gör dessa två blivande svärmorsdrömmar till söner då? Jo, de dammsugar och städar sina rum, renbäddar sina sängar, sorterar och lägger in sin tvätt och ibland hela familjens, plockar ur diskmaskinen, klipper gräset och skottar snö. Numera lagar de middag en dag i veckan var, då de naturligtvis följer ICA:s billiga veckans meny. Detta gör de gratis, oftast på uppmaning men ibland, oftare och oftare, så glimrar det till och något sker automatiskt.

Mina söner, som för övrigt är otroligt snälla och lugna, diskuterar inte emot eller vägrar när de blir uppmanade att hjälpa till. Detta är faktiskt sant! Lika sant som att de aldrig bråkade som små, jag lovar, det var jättekonstigt! Numera ryker de ihop mest på lek, jag brukar tänka när inredningen lossnar från väggarna att det hade varit enklare om de tagit dusterna som lättviktare och inte nu när båda närmar sig 1.80 med varsin matchvikt på dryga 70 kilo var...

Det ju naturligtvis inte så att de går i rad och sjunger glatt likt Snövits 7 dvärgar ”hej hå hej hå vi till garageinfarten gå ♪♫♪” med snöspadar över axeln. De tycker det är skitrist att det snöat så förbaskat mycket de sista vintrarna, men det är ju inte under sång jag fyller tvättmaskinen heller.

Vissa tänker kanske att detta handlar ju inte om curling, det är ju ett Boot-camp för stackars utnyttjade tonåringar! Eller också tänker man de har ju semester, barn ska dessutom renovera övervåningen, baka allt matbröd och gå ut med hunden och hästen. Oavsett hur ni har det där hemma så är det viktiga att man hittat sitt eget sätt, och att alla är nöjda. Eller hur?

Nå, hur fokuserad och målinriktad verkar inte jag vara då? Lugn, jag är lååångt ifrån curlingfri. Jag inhandlar nya vantar när de tappat bort sitt 487:e par, hänger på dem reflexer och varnar dem för bilar. Jag erbjuder dem skjuts ibland trots det går en buss bara så de ska slippa frysa, handlar onödigt dyra kläder åt dem trots de har hela studiebidraget just för det ändamålet och skickar dessutom med dem extrapengar så de då ska unna sig något.
Hur fulländade är inte sönerna då? Lugn, de är lååångt ifrån felfria de heller. Jag får kliva över skor fulla hallen, trilla över skolväskor, förvånas över alla torkade endagslinser som ligger och glittrar lite här och var och undra varför ena sonens garderob alltid kräks ut nästan alla kläder han nyss lagt in. 
Tomma toarullar, dammiga datorsladdshärvor, äppelskrutt som orsakar bananflugeinvasioner i papperskorgar...

Sedan är det ju upp till en själv hur arg och besviken man väljer vara, och att jag går omkring som ett missförstått offer med tårar i ögonvrån städandes undan skorna från hallen, gör ju ingen glad. Jag har faktiskt också lärt mig att bli tålmodigare, till och med bananflugorna kan få en andra chans.

Inte mycket. Inte för att jag är fientlig mot förändringar, nyheter och utveckling, men jag ligger alltid lååångt efter inom de flesta kategorier och det känns egentligen ganska skönt. Det är aldrig någon som flåsar mig i nacken, för det finns bara ett gäng tämligen likasinnade, loja personer kring mig som inte tycker att denna hetsjakt är så himla intressant.
Man kan ju haka på diverse olika typer av trender, eller försöka sig på alla om så vill; Inom teknik, heminredning, kläder, frisyrer, arbete, resemål, handväskor, kaffetyp, träningsätt... you name it.
Så om jag försökte följa dessa trender skulle jag ena dagen bo i ett gammalt hus så där charmigt shabby chict inrett med lite lagom feng shui. Dricka Kaffe latte iklädd Odd Molly kläder och hunters på fossingarna, ha en inredningsblogg, facebooka regelbundet, äta Lchf-kost och träna yoga.
Men se det kan ju vara heeeelt feeeeel nästa vecka?
Då bör jag kanske bo i en Funkisvilla med avskalad och enkel svart/vit inredning, dricka dubbel cappuccino utan coffein sittandes på min stol designad av Arne Jacobsen iförd en vacker D&G-klänning medan jag twittrar, köra Detox-kurer och sticka iväg på Boxercisepass ett par gånger i veckan. Puh!
Man måste alltså hela tiden fundera; Är det rätt köra Lexus och laga mat på en Guggenau spis? Villa eller bostadsrätt? Vilket uteställe är inne och vilken är ute, vad HAR alla andra, vad GÖR alla andra, vad är okey? Bara hoppas att magmediciner, avslappningsövningar och terapi samt arbeta tokmycket övertid är hyfsat trendigt så att inte kroppen, psyket och ekonomin kollapsar.

Men lever vi så här egentligen? Jag hoppas och tror att de allra flesta inte fastnat i den här knepiga och hopplösa jakten efter lycka och framgång. Eller åtminstone finns det inte många i min umgängeskrets, kan vara nån prylnörd eller skosamlare, men ingen som kör hela konceptet på en gång, men jag kanske bara haft tur?  Man måste kunna, om man vill, ha brunbetsade tak och ägna sin tid åt det man anser roligt, ha fula mjukisbyxor, dricka halvljummet perkulatorkaffe och köra skruttbil? Trivs man kan det ju inte vara helt fel?
Att ha och göra allt det rätta, där någon annan måttsatt vad som är just "RÄTT" gör oss ju inte till bättre och värdefullare människor. Den bästa renoveringen och investeringen är den man satsar på inombords, för det är ju insidan som räknas eller hur? Sliskigt? Jag vet, men inte mindre sant för det...

Hörde av min kusin apropå mitt nyårslöfte att  just "vara snäll" kan bli en trend 2012, och en sådan trend är ju varken materialistisk eller elitistisk så...
varför inte?

