"The yellow black striped warriors were determined to wipe the whole Bystedt family out. In weeks  they had sent wasp soldiers trying to start a bloody massacre, unfortunately it was most wasp blood spilled. General Sting summed up their losses; -We have had many victimszzzz since the enemiezzz had a secret weapon called the flyzzzmaellere....”

Vad tror ni om brottstycket ur min kommande krigsroman? Jag har börjat skriva den ur getingarnas perspektiv, rubriken till trots, vilket är en intressant om än knepig vinkel. Och på engelska dessutom, vilket känns som en hopplös utmaning då jag på denna lilla textmassa redan hunnit fråga min son om vad "offer" heter på engelska, och kollat goggles översättning om hur man stavar till "determined"... och språk som var ett av mina bästa ämnen...*suck*

Ur vårt perspektiv
Enklare men inte lika nydanande och fascinerande  är det att berätta hur vi på vår sida, Bystedts, tar oss ann detta krig...eeeh, jag menar insektsproblem.
Under flera veckor har vi funnit getingar främst i vardagsrummet. Vi brukar summera dagens skörd till ca 20-25 st. Vi kategoriserar upp dem efter deras tillstånd; "döda, promenerare, segflygare och snabbflygare". Gillar det latinska namnet för geting, Vespula vulgaris, vilket för tankarna till en vulgär liten uppstudsig ligistgeting på vespa, men någon sådan har vi inte stött på...än.

Vi scannar alltid per automatik golv, matthelsicket (lurvig, rymmer många promenerare) gardiner fönsterbrädor med jämna mellanrum. För att inte tala om soffan, kläder man ska ta på sig och sängen, för vem vill sätta sig på en geting likt tjuren Ferdinand på julafton? Jo, visst säger berättarösten – ”Och han satte sig på en … HUMLA!” men alla med lite biologikunskaper kan väl se att den där vassa gadden sitter på en geting?

Har på Anticimex inrådan, tja de kommer ju tydligen inte annars, börjat försöka räkna ut var de små rackarna kryper in. Jodå hemförsäkringen täckte en utryckning, men de måste veta exakt var problemet är, alltså ingången till vårt hus och därmed också boets läge. Okey, de kanske inte kan duscha 200 m² hus på måfå med sitt gift, men de är ju ändå experter? De borde ju likt poliskommissarier i deckarna jag läst i sommar använda sina år av erfarenhet och sina fantastiska uteslutningsförmågor för att komma fram till en lösning?

Vi hade naturligtvis redan innan funderat över mysteriet utan att efter håglöst stirrande ut i vardagsrummets biosfär (ordvits) lyckats finna några svar. Så vi började själva med en strategisk, logisk och genialisk uteslutningsmetod prova oss fram. På kvällen tejpar vi något nytt fyndigt ställe, sedan kollar vi nogsamt alla skrymslen och vrår med ficklampa efter framförallt "promenerarna", eller låt oss kalla dem krypskyttarna, de smyger runt utan att höras och knappt synas. "Flygarna" och för den delen om vi skulle möta några av de vespförsedda vulgära getingarna är de inget problem, de surrar och står i så de möter sitt öde fortare än de hunnit blinka med sina små fasettförsedda ögon. Varje morgon börjar med en ny sökrunda, och tyvärr har vi oftast hunnit räkna till 8-12 stycken redan på morgonkvisten. 

Nu känns det som vi successivt tejpat hela vardagsrummet, och vi har snart nått vägs ände. Transformerar de sig in??? Ska vi ringa och berätta det för de kvalificerade bekämparna? Börjar kännas som en episod ur X-files.
Just för tillfället måste jag trots deras rätt stora förluster säga att det står 1-0 till de små midjesteklarna. Men vi ger oss icke!!!

Foto
Klatschigt med de gula  tejpbitarna, va? Som vid en mystisk brottsutredning, vilket det ju faktiskt är. Agenterna Mulder och Scully skulle bli imponerade…

 

Jaha, så har man firat 15 årig bröllopsdag, för att sedan dagen efter fylla år, natten däremellan jobbade jag ett vaket nattpass. Sisådär planering av semester kan jag så här i efterhand tycka.

