Vad gör man om man verkar ha blivit allergisk mot en familjmedlem?
Nej det är faktiskt inte jag som är drabbad av rinnande röda ögon och snuva när jag vistas i samma rum som gubben min, även om han är lurvig och känns lite dammig och mossig ibland. Nej, jag tål nog både ludna väsen och dammråttor (eller låt oss kalla det änglatofflor) alldeles utmärkt.

Misstänker däremot att två i familjen inte riktigt tål den stora och goa' hårbollen... neeej, det är fortfarande inte maken jag talar om även om beskrivningen... eeeeh... just ja skulle ju vara SNÄLL 2012. Fasen vad svårt, måste nog avgiftas eller omprogrammeras eller nåt så att jag inte slinter vid tangentbordet, för att inte tala om i våra dagliga konversationer.

Hursomhelst så ska äldre sonen testa sig för astma och allergi, lövsprickning, pollen och... KATT. Senaste 2-3 åren har problemen blivit allt mer uppenbara.
Och maken påstår att varje gång han är på resande fot så slipper han snyta sig oavbrutet, men så fort som han kommer hem så blir han nästäppt. Kanske han på äldre dar blivit överkänslig mot kärringen med gifttungan som skruttar runt här men troligast är det väl kattrackarn? Och hur i fridens namn gör vi om vi får svart på vitt att så är fallet, att halva familjen inte riktigt tål kissekatten våran?
Ge bort Ceasar? Och vem vill ha en tjockrövad, hängmagad 10 år gammal kattgubbe som rör sig i ultrarapid? Troligvis ingen och det känns riktigt jobbigt.

För även om jag är irriterad på honom ibland, anser att det är hans fel att dammsugaren måste gå varm och att jag dessutom snubblar över honom hela tiden så skulle jag sakna honom otroligt om han inte fanns vid min sida. Hmmm... den beskrivningen stämmer ju återigen otroligt bra på både kisse och gubben. Älsklingarna mina... 
Men detta betyder att vi kan komma att måsta ta oss en funderare under våren. De drabbade säger sig kunna äta allehanda mediciner för att behålla katten, men jag vet inte om det är vettigt?

"The yellow black striped warriors were determined to wipe the whole Bystedt family out. In weeks  they had sent wasp soldiers trying to start a bloody massacre, unfortunately it was most wasp blood spilled. General Sting summed up their losses; -We have had many victimszzzz since the enemiezzz had a secret weapon called the flyzzzmaellere....”

Vad tror ni om brottstycket ur min kommande krigsroman? Jag har börjat skriva den ur getingarnas perspektiv, rubriken till trots, vilket är en intressant om än knepig vinkel. Och på engelska dessutom, vilket känns som en hopplös utmaning då jag på denna lilla textmassa redan hunnit fråga min son om vad "offer" heter på engelska, och kollat goggles översättning om hur man stavar till "determined"... och språk som var ett av mina bästa ämnen...*suck*

Ur vårt perspektiv
Enklare men inte lika nydanande och fascinerande  är det att berätta hur vi på vår sida, Bystedts, tar oss ann detta krig...eeeh, jag menar insektsproblem.
Under flera veckor har vi funnit getingar främst i vardagsrummet. Vi brukar summera dagens skörd till ca 20-25 st. Vi kategoriserar upp dem efter deras tillstånd; "döda, promenerare, segflygare och snabbflygare". Gillar det latinska namnet för geting, Vespula vulgaris, vilket för tankarna till en vulgär liten uppstudsig ligistgeting på vespa, men någon sådan har vi inte stött på...än.

Vi scannar alltid per automatik golv, matthelsicket (lurvig, rymmer många promenerare) gardiner fönsterbrädor med jämna mellanrum. För att inte tala om soffan, kläder man ska ta på sig och sängen, för vem vill sätta sig på en geting likt tjuren Ferdinand på julafton? Jo, visst säger berättarösten – ”Och han satte sig på en … HUMLA!” men alla med lite biologikunskaper kan väl se att den där vassa gadden sitter på en geting?