Jo, enligt "synonymer.se" så är det att vara;
godhjärtad, god, hjälpsam, hygglig, vänlig, bussig, rar, trevlig, gemytlig, godmodig, tillmötesgående, välmenande, fridsam, reko, schysst; lydig, väluppfostrad, foglig, medgörlig, beskedlig
(motsatsord : elak, stygg, dum, taskig)

Mitt nyårslöfte för 2012 är att bli snäll. Mot andra och mig själv.
Vadå, är inte jag snäll då?
Nej, även om jag inte känner igen mig i motsatsorden så är jag vare sig särskilt lydig, foglig, medgörlig eller beskedlig. Kanske en aning gemytlig? Näääh inte det heller... och inte allför ofta fridsam heller för den delen. Gud vad jag önskar jag var lite mer fridsam, det låter som en skön livshållning! 

Så har jag gått omkring hela livet icke-snäll då? Nä, jag försöker och lyckas rätt ofta se det goda i det mesta, fria före jag fäller. Jag förlåter gärna, ger en andra chans och ser oftast ett glas halvfullt och inte halvtomt. Önskar ändå jag vore bättre på att släppa, gå vidare, inte tjafsa, inte gorma, inte måsta ha rätt, ha det sista ordet. Gå omkring godmodigt leende och fridsam helt enkelt!

Eftersom jag var lite osäker på vad ordet innebar och vad jag vill uppnå så googlade jag alltså på ordet snäll, därav alla synonymerna i början. Jag hittade också information om en bok som jag minns att jag funderade på att köpa då den var aktuell, ”Konsten att vara snäll”. Den kom ut 2005 så jag var iden på spåren redan då men gjorde aldrig slag i saken. Det här stod det bland annat om den för mig högst akuella boken;

"En bok av Stefan Einhorn som behandlar begreppet snällhet, som Einhorn menar inkluderar ansvarstagande, förmåga att säga ifrån och att hantera konflikter. Einhorn tar däremot avstånd från snällhet i bemärkelsen medgörlighet eller mesighet. Han betonar att genom att vara snälla mot andra hjälper vi samtidigt oss själva; snällhet blir därmed en form av upplyst egoism.

Snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i våra liv, vilket gäller för både individer, grupper och samhällen. Det finns även exempel på vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig, och slutligen finns även en rad handfasta råd om hur snällhet används för att nå framgång i livet."

Intressant, tänk om jag kan uppnå den typen av snällhet ändå? Det blev att besöka ortens bokhandel och inhandla denna eventuellt fiffiga genväg att uppnå mitt mål, kan nog behöva lite tips, handfasta råd och guidning…
Känner på mig att jag kommer skriva mer om min kamp om att bli snäll och det blir nog en recension på Einhorns bok framöver kan jag tänka mig.

...som man brukar säga.

Sådärja... nu har jag haft en liten men välbehövlig paus. Under tiden har jag kommit fram till nya bloggregler som gäller från och med nu;

1) har bestämt mig för att strunta i om det blir flera veckor mellan inläggen, jag vet flera som inte uppdaterar oftare än så.
Och jepp, det är ooootroligt irriterande när man följer en blogg mer eller mindre uppmärksamt och inget händer på veckor, ibland en månad. Lite lätt less blir man då man går in och läser samma rubrik för tjugonde gången, och ändå kollar man ju... om och om igen. Nu kanske? Näääää.... 
Men det måste bli på den nivån här också, så är det bara.

2) har också bestämt att det spelar ingen roll om det ibland blir både långt och tradigt när jag skriver. Jag brukade kolla hur många tecken jag lyckats använda... oftast för många enligt mig själv, och så blev det att fixa om, minska, ta bort ord, rader.
Nä, de som orkar läsa igenom de längre inläggen jag plitat ihop, gratulerar till er målmedvetenhet, ni andra som inte gör det kan jag verkligen förstå, det är mest bara omständigt svammel.

3) det kommer inte vara foton vid varje inlägg som tidigare, bara om det känns relevant eller när jag lägger in bilder under kategorin "Foton".  

4) kommer även göra små, små uppdateringar ibland. Än ointressantare än de vanliga inläggen men jag tycker att värdelösa små trista intetsägande tråkrader också måste få en egen kategori.

5) ska strunta i hur många besökare jag har eller inte har. Eftersom jag slutar blogga regelbundet, lägga in bilder och korta ner mina för långa inlägg samt dessutom skriva ner trista små rader om ingenting så torde det aldrig bli någon läsaranstormning, fast det var det ju aldrig tidigare heller när jag tänker efter. 

Med de nya reglerna är jag lite mer "snäll" mot mig själv, något jag har som nyårslöfte 2012, förutom att jag ska vara snällare rent i allmänhet förstås, men det ska jag nog berätta mer om senare...

Ursäkta, men visst är människan en samlare? Det är så jag försöker förklara och försvara de föremål som hotar att ta över vissa utrymmen i vårt hus. Man kan samla på Rolexklockor, aktier, obligationer, konst eller annat konstruktivt som kan fungera lite som en pensionsförsäkring den dagen man inte längre tjänar sina förmögenheter. Men sådan är inte jag.
Väldigt vanligt är att man samlar på sig mer eller mindre värdelösa saker i förråd och garage, eller som man brukar säga om sin bråte "bra-att-ha-grejor, man vet aldrig när man behöver dem" Inte ens där platsar jag, men kanske min man?
Näääh har konstaterat att jag måste ha en förkärlek till ting i badrummet. Ååååh tänker ni, vackra exclusiva tvålar, dyrt badskum,  flotta sminketuin med alla jordens nyanser till mina rynkiga ögonlock. Nope, tyvärr... inte ens det.
Nej, nej, fru Bystedt samlar på tomma och halvfulla burkar, förpackningar, tandkrämstuber och krackelerat smink. Efter en snabb proviantering kan jag här redovisa några (en glimt) av de fynd jag gjorde;