Ett år äldre...tja, vad ska man säga, klart bättre än alternativet. Men mycket har börjat gå åt pipan. Tjocka grå strån står som borst rakt upp ur min tantfrisyr. Flera grova "häxstrån" dyker upp med en hiskelig fart på hakan, från ena dagen till den andra vill jag påstå. Den generande hårväxt jag dragits med nedanför knäna har numrera spridit sig ovanför knäna. Anletsdragen hänger så löst i mitt ansikte att det snart är fara värt att jag måste samla ihop dem ur kudden på morgonen. Och eftersom en semestertripp till Antarktis för att umgås med sälar och sjölejon känns föga trolig, har jag svårt förstå vad jag ska ha allt mitt gedigna välinbäddade fettlager till? Snarkar å de grövsta gör jag tydligen också numera? Herregud, vad jag blivit gammal, vilket förfall! Trösten i allt elände är att maken tydligen blir allt mer skumögd, för han säger att han tycker att jag fortfarande är fin. Hörseln har han däremot inga problem med, så mina stockdragningar natt efter natt tvingas han ligga vaken till, stackaren.

Äh jag skojar bara, alltså inte om mitt fysiska förfall, det är ett faktum, men jag är inte gammal och gaggig!! Att man "inte är äldre än man gör sig", är faktiskt sant. Dessutom är jag hur barnslig som helst för att inte tala om hur rolig jag är! I alla fall tycker jag och maken att jag är kul... eller åtminstone tycker jag det. Kvick i tanken är jag också...eller kvick och kvick...jag tänker i alla fall....nästan hela tiden!!!

Om ytterligare 45 år, om jag då lever och får vara kry, kommer jag att Facebooka, läsa Norran på nätet och när andan faller på spela lite data och TV-spel där på hemmet. Jag kommer att kräva vin till maten, alla filmkanaler och att få duscha varje dag. Min fjäril på höger bröst kommer att vara så uttänjd att hemtjänstpersonalen kommer att undra varför jag tatuerade en rynkig slända där i min ungdom, och även fundera över hur jag kunde gifta mig med någon med så mycket hår på näsan och i öronen. Och nej, jag skrev inte fel, det ska stå PÅ näsan. Att vi inte alltid sett ut sådär får de komma fram till genom att kika på kortet på det fantastiskt vackra paret som gifte sig 1:a augusti 1996.

Och varje gång jag kommer känna mig lite risig måste jag kasta vaksamma blickar åt damerna som ställt sig i kö för att få lägga beslag på min oförskämt pigge make, för jag antar han brås på far och farfar sin.
Old ladys choise, you better belive it!
Jag kommer garanterat att jämföra med hur det var på min tid när jag jobbade inom äldrevården...och  jag hoppas vid gud att det inte var bättre förr.

Foto 1/8 -96
 

Vi är väldigt sällan ovänner, jag och min man. Eller om sanningen ska fram går jag väl omkring och är lite "o" ibland, men maken är ju mestadels "vän", så det blir inte mycket till gräl. Egentligen finns det bara en situation som jag på rak arm kan komma på då jag viker mig, går undan, skäms och väntar på förbarmande. Det är när jag gjort något...låt oss kalla det olycksaligt med någon av våra bilar. 
Kommer just ihåg en gång då jag lyckades backa rakt in i en tall på Lycksele camping. Vem fasen hade placerat en gigantisk tall 2 meter bakom bilen?! Sprang ut och kollade hur stor katastrofen var. Inte så farligt. En spricka i stötfångaren kladdade jag över med lite lera (det var en regnig vecka under den där semestertrippen vill jag minnas), sedan satte jag tillbaka barkbitarna som lossnat från trädet och vips hade jag kamouflerat incidenten som ingenting hade hänt. Semestern var räddad! Om sanningen ska fram vet faktiskt inte min käre make om det här, så läser han detta så blir han nu varse, om han nu ens minns sprickan? Den borde ju blivit synlig vid första bästa biltvätt? Är inte direkt orolig, eftersom det gamla öket (bilen, inte maken) är såld för nån tusenlapp för massor av år sedan och antagligen numera vilar på en bilkyrkogård någonstans i Norrbotten. Brottet måste ju vara preskriberat, eller hur? Jag har även varit den skyldige till både omlackering och skärmbyte, samt ett dörrbyte, där staket och parkeringskyltar varit felplacerade.