Har på Anticimex inrådan, tja de kommer ju tydligen inte annars, börjat försöka räkna ut var de små rackarna kryper in. Jodå hemförsäkringen täckte en utryckning, men de måste veta exakt var problemet är, alltså ingången till vårt hus och därmed också boets läge. Okey, de kanske inte kan duscha 200 m² hus på måfå med sitt gift, men de är ju ändå experter? De borde ju likt poliskommissarier i deckarna jag läst i sommar använda sina år av erfarenhet och sina fantastiska uteslutningsförmågor för att komma fram till en lösning?

Vi hade naturligtvis redan innan funderat över mysteriet utan att efter håglöst stirrande ut i vardagsrummets biosfär (ordvits) lyckats finna några svar. Så vi började själva med en strategisk, logisk och genialisk uteslutningsmetod prova oss fram. På kvällen tejpar vi något nytt fyndigt ställe, sedan kollar vi nogsamt alla skrymslen och vrår med ficklampa efter framförallt "promenerarna", eller låt oss kalla dem krypskyttarna, de smyger runt utan att höras och knappt synas. "Flygarna" och för den delen om vi skulle möta några av de vespförsedda vulgära getingarna är de inget problem, de surrar och står i så de möter sitt öde fortare än de hunnit blinka med sina små fasettförsedda ögon. Varje morgon börjar med en ny sökrunda, och tyvärr har vi oftast hunnit räkna till 8-12 stycken redan på morgonkvisten. 

Nu känns det som vi successivt tejpat hela vardagsrummet, och vi har snart nått vägs ände. Transformerar de sig in??? Ska vi ringa och berätta det för de kvalificerade bekämparna? Börjar kännas som en episod ur X-files.
Just för tillfället måste jag trots deras rätt stora förluster säga att det står 1-0 till de små midjesteklarna. Men vi ger oss icke!!!

Foto
Klatschigt med de gula  tejpbitarna, va? Som vid en mystisk brottsutredning, vilket det ju faktiskt är. Agenterna Mulder och Scully skulle bli imponerade…

 

...eller så mycket till invasion är det väl inte. Vi har i några veckors tid funnit i snitt cirka 20 stycken små getingar per dygn, främst i vardagsrummet. Hälften av dem vi hittar är redan döda, de har liksom frusit fast och dött mitt i en stillsam promenad längs en gardin, på en kudde eller när de ska snedda vårt golv. Nästan alla de övriga är inte riktigt krya, flyger darrigt eller har redan kommit till promenadstadiet, och slutligen är det en och annan rackare som surrar och flyger med hyfsad fart, men kan droppa, svimma och dö endast av att man viftar lite med flugsmällan. Att de hittat en väg in i vårt hus, det har vi förstått, men varför så risiga? En lyckades med konstycket att liksom dala ner i mitt knä, och faktiskt sticka mig när jag föste bort honom. Ett ynka rött märke som knappt kändes på låret blev resultatet, så inte ens orsaka oändlig smärta som sig bör lyckas de stackarna med.

Och här kommer vi till mitt dilemma, "stackarna"... jag tycker SYND om dem. I min fantasi har de hittat en annan väg än sina vänner från det trygga boet, en väg som leder in i Bystedts vardagsrum, rakt in i döden. Man kan undra, är de dammallergiker som får en kraftigt astmaattack i vårt sommarförsakade hem? Är de hjärtsjuka designers som efter en blick på vårt illa matchande rumsbord får en sådan chock att de drabbas av dååååndimpen eller tror de att vi bedriver ett sanatorium för getingar i sista stadiet av någon typ av dödlig geting-TBC?

Vill inte kännas vid den här blödiga sidan hos mig själv. Bör ju framstå som kallblodig och tuff med båda fötterna förankrade djupt i myllan...man är ju uppfödd på landet.