4 mascaror, 2 halvt ihoptorkade, vid användning skulle de antagligen ge en rejäl ögoninfektion, en som stort lovade en fyllig Falshlashes-look, men slutade varje afton med att ge mig en trött panda-look, och så en bra.
Jag har 3 deodoranter, varav en är tom och en jag inte gillar, en som är OK. 
4 hudcremer. 1 för natten, resten dagcremer varav en känns för fet, en som nääästan är tom och den nya jag köpte häromdagen som jag var tvungen tjuvöppna och prova INNAN jag använt slut på min förra. (Lät folielocket under sitta kvar så den inte känns lika "öppnad").
Jag har 4 foundations som tyvärr varenda en ger mig en lätt leversjuk utstrålning då alla går i en nyans alldeles för mycket åt gul/orange.
6 parfymflaskor (ev. finns en 7:e) bara 3 har någon typ av vätska i sig.
7 nagelacksflaskor, alla utom en är segflytande eller bottentorkade, jag som aldrig målar naglarna…jo ibland tånaglarna på sommaren.
Oräknerliga duo-ögonskuggor med de mest svårplacerade nyanser, fluffiga sminkborstar som aldrig använts, mintiga ögonpåseförminskare, rosa täckstift...herregud vilken tur jag aldrig använder detta, skulle ju se ut som en kombination av clownen Manne och Lady GaGa i ansiktet.

Man kan ju undrar vad detta nitiska sparande är värt på ålderns höst? Kanske otroligt mycket om jag jordenruntseglar och kapsejsar vid en ö där befolkningen använder just badrumsskåpsjunk som hårdvaluta, då kommer jag kunna köpa mig precis vad som helst!!!
Men hur stora är oddsen för det? Jag menar, kommer ju inte ge mig ut och segla... blir ju så lätt sjösjuk.
 
Bildgåtan
Inte så nöjd, en rätt suddig bild när man går så här nära.
Går alldeles utmärkt att gissa anonymt, det vill säga utan att skriva sin mailadress eller sitt riktiga namn.
Huromhelst...vad är det?

Läste häromdagen om en kvinna som berättade hur hon stigit ut ur bilen, låst och i sina högklackade skor med bestämda steg gått 30-40 meter för att plötsligt upptäcka att hon gått åt helt fel håll. Herregud, tänk om nån ser hur jag tvärvänder och går åt motsatt håll? För att dölja sin fadäs så stannar hon tvärt och börjar ”låtsasleta” efter något i fickorna och handväskan. Sedan går hon raskt tillbaka till bilen och börjar ”låtsasleta” vidare, både i fram och baksätet. Sedan ”låtsastriumferar” hon lite över att hon ”låtsasfunnit” den försvunna "låtsassaken", låser bilen för att med lika bestämda klicketiklackande steg gå, denna gång, åt rätt håll.
Jag skrattar och tänker att så tokigt funkar man ju. Minns när jag smällde in i låsta dörrar till systembolaget, och för att kamouflera mitt misstag stirrade jag förvånat på dörren och sa högt -”Systemet? Jag skulle ju in på Apoteket!” och slank in i dörren bredvid, gick en vända där och sen ut. Som om nån kollar? Oftast orkar jag inte bry mig. De som känner mig vet att jag är vimsig, och de andra...vem har tid att fokusera på mitt beteende då jag letar bil på parkering, vänder om hem flera gånger för att låsa upp och hämta allt det jag ska ha med mig? Och om så är fallet, om någon inte är fullt upptagen med sig själv och ser hur jag irrar... tja, då får jag bjuda på det. Kan väl vara kvinnan som inte bara gav tyngdlagen utan även förvirringen ett ansikte.

Men om jag trillar då, stiger snett, faller över en trottoarkant som en fura? Ja, då ställer jag mig upp illa kvickt, sopar bort all smuts och kollar så att ingen såg. Skulle någon sett och till och med fråga hur det gick så skulle jag säga att "det gick bara finfint", för att sedan hopbitet gå vidare utan att halta...(aj)... allt för mycket. Väl för mig själv skulle jag antagligen svära, grina illa och gnugga det onda…så där i efterhand. Men varför gör man så?

Eller om jag bestämt mig för lite sovmorgon. Kanske för att jag behöver ta igen sovtid efter vaknätter och kvällspass, eller helt enkelt för att det är så härligt att sova ut. Ringer då någon och väcker mig med frågan, - "Sov du?", så svarar jag, -"Sov? Låter jag så nyvaken? Harkel* Nä, jag har varit uppe ett bra tag""
Eller ännu värre är väl då jag svarar... -”Jo, du väckte mig, men det gör inget, jag skulle ju lika så vakna”. Vilket otroligt konstigt svar, eller hur? Alternativet till att inte vakna vore ju en planerad medvetslöshet, kanske som Törnrosa sova i 100 år, eller rentutav vandra till de sälla jaktmarkerna?

Så lustigt. Vore det så farligt att godkänna att; - ”Ja, det tog faktiskt oootroligt ont och jag kommer att få ett blåmärke likt Afrikas karta på knäet. Ja, jag sov trots klockan passerat nio."” Eller - ”Hej…jag vet faktiskt inte riktigt var jag ställde bilen, letar du också? Vi kan hjälpas åt, jag har en silverfärgad skitig Passat, vad har du? Aha, en röd Audi?"

Läste ett inlägg på Tallsally's blogg häromdagen. Hon hade återigen haft förlossning i tvättstugan. Alltså lirkat ut en tvättklump för stor för lucköppningen, då allt i maskinen ätits upp av ett av påslakanen. Känner igen mig, exakt så är det ju! Ett annat känt problem i samband med tvätt är de berömda sockarna. Minst en sock försvinner ju vid varje tvätt, det vet alla. Ena stunden finns den där, plötsligt ...inte??? Hur, var, vad händer??? 
Man kan lätt få för sig att döda ting medvetet kan retas med en, men så är det ju inte och jag har en fullkomligt logisk förklaring till allt!