Härom aftonen kändes det rätt skönt att få fara och jobba natt.

Bilen skulle upp på ….eeh...tja, nån typ av ramp? Jag skulle köra upp den och maken skulle dirigera.

Framför mig har jag plötsligt en flygledare som vinkar mig framåt med ett bestämt ansiktsuttryck Framåt...framåt...det går trögt så jag tar sats, det gungar till... STOPP!!! Plötsligt ser han mer förskräckt ut än bestämd, han står med ögonen vidöppna och armarna i uppåt sträck! Sedan sänker han händerna och håller sig för  ansiktet, samtidigt som han liksom krymper ihop ett par decimeter. Herregud vad har jag gjort?! Jo, jag har kvaddat spoilern fram. Om det berodde på felaktig konstruktion av ramp, spoiler eller chaufför, eller kanske att sommardäcken har sån där snygg låg profil vet jag inte riktigt, valde liksom däcken att hålla låg profil och inte fråga så mycket. Tog mitt pick och pack och for på jobbet. Där berättade jag om den eländiga situation jag försatt mig och bilen i. Min colombianska kollega berättade att i hennes hemland finns det ett ordspråk där kontentan är "män älskar sin bil mer än sin fru".
Hm, ett globalt problem alltså?


Och hur gick tävlingen?
Jo, mycket utmärkt för vissa.
Lite besviken på en uppenbart korkad familj, däremot. Hade först en mycket svårare närbild, men enligt dem så var det helt OMÖJLIG att gissa, så jag gjorde den lättare, och vips blev den gränsfall för lätt. Räddningen är en person som gissade fel, skänker en tacksam tanke till dig, utan dig hade detta blivit en kapital besvikelse för undertecknad.
Det var en sjöstjärna, inköpt på Rhodos vill jag minnas, och bakom liggande vitmålad träpanel. Och den finns på vår gästtoalett. I nästa inlägg kommer en ny bildgåta, bra mycket svårare än den här, det kan jag lova!
De som lyckades, som skrev rätt svar här eller på Facebook, gjorde succé, nådde ofantlig framgång och egentligen är värda sång och fanfarer är;    

Erika J
Anonym
Viktoria B
Maria B
och min käre bror...fast gills svaret - "Jag vet vad bilden föreställer"?

Va?! Hur kunde någon missa detta? Jag har ju skickat signaler, hintat, betonat lite annorlunda, höjt ett ögonbryn och i mitt tycke med övertydligt kroppsspråk sagt vad jag vill, och lik förbaskat har jag blivit totalt misstolkad igen.
Eller nej, det kanske är fel och säga…jag har helt enkelt blivit tagen på orden…

Enligt John Gray, en amerikansk psykolog och äktenskapsrådgivare, är män från Mars och kvinnor från Venus, vilket ju skulle kunna förklara en hel del. Han har skrivit en bok i ämnet som jag tyvärr inte läst, som säkert är intressant.
Man kan ju tycka att jag och min man efter att snart 22 år borde kunna läsa av varandra som en öppen bok, men nej, så är inte fallet.

Den som bär största skulden till missförstånden är ju jag som naturligtvis ska tala mer klarspråk. Efter alla år borde jag inse att det jag tycker är glasklart och uppenbart, bevisligen är väldigt svårt att förstå.

Jag ska komma med några konkreta exempel. Hm...det känns faktiskt som en början till en liten Helena-parlör, en instruktionsbok som borde följt med mig redan från början.

Exempel på en låtsad nonchalans som egentligen döljer en förhoppning;
När vi skulle gifta oss berättade jag att det finns något som heter morgongåva.
På frågan, -”Vill du ha en sån?”
Svarar jag efter ett lätt nonchalant skratt;
– ”Åååh, nej det behöver du inte alls tänka på”…
Egentligen betyder ju detta, vilket jag tyckte han borde förstå;
– ”Självklart, gubben, varför tror du annars jag precis berättat ingående om denna gamla hederliga tradition?!”
Så bröllopsdagens morgon letade jag förväntansfullt runt på sängbordet, för att sedan kika under huvudkudden…och mycket riktigt, ett litet paket med innehållande gulligt smycke...lyste med sin frånvaro.