Ett annat exempel på min pinsamma dubbelnatur är rådjuren. Har ju klagat ljudligt över dem. Vi har bott här i snart 20 år men de sista 2 har ett gäng huliganer/rådjur dels ätit ur fågelbordet, skitit framför vår bro och traskat så nära husväggen om nätterna att de slagit hornen i ytterväggen och nästan skrämt livet ur yngre sonen som sover innanför. De har stampat omkring på tomten och gnagt i sig frusna äpplen samt tuggat sönder Halloweenpumpan på bron. De här räderna utför de i princip varje natt vintertid. Nu i sommar har vi upprepade gånger fått petunior, sallad, rädisor uppätna och någon har plockat lös taklöken jag planterat i stenpartiet. Som jag gnisslat tänder, ifrågasatt byns jägare, hotat med slöa moraknivar och placerat ut vitpeppar och chilipulver för att få marodörerna att åtminstone nysa. Problemet är att jag börjat misstänka ett specifikt rådjur för sommarens problem. De är flockdjur, men redan i vintras såg jag att en inte riktigt fick vara med, och mitt hjärta började genast blöda. Ser nu i sommar nästan dagligen ett ensamt rådjur som går sina stråk nere på lägdan, det är kanske något fel på det, utstött och ensamt...ibland nysandes i min trädgård. Skit också, jag tycker synd om kräket.

Värsta exemplet tror jag faktiskt är ödlematen. Min son har en ödla, Ozzie, och den äter helst levande föda. Hur äckliga som helst, det är mjölmask, zophobas (5 cm lång larv) och syrsor. När vi fått hem en laddning syrsor börjar någon av dem oftast lite osäkert spela med sina små, små bakben...eeeh vingar...eller hur de nu gör, för att sedan dra igång alla de andra och det blir liksom en symfoniorkester. Det låter ju gemytligt värre? Då börjar det trilla tårar längs min kind, herregud snart ska de dö och här spelar de sitt vackraste...snyft.... i en jäkla plastburk! Stackarna...snyft!

Märker ni hur jag ger djur och insekter mänskliga känslor och egenskaper? Kan inte vara normalt? Nån som kan ge mig numret till en bra terapeut? 

Foto
Körsbär i mors trädgård, Övre-Bäck 27/7 -11

Jag dödar faktiskt inte medvetet insekter. Ja, mygg och bromsar slår jag ihjäl men de går till attack och då är det ju självförsvar. Jag bär glatt omkring på ödlor, räddar grodor och larver från vägen och tycker möss är söta. Spindlar som däremot är riktigt obehagliga bär jag ut under omständiga former med hjälp av plastbyttor, tallrikar och hushållspapper (helst iklädd full skyddsmundering a’la kärnkraftverk om jag haft nåt sånt tillgängligt).

Sen finns det större djur än spindlar som jag upplever lite skrämmande.

Jag blev som liten upprepade gånger jagad av grannens förrymda flåsande hund så jag arbetade tidigt upp en hyfsad rädsla för människans bäste vän. Har försökt dölja det när jag mött hundar och deras ägare, sett så där lagom kaxig ut, med ett påklistrat nonchalant leende, ingen lätt match samtidigt som kallsvetten rinner längs ryggen. Jag har provat äta många middagar med stora hundar som sprungit skällande, stökande och svansviftande runt för att slutligen lägga sig till ro under bordet. Att sedan äta resten av måltiden med en flämtande, varmfuktig andedräkt mot fötterna…inte så mysigt i min värld…alls.

Det finns ett annat djur jag också har överdriven respekt för, hästen. Har tyckt att det måste krävas ett ofantligt mod innan man sätter sig på ett gigantiskt flyktdjur med ögon som pekar åt var sitt håll, alldeles för hög fall… eeh…mankhöjd, rejäla tänder framtill och hovar som vapen baktill.
Tack vare min konstnärlig ådra så ser jag ju att det är ett fantastiskt vackert djur. Men jag tycker också att Niagarafallen är fantastiskt vackert, men det betyder ju inte att jag tar på baddräkten och hoppar rakt ut , eller hur?