Det är vättarna! Det kryllar helt enkelt av små grå elaka, missunnsamma rackare som endast lever för att ställa till det för oss. Folk trodde ju fullt och fast på ondsinta vättar/tomtar förr i tiden. Ena stunden stod mjölkspannen där, plötsligt hade den vält. Kor och getter gick vilse, smöret skar sig och oljan i lampan tog slut exakt när man läste den mest spännande delen i Katekesen.
Tänk om det är så att de fortfarande härjar på, de små liven? Jag vill påstå att det är så, det skulle förklara en hel del vardagskrångel i våra moderna hem.

Dagens vättar snurrar till och knyter knutar på plattångssladden, förlängningssladden och som i Tallsallys/ Erikas fall strykjärnsladden.
En irriterande specialitet är att flytta omkring och gömma läsglasögon för folk. Många har tiotal utplacerade par hemma, utan för den skull kunna finna ett när de ska trä en nål eller läsa en bruksanvisning.
De allt mer tekniska vättarna spelar spel hela natten på din mobil, så den är utan ström då du ska plocka med dig den på väg till jobbet...”Vafasen, kollade den ju igår kväll…eller gjorde jag?”
I köket flyttas husets saxar till ställen du aldrig kommer ihåg att leta på, decilitermåttet är alltid puts väck när du behöver det och det ställs tillbaka tomma förpackningar i kyl och frys.
De älskar att med jämna mellanrum flytta tumstocken och hammaren, för att sedan fnissande kika på då du svärande lägger mer tid på att leta rätt på grejerna än att ägna dig åt själva snickrandet.
När ingen är hemma torkar de ut dina blommor med hårtorken, så du förvånat kan konstatera när du kommer hem att på bara några timmar har samtliga på morgonen så prunkande växterna nu lagt sig flåsande över krukkanterna, och naturligtvis knöt den rackaren sladden till fönen full med råbandknopar innan han la tillbaka den i lådan. Ser du inte mönstret? Allt stämmer!
Och vem tror du annars drar bort de sista två varven på toalettrullen, så då du nöjd och klar är beredd att ta dig an den nya dagen, istället besviket blir tvungen att lösa dagens första I-landsproblem?

Jag har också länge misstänkt att de omsorgsfullt klistrar igen alla oöppnade förpackningar ett extra varv, speciellt där de läser sig till "öppnas här" så att det absolut INTE går att öppnas där, man börjar desperat leta efter en sax för att klippa upp eländet...men...Åååååh! Just det! Saxen ligger ju naturligtvis inte där den ska!!! En liten skadeglad vätte gnider sina händer och skrattar i mjugg då han ser din ansiktsfärg gå mot röd-lila och den där lilla ådran vid tinningen börjar växa och pulsera medan du BITER upp förpackningen.
Om du inte känner igen fenomenet har du väl hållit dig väl med de små liven. Grattis! Själv har jag tydligen skitit i det blå skåpet för all evinnerlig tid.

Foto.
Gick omkring och fotade huset, då fanns minneskortet kvar i kameran, några timmar senare på min "fota-vackra-svampar"-promenad var det inte på plats...

Önskar ibland att jag hade ärvt några intressen och egenskaper och tagit till mig av den visdom och den kunskap som mina föräldrar innehade och har.
Så blev icke fallet, tyvärr! Tex kan jag inte ens ana vad för fågel som passerar fönstret eller kvittrar i vårt äppelträd. Inte heller fixa med lampsladdar och el, vid ett försök släktes hela övervåningen och har numera fått el-förbud. Stirrar upp mot natthimlen och känner igen Karlavagnen och Orions bälte men ungefär där tar kunskapen slut. Har ingen aning vad bonden nere på lägdan gör…plöjer, harvar eller … vad skådar mitt norra öga, är det ett paraply mitt på redskapet han drar efter sin gigantiska motordragare? Jag kan heller inte sy, sticka eller virka. Kommer aldrig på tanken att bära ut och vädra allt i våra garderober, är sisådär på att baka och har aldrig velat plocka bär för att sedan sylta och safta.

Inget verkar ha gått i nedstigande led? Känner hur pappa skruvar generat på sig bland molnen när jag letar i fågelboken och kommer fram till att det var en vanlig trasthona jag föste ut ur mammas växthus. Tror mamma skulle skaka på huvudet om hon såg vilket sömnadsätt jag använder då jag fållar en duk. Det sägs att vi använder en bråkdel av vår hjärna och kapacitet, säg då att jag använder en bråkdel av den bråkdelen. Det måste väl vara så, att det finns där lååångt inne? Tänk att bara veta, kunna och vilja...att säga;
-"Kolla stjärnhimlen pappa, Delfinen och Cassiopeja lyser starkt ikväll."
-"Riktigt nöjd, min vinbärgele' blev god och…eeeh gele'ig i år mamma"…

Näääh, men man har väl andra egenskaper, sådana som mina barn önskar att de får ärva. Såsom förmågan att bygga grymt snygga hus i Sims 3, skapa sandskulpturer, snabbt känna igen skådespelare i filmer (men ibland måsta ta till imdb.com vid blackout), fixa en sås av väldigt få ingredienser och skissa en rekorderlig ritning som någon sen förhoppningsvis vill bygga efter... 

Förresten, jag måste bara berätta! Jag har tydligen ett sådant inflytande att när jag ropade ut mitt -"Varför?" över att ICA:s inköpslista på "Billiga veckan" försvunnit, så dyker den upp där några dagar senare! Den är lätt att plocka fram på telefonen också, så nu behöver inte gubben skriva ut den, utan bara klicka fram den på sin nya mobil.
Ni förstår väl vad det här betyder? Att ICA-Stig läser min blogg! Helt otroligt!!! Jag känner att jag måste vända mig direkt till dig Stig och säga; -"Tack, listan underlättar otroligt, och förresten...bra jobbat, Stig, 1 år utan cigaretter, grattis"!

