Nå hur är det nu då, kan pengar ge en lycka???
-"Absolut inte" säger vissa, men är det naivt att tro det? -"Självklart kan de det" säger andra, kanske syniskt att tänka så?

Själv tror jag att den genuina lyckan man känner när man har en underbar familj, kärlek, man mår gott och får vara frisk, det går inte att köpa för pengar, men att det kan underlätta att fokusera på sådant om det finns lite pengar i bakfickan, man har ett bekymmer mindre att oroa sig för. För det kan ju inte vara lätt att vara tacksam och lycklig då hela ens tid går åt att gneta, prioritera och kompromissa?

Kom och tänka på en arbetskompis jag hade för ca 20 år sedan som berättade om hur usel ekonomi hon och killen hade. De väntade sitt första barn, hon sladdade omkring på sommardäck mitt i vintern och de hade inte köksstolar utan satt på gamla däck staplade på höjden (låt oss hoppas att det inte var där de förvarade vinterdäcken hon behövde till bilen). Så en dag då hon kommer hem ligger sambon i badkaret och testar dykardräkten han precis skaffat, snacka om prioriteringar??? Hon skrattade då hon berättade om det, kanske för att hon var lycklig...eller nä, jag tror inte det, hennes ögon sa något annat.
Om det varit jag misstänker jag rubrikerna dagen efter lytt " Man funnen död i badkar iförd gummidräkt och ett däck nerkört i halsen, polisen fortsätter utreda detta bestialiska mord"

Nu finns det ju undersökningar kring det här ämnet (tänker på pengar/lycka alltså, inte bestialiska mord, de får vi se över en annan gång). Jag kollade och fann två korta artiklar jag snabbläste, eftersom jag faktiskt inte orkade läsa hela avhandlingarna eller några längre artiklar om dem heller för den delen. 
Rubrikerna talar mot varandra men inte innehållet och jag tycker båda stämmer ungefär med hur jag tänkte innan jag läste dem. Intressantast var att en av dem kommit fram till en break-even summa där man liksom inte blev något lyckligare hur mycket mer man än tjänade. Dåså, det är bara dit man behöver nå...

Blir man lyckligare av pengar?

Nej säger den ena artikeln som baserar sig på en av världens största opinionsundersökningar om förhållandet mellan lycka och inkomst, här har de alltså har frågat hela 136 000 personer i 132 länder. Det går inte att köpa lycka för pengar, även det är viktigt att ha en god ekonomi för att känna sig lycklig. (Jaha???) Kopplingen mellan pengar och positiva känslor var påfallande svag hos de tillfrågade. Den som är rik är mer NÖJD med sitt liv ja, men att t.ex. vara respekterad är än mer viktigt för lycka. Vi i norden är exempel på lyckliga länderna med bra ekonomi, medan de latinska länderna visar prov på social-psykologisk rikedom/lycka.
Läs artikeln Nej här>>(länk)

Ja säger den andra artikeln och hänvisar till en studie gjord av forskare på 1000 frivilliga. De påstår sig funnit att lycka och tillfredsställelse faktiskt tycks öka i takt med lönen, men bara upp till en den kritiska gränsen av 75 000 dollar, alltså 550 000 kronor om året (en månadslön på ca 46 000:-) Resultatet visar att för lite pengar kan förknippas med "känslomässig smärta”. Men väldigt mycket pengar medför nödvändigtvis inte större lycka. De som tjänade motsvarande mellan en och två miljoner kronor om året är inte lyckligare än de som tjänar just 550 000 kronor, denna summa anses vara "tröskeln". Efter det är det inte pengar som ökar en människas möjlighet att göra det som betyder mest för det emotionella välbefinnandet - nämligen att tillbringa tid med personer de tycker om, undvika smärta och sjukdom samt njuta av sin fritid.
Läs artikeln Ja här >> (länk)

Fotnot/ Vad är lycka? Betyder det samma sak för alla? Blir nog en senare fundering.
OBS, har INTE suttit och skrivit allt det här efter op, det har legat som utkast.

Åh, vad jag saknar gamla hederliga tanter! Tanter i storblommiga klänningar, rejäla Systerskor, tjocka bruna strumpbyxor och med handväskan fylld med spetsnäsdukar och Kungen av Danmarks halstabletter. De hette Hildur, Lina, Ester och Gerda, det flickebarn döps till idag. Det kryllade av dem på 70 och 80-talet, men nu ska man ha tur om man får syn på någon för de är verkligen i ordets rätta bemärkelse ett utdöende släkte.