För ett antal år sedan sökte jag ett jobb där det frågades om jag var van vid hästar och hundar. Oooh ja…stor vana, ljög jag, som man kan råka göra vid en anställningsintervju. Jag fick jobbet, men oj vad jag fick äta upp den lögnen!  

Det visade sig att man uppmuntrade de anställda hundägarna att ta med sina fyrfota älsklingar, eftersom den kund vi jobbade hos var van vid hundar hemifrån. Och många hundägare var det…. Det var jämt en vovve i lägenheten, ibland flera. Jag är usel på hundsorter men jag har försökt identifiera några raser på bild och kan konstatera att jag motvilligt umgåtts med bland annat ridgeback, beaglar, schäfrar, stövare, Marias malle, bulldogg och en vikarie jag minns hade en vacker vit (och på tok för stor) pyreneer.  

Sedan blev det ridlektioner på Gummarks ridhus eftersom jag skulle följa min kund till handikappridet.  Anita som var ridlärare/instruktör tilldelade mig Prince, en stor pålle på ca 2 ton…Okey, överdriver kanske lite, men fruktansvärt stor var han.

Jag kom med hjälp av en stol upp i sadeln. Huuiij, svindlande höjder. Efter en stund inser jag att detta stora, varma djur lyder mitt sprattlande och ryckande i tömmarna! Vi skrittade hit och dit, diagonalt och sen ptrooo…Halt! Mäktig känsla att inse att han lydde lilla mig, blev nästan rörd till tårar. Ja, fram tills Prince tyckte juldekorationerna längs väggarna var ett lockande mellanmål. Inte lika gråtmild längre. Anita fick till slut hjälpa oss loss från ”snacksen”, men jag kan tänka mig att det glittrade stämningsfyllt när stalltjejerna mockade dagen därpå.

Ja, sedan blev det handikapprid varje vecka, jag gruvade mig lika mycket varje gång, pulsen var skyhög när det var dags för en sväng på den loja uttråkade ridskolehästen som var till vårt förfogande.

Tack vare dessa år av mer eller mindre frivilligt frotterande med mina rädslor har de faktiskt reducerats en hel del…men än är jag inte helt botad.

Jo, nog räknar jag mig som djurvän…men jag njuter av vissa, helst på lite avstånd.

De tidigare grannarna hade kattungar döpta efter kända kompositörer, världhärskare, författare och uppfinnare. Vi hämtade 2 katter hos dem.

Vår första katt hade det förnämliga namnet Amadeus. Det hade han fått efter den  produktive kompositören, Volfgang Amadeus Mozart. Mozart mötte liksom katten, en allt för tidig tragisk död i en båtolycka, endast 30 år gammal. Nej,nej nej…alltså... katten blev överkörd av en lastbil utanför vårat hus 11 månader gammal och hann aldrig ut på några båtturer… tidig och tragisk var liksom… äh, ni fattar liknelsen… och känner historiens vingslag, eller hur?

Vår andra och nuvarande katt heter Ceasar efter den romerske kejsaren Gaius Julius Caesar. Men här går livshistorierna kanske lite isär. Medan den romerske kejsaren gjorde en enastående karriär, fick tillsammans med Kleopatra en son, Caesarion, och dog av 23 dolkstygn vid 66 års ålder, blev Ceasar Katt kastrerad vid 9 månaders ålder och har sedan den dagen ökat i vikt, fått ett fånigt överbett och på sin höjd erövrat och besegrat en och annan råtta.

Snällare, latare, större, fetare och mysigare katt får man leta efter. Hörde i och för sig om en innekatt i Skellefteå som väger närmare 9 kilo, och då är ju vår Ceasar en lättviktare med sina 6,5.  Tydligen är det en proportionellt stor katt med långa ben medan vår katt har extremt korta ben och en svank som gör att han nästan släpar magen i marken. Man bör väl inte göra sig rolig på hans bekostad (fast det gör vi ju heeela tiden, sorry kisse) Både vikten och överbettet beror ju på kastreringen, något han hade haft ogjort om han själv och den ene sonen fått bestämma.