Foto En Gräsulv, Macrothylasia rubi, blir så småningom en Hagtornsfjäril.

För många år sedan var jag på ett utvecklingssamtal där Fritidspedagogen berättade och de andra barnen såg upp till min son för han var så duktig på att teckna, och för att han var lugn och trygg, han var ett bra föredöme.
Jag sa att vi hade haft tur som fått så fina, snälla barn. "Nej, det är inte så enkelt att det bara är tur, ta åt er äran av att göra ett bra jobb."
Oj, herregud, det blev för mycket beröm på en gång, jag vacklade omtöcknad hem till maken. Du, vi kanske fixar det här med föräldraskapet ändå?

Många år har som sagt gått sedan dess, och det är verkligen som de säger, problemen växer med barnen. Fler än en gång har man ifrågasatt om man förstått eller gjort någonting rätt överhuvudtaget? Hur mycket kan/ska man kräva? Varför gör de så konstiga val? Ska byxorna verkligen sitta så? Är det inte farligt att pierca sig? Är de artiga och trevliga mot andra? Blir de sedda i skolan eller är de för blyga? Varför tar de inte för sig ordenligt? Kom igen, var inte så seg! Visa framfötterna! Kamma dig!

Den första tonårstiden tar verkligen ut sin rätt, så trygg och säker kan man knappast känna sig längre när man står mitt mellan två världar. Finnig, med sprucken röst med föräldrar som verkar kräva tvättsortering, läxläsning, att man inte sover bort helgen och att man ska konversera vid matbordet. Samtidigt delas klasserna upp i skolan, och man börjar fatta vad betygen är till för. Man ska tillhöra, vara någon...frågan är vem? Sig själv, duger det? 

Hade för något år sedan ett samtal med en av sönerna då jag känt att något inte var bra.  - "Jag vill ju inte göra er besvikna" sa han. Jag förklarade för honom;  -"En mammas uppgift är att vara lite besviken för än det ena än det andra, en tonårings uppgift är att inte bry dig så mycket om det. Visst vill jag du tar ansvar, visar hänsyn och gör saker som inte är så kul, tyvärr funkar livet så. Om dina betyg plötsligt blir usla, sängen står obäddad och smutstvätten ligger på golvet så blir jag besviken, men jag älskar dig ändå. Jag skulle hälsa på dig med kakor och ge dig kramar om du så satt på Kumla.
Min kärlek är förbehållslös, vi föräldrar funkar ju faktiskt så..."  
Eller åtminstone funkar jag så, men jag kanske hade varit dålig på att tala om det? Tycker inte de ska behöva prestera och imponera för att få uppskattning och kärleksförklaringar. När jag saknar dem är det ju inte resultat, betyg eller välstädade rum jag tänker på utan deras röster, dofter, en småskäggiga haka när jag får en kram eller de släpiga stegen när jag hojtat efter dem för att duka bordet. De har ju redan gjort den största bedriften i och med att de blev till.

Bildgåtan. Eftersom vi varit utan internet i en vecka...en tung vecka, mer för viss än för andra, så har jag ju inte kunnat lägga upp svaret på bildgåtan. Jaha tänker du, men nu har de fått igen kontakten med cyberymden. Nej, det har vi inte, men lite "tillfälligt" lyckades vi kolla mailen vilket var viktigast och så passar jag på att göra ett nytt inlägg samt visa svaret på vad tusan det var. Ingen svarade rätt, tyvärr. Tydligen FÖR svårt till slut... Det var en kaffekvarn. Den står på en hylla i vårt kök, aldrig använd och samlar damm.

Hittade den här enkla men fina dikten om ogräs. Man kan ju som jag, efter att ha läst den börja tycka lite synd om maskrosen som inte riktigt får den uppskattning den kanske är värd, och följaktligen sluta försöka utrota alla maskrosor från tomten. Eller så är det så enkelt att jag inte alls hyser överdriven empati för denna växt, utan att jag faktiskt för många år sedan gav upp hoppet om att kunna utrota dem. Det kommer flygandes "pytte-fallskärmar" med små anlag till nya maskrosor från lägdorna oavbrutet från juni till september, så det känns som "Mission Impossible" i ordets rätta mening att undgå dessa gula färgklickar i gräsmattan.

Man kan också man välja att tolka in en djupare innebörd i dikten, vilket jag tror författaren ville. Den kan också handla om utanförskap om man tänker efter. Att inte tillhöra, uteslutas, inte ingå i en gemenskap, inte duga och att inte vara "rätt". 
Nej, tack gode gud för att vi är olika, säger jag bara! Tänk vad världen vore tråkig om alla var och såg ut exakt som jag...eller exakt som du.

Ogräs

"Lika grön som andra här vid vägens kant
men ingen håller av mig det är då visst och sant

jag kallas för ett ogräs visst kan det vara så
jag valde ej kostymen den kom till mig ändå

jag ville vara älskad som blomman vit och skär
där på den gröna ängen där de vackra är

jag vill känna lycka och älskas lika ömt
som blommorna de sköna om det jag alltid drömt

var söker man den gåta som sände mig till er
när ingen ville ha mig när blott besvär ni ser

överallt finns ogräs i gränder och i prång
som aldrig kunde välja de blev blott till en gång..."

                                         Arne Axel Dahlgren


Från det ena till det andra. Bildgåtan den här gången håller sig i kökets regioner. Kanske inte alla har en, och det är väl inte allt för ofta man faktiskt behöver den. Men då den väl kommer till användning är den riktigt fiffig.
Vad är det här?

