Nå hur är det nu då, kan pengar ge en lycka???
-"Absolut inte" säger vissa, men är det naivt att tro det? -"Självklart kan de det" säger andra, kanske syniskt att tänka så?

Själv tror jag att den genuina lyckan man känner när man har en underbar familj, kärlek, man mår gott och får vara frisk, det går inte att köpa för pengar, men att det kan underlätta att fokusera på sådant om det finns lite pengar i bakfickan, man har ett bekymmer mindre att oroa sig för. För det kan ju inte vara lätt att vara tacksam och lycklig då hela ens tid går åt att gneta, prioritera och kompromissa?

Kom och tänka på en arbetskompis jag hade för ca 20 år sedan som berättade om hur usel ekonomi hon och killen hade. De väntade sitt första barn, hon sladdade omkring på sommardäck mitt i vintern och de hade inte köksstolar utan satt på gamla däck staplade på höjden (låt oss hoppas att det inte var där de förvarade vinterdäcken hon behövde till bilen). Så en dag då hon kommer hem ligger sambon i badkaret och testar dykardräkten han precis skaffat, snacka om prioriteringar??? Hon skrattade då hon berättade om det, kanske för att hon var lycklig...eller nä, jag tror inte det, hennes ögon sa något annat.
Om det varit jag misstänker jag rubrikerna dagen efter lytt " Man funnen död i badkar iförd gummidräkt och ett däck nerkört i halsen, polisen fortsätter utreda detta bestialiska mord"

Nu finns det ju undersökningar kring det här ämnet (tänker på pengar/lycka alltså, inte bestialiska mord, de får vi se över en annan gång). Jag kollade och fann två korta artiklar jag snabbläste, eftersom jag faktiskt inte orkade läsa hela avhandlingarna eller några längre artiklar om dem heller för den delen. 
Rubrikerna talar mot varandra men inte innehållet och jag tycker båda stämmer ungefär med hur jag tänkte innan jag läste dem. Intressantast var att en av dem kommit fram till en break-even summa där man liksom inte blev något lyckligare hur mycket mer man än tjänade. Dåså, det är bara dit man behöver nå...

Blir man lyckligare av pengar?

Nej säger den ena artikeln som baserar sig på en av världens största opinionsundersökningar om förhållandet mellan lycka och inkomst, här har de alltså har frågat hela 136 000 personer i 132 länder. Det går inte att köpa lycka för pengar, även det är viktigt att ha en god ekonomi för att känna sig lycklig. (Jaha???) Kopplingen mellan pengar och positiva känslor var påfallande svag hos de tillfrågade. Den som är rik är mer NÖJD med sitt liv ja, men att t.ex. vara respekterad är än mer viktigt för lycka. Vi i norden är exempel på lyckliga länderna med bra ekonomi, medan de latinska länderna visar prov på social-psykologisk rikedom/lycka.
Läs artikeln Nej här>>(länk)

Ja säger den andra artikeln och hänvisar till en studie gjord av forskare på 1000 frivilliga. De påstår sig funnit att lycka och tillfredsställelse faktiskt tycks öka i takt med lönen, men bara upp till en den kritiska gränsen av 75 000 dollar, alltså 550 000 kronor om året (en månadslön på ca 46 000:-) Resultatet visar att för lite pengar kan förknippas med "känslomässig smärta”. Men väldigt mycket pengar medför nödvändigtvis inte större lycka. De som tjänade motsvarande mellan en och två miljoner kronor om året är inte lyckligare än de som tjänar just 550 000 kronor, denna summa anses vara "tröskeln". Efter det är det inte pengar som ökar en människas möjlighet att göra det som betyder mest för det emotionella välbefinnandet - nämligen att tillbringa tid med personer de tycker om, undvika smärta och sjukdom samt njuta av sin fritid.
Läs artikeln Ja här >> (länk)

Fotnot/ Vad är lycka? Betyder det samma sak för alla? Blir nog en senare fundering.
OBS, har INTE suttit och skrivit allt det här efter op, det har legat som utkast.

Jag är väldigt vuxen nu, mer än så här lär det knappt bli, nästa steg är väl att gå tillbaka i barndomen. Men har åren inneburit att jag verkligen blivit klok och förståndig? Tja, lite har det nog hjälpt, men inom vissa områden kan jag vara som en tjurig 3-åring. Jag är rätt lat och drar mig för att komma igång med sådant jag tycker är tråkigt. Jag har svårt ta uppmaningar formulerade som order, instinktivt vill och ibland gör jag tvärtom. Jag bryr mig på tok för mycket om materiella ting, är sällan noggrann, ser gärna tecknat och läser serier, älskar sovmornar och spela tokhög musik i bilen.
(Börjar osökt fundera över vad jag anser är ett klokt och vuxet beteende...)

Och nu till en av de knepigare bitarna, jag kan ibland ha svårt förlåta. Nu pratar vi inte om att någon stigit mig på foten och raskt ber om ursäkt och jag svarar att jag måste fundera på saken. Nej, det handlar om människor som gjort mig riktigt besviken, sådana som heller aldrig kommer att be mig om förlåtelse.  Så det handlar nog mer om att glömma och gå vidare för att slippa ha en massa gruskorn som skaver.
Kan säga att jag numera är nere på en liten och två halvstora stenar, för de flesta kornen jag dragit på mig genom åren har jag men främst tidens tand malt ner till sand och intet. Det här handlar om personer som enligt mig har betett sig riktigt illa, främst mot människor omkring mig, det är alltså inte så mycket jag som drabbats. De har visat prov på självupptagenhet, falskhet, elakhet, missunnsamhet och en massa andra knepiga egenskaper där flera av dem slutar med -"het" och de har sårat och delvis skrämt människor jag älskar och bryr mig om. Jag går omkring och hoppas att de ska avslöjas som de idioter jag anser att de är, men när allt kommer omkring är det jag som är den största idioten, som tillåter mig själv att fortsätta att fundera och älta.

Nä, vuxna och numera allt snällare??? Helena ta dig i kragen! Älska dem kan du väl ändå inte förväntas börja göra, men om inte annat för din egen skull, glöm och förlåt!
Seså, skärpning!!!
Jag knäpper ihop ögonen, håller andan och räknar till tjugo. Men när jag öppnar ögonen igen och förväntansfullt känner efter så har det inte blivit ett dugg bättre?
Eller få se nu, var det där botemedlet mot hicka?