När det var dags fara till veterinären stirrade (den bevisligen världsvane och erfarne ?) 7-årige sonen Ceasar djupt i ögonen och sa med medlidande i rösten - ” Stackars dig, du vet inte vad du går miste om !"

Nej, det finns inte mycket kejserligt över Ceasar Katt, ja förutom att han tror sig äga byvägen och att all trafik bör väja eller stanna när han befinner sig där. Otaliga gånger har man hört bilar tuta, tvärbromsa och till och med stanna för att gå ur bilen och kolla om den stora svartvita hårbollen hamnat under.
Men än är han vid liv…ta i trä… och till våren blir han 11 år om jag räknar rätt.

Han ligger här i fönstret just nu och struntar i vad jag skriver...*klick*... märkte inte ens att han blev fotad...

                                 ...vi älskar dig gubben!

Min äldsta son har en ödla, en leopardgecko, vid namn Ozzie. Man kanske kan ifrågasätta varför man skaffar sig en reptil, men de passar en trött tonåring ganska bra. De äter varannan eller var tredje dag, behöver inte kel och inte heller andra kompisar. Jag pratar om ödlan nu, för tonåringar äter FLERA gånger om dan, behöver kompisar och låtsas vilja undvika, men bör ha en  STOR KRAM med jämna mellanrum. 

Många tycker Ozzie är äcklig. Pappa i huset säger att han har elaka ögon, min bror ifrågasatte mattekunskaperna när han upptäckte att man kunde se en lampa lysa rakt genom Ozzies öron/membrantäckta hål i huvudet.

Jag håller faktiskt med sonen om att Ozzie är fin. Hans stora SNÄLLA ögon blinkar med ögonlock vilket inte alla reptiler har. Han är ganska varm att hålla i då han har en värmeplatta under terrariet. Han har vacker täckning och är rund och go. Att just Ozzie blev vald var hans trubbiga svans, de andra hade långa avsmalnande men hans hade gått av i självförsvar när han var liten berättade de på affären. Jättesöt!

Fast en händelse härom månaden gör att även jag ifrågasätter intelligensen hos denna lilla varelse. Jag brukar lyfta upp honom mjukt och försiktigt, och även denna gång kväkte han lite som en groda av pur glädje och överraskning över att någon kom ihåg honom. (observera, detta är min tolkning av ljuden han ger ifrån sig och hur han upplever det) Nästa dag ser jag en korvliknade bit ligga i terrariet och upptäcker förskräckt att Ozzie har tappat svansen, och har endast en kort blodig stump kvar (som faktiskt, tack och lov, nu är läkt och börjat växa till sig.) 

Detta skulle alltså ha berott på att jag skrämde honom så han kväkte av rädsla och dödsångest när jag oförsiktigt slet upp honom ur sin trygga värld (min sons tolkning av händelserna). Hursomhelst tappade han svansen, men inte så länge jag var kvar i rummet. Det får mig att funderar om denna säkerhetsmekanism verkligen fungerar vid fara? Hur länge kalkylerade han om det är värt göra denna åtgärd  för och rädda sitt (som han trodde) hotade liv?
Gick han sedan runt några varv efter den traumatiska händelsen (svansen låg ju inte där jag släppt ner honom) likt Balthazar och funderade och funderade? Tänkte han; ”ja jag har ju gjort det förut..hmm..och det gick ju bra…hmm…” Efter flera minuters huvudbry bestämmer han sig, knäpper ihop ögonen och trycker till och  *P-L-O-P-P* … där lossnar svansen…Puh, räddad!

Ledsen att säga det, men i naturlig miljö i Madagaskars djungel låter nog inte rovdjuret honom fundera så länge…han har ju passerat matsmältningsystemet innan han fattat sitt beslut. Söt är han, men varken snabb eller smart…