Lyssnar alldeles för lite på radio. Riktig radio menar jag, inte ”Radio Rix” och ”Mix Megapol” och inte heller ”Bandit” - makens val på torsdagsmorgnar, enda dagen på veckan vi samåker till jobbet. Omskakande resor.
Jag pratar om ett program som inte är fyllt med reklam, skvalmusik, hissar  och dissar eller Fylkings småäckliga försök i "En röst i natten". Ibland skulle det vara skönt att inte bara låta ljudet från radion passera in genom ena örat och ut genom det andra. Hitta något med lite mer mening och substans.

Så av en händelse hittade jag en radiointervju med Lotti Törnros på nätet.  Lotti har skrivit och turnerat med pjäsen "Mitt liv som tjock" runt om i landet, över 120 föreställningar blev det. Kände igen mig i väldigt mycket av det hon berättar om i intervjun, om mina egna fördomar, och hur jag hindrar och begränsar mig själv på grund av mina onödiga kilon. Grät till och med en skvätt. Om man går in på den här länken och scrollar ner en bit finner man ”Lyssna eller ladda ner hela programmet” Klicka in där om du är nyfiken, och har en stund över.

Får sedan syn på ett brev från Ulf Lundell på samma hemsida, han tackar för ett bra program där han tydligen lyssnat och gråtit till en väldigt speciell berättelse under en bilfärd…

Den handlar om Åsa Pehrsson som vid 17 års ålder blir intagen på en sluten psykiatrisk avdelning för ungdomar, bland annat på grund av sin självsvält. Det skulle ta åtta år innan hon kom ut igen. Och hon berättar så bra!

Här grät jag liksom Ulf Lundell, och mer än en skvätt.

Ta dig tid i 30 minuter, kanske dricker du en kopp kaffe i vårsolen... och  lyssnar!

Vilka ytterligheter, och ändå lika på nåt konstigt sätt. Alla försöker vi hitta en plats i tillvaron där vi kan vara oss själva, känna att vi duger. Där vi blir bemötta med respekt, förståelse och förlåtelse, av omvärlden men kanske framförallt av oss själva…

Tendens heter alltså programmet där dessa två program sändes, och här är länken till deras hela serie som heter "Svenska berättelser- lyssnarnas egna historier". En berättelse står i centrum - i trettio minuter, och är helt baserat på lyssnarnas egna texter. Rekommenderas!

Att jag länkar till radioprogram som dels handlar om anorexi och om att vara tjock för att sedan lägga in ett recept på en god cheesecake kan tyckas drypa av dubbelmoral och dålig smak, men det är helt naturligt och i sin ordning.

Så har "Svensk Damtidning", "Hemmets Journal" och "Hänt i Veckan" gjort i alla tider, ytterligare ett bevis på några av livets motsatser och ytterligheter…

Jaha, återigen en vår iklädd denna missprydande fat-suit. Vafalls?! Är detta inte en dräkt sydd av hudfärgad latex fylld till brädden med skumgummi? Något som jag bara genom ett "zzzzziiip" med dragkedjan kan kränga av mig?

Har så svårt att tugga i mig (ordvits med tanke på ämnet) att det här är jag och har varit i cirka 15 år, alltsedan jag drog på mig en rejäl och onödig övervikt på cirka 35 kilo, under min andra graviditet. Mina fettceller sprängfylldes och gjorde sedan slag i saken, de multiplicerades och de nya fylldes upp de med. Bara att inse att man måste beskriva mig enligt synonymboken som rund, omfångsrik, kraftig, bastant, knubbig, rundlagd, rundnätt, fyllig, frodig, trind och mullig.

Mark Levengoods säkerligen seniga och magra gamla mormor lär ha sagt på sjungande finlandssvenska, angående bantningens vedermödor;
-”Heeere guuud, de’ är bara äta mindre och shiiita mer”.

Ja, kanske det är så enkelt? I så fall borde jag göra mig en drink a’la Cryptosporidium. Lite parasitvatten från Skellefteås vattentäkt är nog grejen, för ”shiiita” ordentligt verkar man ju få göra efter en slurk.

Att det är totalt tabu att anmärka på någon annans övervikt vet de flesta. Och alla vet väl att om man frågar –”När är det dags”? till någon som inte är gravid så är det nästintill belagt med dödsstraff? Man kan kanske slippa stupstocken men man bör be den skendräktiga om ursäkt resten av livet. De som verkar omedvetna om dessa oskrivna lagar är överviktiga män. De kan leverera små roliga skämt som bara är att tugga i sig (samma ordvits igen);

-”Placerade de stolarna längre ifrån varandra just här för att de visste du och jag skulle sitta här, Helena, he,he?”

Eller jämförandet av kostvanor;

-”Jamen det vet ju du Helena, hur svårt det är att gå ner i vikt? Jag menar trots att man inget äter nåt på hela dagen och sen äter man ett mål på kvällen så...”
Hallå, lille vän, du jobbar som lastbilschaffis, målet du äter är ett Megaskrovmål, och du väger cirka 120-130 kilo, har vi verkligen så mycket gemensamt ?! Hoppas inte det, tänker jag, men ler godmodigt...

Och nu är det som sagt vår, fat-suiten går inte kliva ur bara så där, och för mig fylls självföraktets nivåer så till den grad att det rinner över, självförtroendet sjunker, självförnekelsen slår till men självdisciplinen lyser med sin frånvaro.

Det kan då vara nyttigt att ta en sväng på handikappbadet. Inser då att vem är jag att gå omkring och klaga? Jag har friska armar och ben en stark rygg utan skolios, jag har en kropp som fungerar väl och som oftast är smärtfri.
Det är härligt att se glädjen i att kunna dyka ner i det klorerade varma vattnet, helt omedveten om alla fysiska skavanker. Att utföra de flesta övningar av vattengympan tämligen fel, men alltid med ett gott skratt mellan kallsuparna. Önskar jag kan komma till den punkt att jag kan dela den livsglädje som kommer av att man lever just här och just nu och att man skiter i celluliter, knotiga knän och valkar.