Exempel på en förväntad åtgärd 1;
– ”Skåpluckan i köket verkar löst?”
Problemet att det kan tolkas som en fråga, vilket det naturligtvis inte är. Jag har ju konstaterat att den är lös. Här bör jag förstå att ett svar som –” Jo, det har du rätt i gumman, den är lös…” kommer som ett brev på posten. Det jag egentligen borde ha sagt är att luckan omedelbart bör skruvas fast innan gångjärnet går sönder.

Exempel på en förväntad åtgärd 2;
–” Har du tejpat fast ventilocket i hallen? Varför då?
Här tolkas det återigen som en fråga därav det självklara svaret –”Ja det har jag,  det var löst.” När jag månader senare fortfarande kan stirra på den monumentalt fula lösningen inser jag att den enligt mig glasklara uppmaningen" fixa det genast på ett snyggare sätt" inte nått ända fram.

Exempel på felaktigt formulerad anklagelse;
Hos oss gapar byråer med sina underbett och mejslar, väskor och kläder ligger spridda på olika ställen i huset. Det stör mig, jag tycker det är stökigt och utbrister ibland; -”Ni stänger ju aldrig lådor efter er, och ni plockar heller aldrig bort efter er.”
Här borde jag använda orden ”sällan” eller ”inte nog ofta” men drar tyvärr till med ordet ”aldrig”. För samtliga i familjen kan visst påminna sig om att minst en gång tagit med sig mejsel, penna eller skor till sin rätta plats. Man har även stängt en och annan låda någon gång under senaste halvåret, och plötsligt känns det som ett ganska orättvist påstående.
–”Gör jag det aldrig? Nej, där har du fel!.”

Sista exemplet är lite av ett examensprov;
Det är en lite mer avancerad variant där man bör kunna läsa kroppsspråk i kombination med en mycket kortfattad eller obefintlig konversation.
Jag kommer hem efter ett antal timmar på stan, med väldigt få prassliga kassar och en tårfylld blick;
–"Suuuuck”
Denna långa ledsna utandning betyder egentligen;
–”Snälla, jag behöver alla de komplimanger du kan häva ur dig, hur osanna de än är, plus en kram och en kärleksförklaring. Efter flera ångestfylda timmar i starkt neonbelysta omklädningsrum med avslöjande speglar har jag nu börjat snegla på ett enmanstält på Intersport, eller varför inte tvåmans så har jag ju något att växa i…”

Nä, vi kommer nog aldrig förstå varandra fullt ut. Man får väl se det så att det gör det hela lite spännande, och ger fortfarande en gammal beprövad relation lite dynamik.


Jag visade min kära mor headern till min blogg;
-”Vo gere' förnanting? He' si' ut som e bröst som he' dropp borta'..."
Huuu?! Trodde det var uppenbart att det är tinande vatten som droppar från en takränna? Här är en större variant av bilden, så att alla kan se...

Tyckte att en uppföljning på det faktum att ”Helena ska sy under sitt nattpass”, var på sin plats. Uppgiften var egentligen inte helt oöverstiglig. Det som skulle fållas upp var ena sidan av 2 dukar vars bredd var 35 centimeter.

Jag tog till de gamla traditionella sömnsätten kråksteg, bakåtstygn och ibland när andan föll på lite omlottsömnad. Nej, helt riktigt, jag vet verkligen inte vad jag talar om. Mest irriterad var jag på att jag inte ens klarar göra en sådan där fiffig rejäl knut i änden av tråden som ska fungera som ett stopp, utan det blir nya små knutar i en prydlig liten rad istället, det lutar mer mot makramé’!

Nålen var vass i bägge ändar så jag lånade en fingerborg ur ett syskrin. När jag satte den på fingret fick jag genast minnen av världens sötaste lilla mormor som aldrig hade långt till sin fingerborg, händig och flitig ända ut i fingerspetsarna. Minns att en gång när hon låg på lasarettet och hade hög feber trodde hon sig klippa mattrasor av täcket med fingrarna som ”sax”.
Frågan är vad man själv skulle hitta på under påverkan av feberdilerium?