När jag var liten så hade tanterna oftast någon typ av basker, en luden kashmiraktig eller kanske en sådan där stor bullig nätaktig sommarvariant, en del hade hatt och de kunde också vara ludna eller av nät, vita, knallgröna eller varför inte puderosa. Minns att de ofta inte tog av sig dem, de hade dem på när de var fina på bönhuset sjungandes en liten psalm eller också satt de och virkade, drack kaffe på fat och skvallrade på syjuntan iförd sin huvudbonad. Gissar att de helt enkelt inte orkat rulla upp sina grå strån på spolar, kanske var den blå-lila hårläggningsvätskan slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga att de räddade en "Dålig hårdag".
I öronen satt överdimisionerade guldringar som tänjde ut hålet och fick örat att verka extra långt och rynkigt och kring halsen hängde en grov Bismarcklänk och glänste.

Idag tar många tonåringar inte av mössan på hela dagen. De har den på skolans lektioner, på matan ätandes kebabtallrik och till och med på festen drickandes alkoläsk och sms:ande på sina iPhones är de iförda sina huvudbonader. Kanske de inte hann plattånga sina långa testar, eventuellt var hårvaxet eller moussen slut, enklast dra något över huvudet, man kan helt enkelt säga they saved a "Bad hairday".
Och i ögonbryn, öron, tungor och kring halsen glittrar ringar och kedjor av diverse metallarter... Ser ni inte likheten? Eller lider jag en sådan akut tantbrist att jag ser små söta tanter i dagens coola ungdomar? Och hur häftigt skulle de tycka DET var? 
-*Gulp* Oh no, häftigt??? Eeeeh...NOT!!!

Hur och var träffas man? Kanske på krogen, jobbet, gymmet, via vänner, nätet, i affären, i en bilkrock... tja, sätten är nog oändliga. Ett par påstods faktiskt ha träffats i samband med just en bilkrock och ryktet som gick var att han var tvungen att slutligen gifta sig med henne för att det hade blivit så dyrt fixa hennes bil. Mystiskt rykte nu när jag tänker efter, hade de ingen bilförsäkring? 

Själv träffade jag slutligen den rätte på "Etage", det stora fantastiska tre våningars utestället i Skellefteå under slutet av 80-talet. Man drack "Geting" eller "Rom&Cola" och lyssnade bla. på "Madonna", "Paula Abdul", "Pet shop boys" och "Simply Red". 
Anledningen till att det blev just som det blev var att min kollega och vän gick och hoppades bli uppbjuden, och jag påstod att vi tjejer visst kunde ta intiativet. Jag skröt, lite lätt överförfriskad, om hur lätt det var att bjuda upp första bästa kille bara sådär, det brukade jag göra jämt, det hade jag absolut INGA problem med, fortsatte jag kaxigt, och sedan var det upp till bevis. Jag tog tag i axeln på en kille som nonchalant lutade sig mot ett räcke och spanade ut mot dansgolvet. Och jodå, han hade inget att invända, han ville dansa... och vi dansade och pratade... hela kvällen. 
Att han liksom Dolph Lundgren nästan glömt sitt modersmål eller i det här fallet sin dialekt och snackade med en lite dryg stockholmsk accent efter endast ett par år i huvudstaden kunde jag förlika mig med, han hade så otroligt snälla, fina blå ögon och långa ögonfransar därtill.

Vi bytte telefonnummer innan vi skildes åt, och han pladdrade på om att han hade en så fantastisk telefonröst... tänk vad konstigt att försöka imponera med en sådan detalj... och lite lustigt att jag fortfarande minns det? Jag styrde stegen... eller taxin till min lägenhet norr om stan och han promenerade söderut. Ja, alltså inte ända till Stockholm så där vid 2 snåret en kall novembernatt, utan till sin nyinköpta trea söder om stan. Han hade precis tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem till norrland igen.

Eventuellt ringdes det upp, missförstånd uppstod eller tappades lapparna bort, minns inte riktigt. Det var ju på den tiden man inte kunde knappa in numret under kontakter i någon portabel telefon med inbyggd telefonbok, och döpa sin nyfunne vän till "Ev. möjlig", "Tilltänkte?", "Inte så pjåkig" eller varför inte "Sammetsrösten"?
Nåja, några helger senare fick jag syn på den blåögde på samma uteställe. Jag gick fram och sa hej och på den vägen är det som man brukar säga. Närapå 23 år senare är jag glad att det var ögonen jag föll för och inte hårsvallet eller den där accenten, för då hade jag nog stått här lite förvånat perplex idag. Lyckligtvis är ju jag själv fullkomligt bibehållen... he, he he... skojar bara, om sanningen ska fram så är det väl min lite lätt sjuka humor och eventuellt min initiativförmåga som maken klamrar sig fast vid.
Resten är "long gone" vid det här laget.
Tänk vilken tur att jag intagit ett par "Getingar" för mycket den där kvällen och nått stadiet "handlingskraft kombinerat med en uns lögn" eftersom jag aldrig ryckt tag i en karl på det sättet förut. Om inte hade jag kanske idag varit gift med en 2 meter lång kurator från Byske och gubben hittat sig en blondlockig hästdressör från Lövånger... eller nåt, vad vet jag... och det kunde ju aldrig ha blivit lika bra?