Man kanske ska glädjas så lagom åt de överflödiga kilona de kan omöjligt vara av godo, men däremot bör man känna tacksamhet över sin friska kropp, den är faktiskt inte alla förunnad.

Nobody is perfect!

Minns när jag första gången blev lotsad runt hus och tomt i Clemensnäs där min make växt upp. Fick se skorstenarna på Scharins-fabriken där blixtarna slog ner vid åskväder, lillstugan där hans farfar bodde, en krutgubbe som blev en bra bit över nittio trots att han rökt Ritz utan filter i hela sitt liv. Slutligen elementet som var placerad mitt framför toalettstolen, där han under sin uppväxt suttit och läst ”Ei saa peittää – Må icke tilldeckes – Nicht abdecken – Får ej övertäckas”, om och om igen...

Är du också en sådan som tvångsmässigt läser den text som råkar komma i din väg, även om du läst den tusen gånger, när du besöker toaletten?

Då är du inte ensam. Vid en snabb gallupundersökning i den djupa röda soffan på mitt jobb kom vi fram till att 66 % av befolkningen inte bara uppskattar, utan måste ha en text att ögna igenom, inom en armslängds radie vid toalettbesöket. Kan tänkas att underlaget för undersökningen kan anses lite bristfällig, men vi kom följaktligen fram till att en av oss, alltså 33%, inte riktigt kände igen fenomenet.

Själv är jag helt beroende av lektyr på ”hemlighuset”. Otaliga är de gånger jag i brist på annat fördjupat mig i innehållsförteckningarna på schampoflaskor; Aqua, sodium laureth sulfat, paarfume…och ytterligare ca 35 ingredienser så svårstavade att jag antagligen borde vara nobelpristagare i kemi för att ens kunna läsa ut det korrekt.

Om man är mer språkligt intresserad, utan att för den skull ha Nobelpriset i litteratur, kan man ju alltid ge sig på att förstå den dansk/norsk/svenska beskrivningen av vad resultatet blir om du använder schampot;

”Let at rede/gre/reda ud uden att tynge håret. Håret er bedre beskyttet/ bättre skyddat og bliver blødt/ mjukt och glansfuldt.” Glasklart för alla oss nordbor.

I vårt badrum är tidningsstället nästan lika självklar som toalettrullen och tvättstället. Vi har fyllt den med allehanda tidskrifter och kataloger för olika intressegrupper. Man kan lugnt säga att man breddar sitt kunnande efter ett toalettbesök när man snabbt rycker åt sig något ur utbudet.

Jag har till exempel nyligen lärt mig via ”Napp & Nytt” att en ”Gulp-Alive-Crazy- legs” -dyker och flaxar som en flyende eller skadad fisk och eftersom den dessutom doftar lär inte bytet släppa taget om den”, pris 279:-. Andra i familjen kan kanske råka få upp ögonen för turkos glasmosaik och att man med hjälp av den samt en lotusblomlykta och en tokdyr tandborsthållare från ”Koizol” - kan skapa sig ett rum med lyxig relax och spa-känsla, enligt ”Allt i hemmet”.

Det här är ju absolut inget problem annat än om man absolut inte hittar något att läsa...men då får man helt enkelt   "hurry up doing one's business". För andra kan det vara mer komplicerat, faktiskt inom områden jag inte ens kunnat sätta mig in i.  Den här bilden hittade jag på nätet (spinaltips.se)
  
  

På hemsidan har man kommit på olika lösningar på problem som kan dyka upp vid ryggmärgsskada. Just att inte kunna hålla i boken eller tidskriften, har de löst på ett fiffigt och enkelt sätt;

”Med hjälp av en sophink en pappersklämma samt en linjal kan man läsa på toaletten utan att behöva hålla i boken - lämplig för personer med nedsatt bålbalans”

Samt att de avslutar sitt tips med visdomsorden;

”Att få möjligheten att läsa gör långa toalettbesök dig mindre uttråkad och dessutom blir du klokare”.

Vet inte om jag törs berätta det här… men jag gör det ändå, så får vi se om man blir förskjuten ur både bekantskapskretsen och familjen.

Okey, här kommer bekännelsen, jag brukar ibland få en liten släng av ... *gulp*... avundsjukan. Bli inte arg på mig, jag vet att jag bör skämmas. Det är en pinsam åkomma det har jag förstått, som man inte bör tala öppet om, men nu trotsar jag den oskrivna lagen och tar bladet ur munnen.
Ibland blir jag avundsjuk!
Detta tillstånd är inte kroniskt utan kommer och går, under långa perioder är jag tack och lov helt symtomfri. 

Jag har fått mina åthutningar ska ni veta, när jag berättat om mina tillfälliga sjukdomstillstånd. -”Va? Säger du att du  ibland är avundsjuk? Nämen...usch, Helena?! Det blir aldrig jag, nä du vet jag GLÄDS åt andras lycka, jag…”

Kollade lite snabbt upp betydelsen av orden avund/avundsjuk; 
En filur som heter ”Chaucer” säger;
"Avunden är den svåraste synden av alla; för alla andra synder
går ut över en dygd, medan avunden går ut över alla dygder"
Oj, nu känner jag mig ännu uslare…
                                                                              

Om man tittar in på ”Nationalencyklopedin” kan man läsa;
”Avund är en känsla som uppstår när en person saknar någon annans förmodade överlägsna egenskap, prestation eller innehav, och antingen önskar sig det eller önskar att den andra personen inte hade det”    
Oooops, känns ju som en riktigt otrevlig egenskap det här…    
                 

En snabb titt på ”Wikipedia”;
”Avundsjuk är en poplåt, skriven av paret Nanne Grönvall och Peter Grönvall och framförd av den förre.”
He, he…eeeeh…ibland funkar Wikipedia lite sisådär som kunskapskälla…

Verkar i vilket fall vara en ruggig sjukdomsyttring jag lider av? Men till mitt försvar så önskar jag ju faktiskt inte att andra personer inte har det jag vill ha. Jag vill alltså mena att jag känner avundsjuka men ingen missunnsamhet.
Går det? Jo, jag påstår att det går om det nu är riktig avund jag känner, ibland blir jag osäker? 
Jag anser nämligen också att jag gläds åt andras prestationer, inköp och framgångar och vill också påstå att jag är rätt så duktig på att uppmuntra, ge komplimanger och ärligt säga om något i mina ögon är fint, bra eller lyckat. Kan man kanske hitta ett trevligare ord för det jag lider av?
Kom gärna med förslag.

 Mitt klokare inre "jag" säger till mig;
-”Helena, du är ju inte så naiv att du inte förstår att de som uppnått eller har det du också skulle vilja ha, inte fått det helt gratis. Bakom framgång och rikedom finns det oftast ett brinnande intresse, studier och hårt arbete. Väldigt få välsignas med en perfekt kropp, utan det läggs ner massor av tid på träning, dieter och ibland operationer. Många av de egenskaper du skulle vilja ha föds man med och är hopplösa att uppnå, var tacksam över det just du fick.”
 Joooo, jag vet allt det, men ändå känner jag bara ibland;
-”Åååååh, det skulle jag också vilja ha, se ut som, eller kunna…” 

Några rader jag hittade som åtminstone är lite positiva angående avundsjuka, framförallt för den som utsätts för den. John Churton Collins;
"Avundsjukan är den mest uppriktiga formen av smicker.”


Ny brödburk för knäckebröd, inhandlat på Guldknoppen, Skelleftehamn.
3 påskägg från Bibo, antagligen de få påskpynt vi kommer att ha framme i år. Inte så road av påsken, tyvärr. Soliga vädret, ja, kycklingar och fjädrar, nej.

I morse innan jobbet satt jag och sörplade i mig lite kaffe och läste i en blogg jag blivit rekommenderad att kika in på. Den skrivs av en tjej i Bergsbyn strax utanför Skellefteå som heter Annelie. Jag träffade henne några gånger via jobbet innan allt det som sedan hände hade börjat hända. I Norran häromdagen kunde man läsa om hennes familj och om dottern Saga som dog i cancer för ca 2 år sedan.
Saga blev bara 7 år.

Jag fattar nästan inte ens varför jag utsätter mig för det här? Gång på gång söker jag upp de som drabbas av det värsta som kan hända, Linda, småbarnsmamman med obotlig cancer. Annelie och om kampen som hennes dotter Saga och resten av familjen tog sig igenom fram tills det var slut.
Eller, jo…egentligen vet jag. Jag söker perspektiv på mina egna rätt så futtiga problem. Och det får jag med råge, men jag blir ju samtidigt så otroligt ledsen å deras vägnar på kuppen.

Lagom till det var dags att göra mig klar och fara till jobbet hade jag gråtit så pass att jag ser ut som en svårt allergidrabbad blodhund. Bedrövad kunde jag konstatera att hela  ansiktet hängde och blicken var oklar och rödsprängd.

Då bestämde mig tvärt, nu är denna typ av terapi slut för den här gången. Den behövdes säkert men nu måste jag satsa på något mer positivt, något stämningshöjande istället.
Bandlyst är allt som får mig att gråta, fram med det som får mig att skratta.

Men vad gör mig glad, vad får mig att skratta?

Enklaste vägen är ju att försöka se någon lättare komedi eller något tecknat. Får väl kolla igenom våra filmkanaler, besöka Hemmakväll och hyra något hysterisk kul eller ta en sväng förbi stadens biograf.

Att sätta igång ett projekt här hemma brukar också fungera bra, jag tycker det är både roligt och inspirerande att fundera ut lösningar och hitta färg och material. Men eftersom monteringen av elementet i vårt badrum anses som det första och enda projektet 2011, avklarat nu i början av Januari, så är det ju tämligen kört. Jag hade trott att det hörde till avlutningen av projekt ”Badrum 2010”, men där går meningarna isär. Nu hade det varit perfekt timing att leta golv till hall och kök, men det är jag totalt ensam om att tycka. Att sedan en härlig inglasat uterum med stora skjutdörrar på baksidan skulle kunna bli nästa inspirerande projekt att se fram emot är jag om möjligt än ensammare om att tycka. Jag är van att vara ensam om tyckandet i det här huset, det är inte det, men just nu hittar jag inte orken att entusiasmera igång någon seg anti-renoverings-gubbe. Får väl satsa på väldigt mycket film och mörk choklad helt enkelt, så får vi se om övertalningskrafterna återkommer...

När jag känner efter så tror jag fasen i mig att det håller på att vända nu, Rosenroten kanske hjälper? Om man ska tro det medföljande informationsbladet så utlovades det dels att jag skulle få mer energi och bli mer positiv, men även i sängkammarregionen skulle man kunna märka förändringar. Inte för att jag, liksom vissa personer jag känner, linkar omkring med smärtor på diverse ställen på grund av mystiska Kama Sutra-ställningar utförda i sovrummet, samt även alla andra rum i huset. Nej, jag är ju inte nyförälskad och smågalen, utan jag har ju bara knaprat lite hälsokost, och förväntade mig faktiskt heller aldrig den där typen av effekter.
Bara att komma över vårtrötthetspuckeln räcker åtminstone långt för mig…


Jag har börjat se likheterna mellan mig och en blodhund. Förutom det övernaturligt goda luktsinnet som jag alltid haft så hänger mina kinder, ögonpåsar och hakor allt längre ner för varje år. Jag kommer aldrig bli så där gulligt och plirigt smårynkig som vissa små tanter blir. Nä, jag kommer helt enkelt mer och mer likna en hundsort som gav gravitationslagen ett ansikte.