Vika upp chokladasken någon lagt vid sjuksängen som en "Laptop" och kolla Facebook?  Stirra på doktorn och tro att man såg en dålig läkarserie fylld med B-skådisar, och försöka byta kanal med fjärrkontrollen till den höj och sänkbara sängen?  Knappast tro sig "tråckla" med droppnålen i högsta hugg iallafall?

Hursomhelst är dukarna klara och kroppsskadorna minimala. Ni kanske inte tror att det kan vara farligt att sy för hand, men där har ni fel. Jag kände en tjej för många år sedan som brukade sticka sig själv i pannan när hon sydde korstyngstavlor. Kanske hon var hon närsynt eller så använde hon för lång tråd? Minns att jag var rädd att hon glad i hågen och med tungan rätt i mun en dag skulle sticka sig rakt i ögat. Hade nog kunnat bli riktigt otäckt…så ofarligt är det verkligen inte. Hon flydde slutligen landet för snart tjugo år sedan med bägge ögonen i behåll, tack och lov, inte på grund av de lustiga sticksåren i ansiktet, utan för kärleken.

Duken på plats på skåpen i hallen. Önskar ibland att man kunde se sitt hem genom en kameralins. Ur synfält är alla de på tok för många skorna på hallgolvet och de halvöppna lådorna fyllda med omaka vantar. Man ser endast världen beskuren, en duk, några vaser… tyvärr skulle denna typ av sikt vara ödestiger på trafikerade vägar, så därför gav vår herre oss vidvinkelseendet ...

Vad är det med mig och nål, tråd och tyg egentligen? Helt neurotiskt faktiskt. Känner lite lätt ångest bara av att skriva om det. För det första kan det bero på att min mor är en klippa vid symaskinen. Hon gick och lärde sig till sömmerska som det hette på den tiden. Hon har glatt sytt kappor, klänningar, blusar och gardiner till den som velat. Så jag har egentligen inte behövt eller klarat sy mer än nån meter. För det andra kan det vara otålighet och hett temperament som har ställt till det. Fort gick det, fel blev det och ursinnig var jag. Redan tidigt insåg min framtida make att dök symaskinen upp var det läge att fly hemmet, för det osade svordomar och bränd symaskinsmotor i hela lägenheten.

Så gissa vem som sytt mina gardiner i alla år? Samma person som för några år sedan sa att hon inte skulle leva för evigt och att jag nu måste lära mig hantera en maskin ämnad för sömnad. Min mor gick helt enkelt in i en välvillig strejk som tydligen ska gagna mig i slutändan? Egentligen har det nog inte alls fungerat som hon tänkt sig. Jag är numera uppe i 10, ibland 12 fönster utan gardiner. Istället finns det rullgardiner och persienner till sovrummen och såna där självhäftande klistergrejor till badrummen. Med grundläggande matematik kan man följdaktligen räkna ut att det krävs gardiner till de 9 eller ibland 7 kvarvarande fönstren. Jag säger bara, tack gode gud för färdigsytt!

Jag tror min mor svär lite diskret inombords över sin misslyckade kupp när hon upptäcker fliselin-banden som jag strukit upp de färdigsydda längderna med. En gång använde jag vanlig tejp, men då kunde hon inte vara tyst längre utan utropade på sin lövångers/skellefte-bonska;
-”Nämensi wo ha du gjort jernna, flecka?! Tejpe' gardinern? Ger du reint fra' de'?” Med reservation för stavningen.
Fritt översatt till rikssvenska;
-”Nej, men vad har du gjort här, min kära dotter? Har du tejpat upp gardinerna? Är du fullkomligt från vettet?” Sedan skrattade hon gott åt min primitiva lösning, men det bjuder jag så gärna på.

Ett exempel på min nervositet gällande textil skulle kunna vara när jag häromdagen sprang jag in på Åhlens för att leta ett nytt tyg till kökssoffan. Jag blev direkt osäker, kunde plötsligt inte bestämma mig, fick handsvett och minns knappt måtten på soffskrället? Varför så velig, det är ju inte en herrgård för 30 millioner jag ska bestämma mig för på stående fot, utan ett tygstycke för totalt knappt 300 spänn?! Slutligen slog jag till och köpte ett par meter av något grön-vitt-grått.

Har nu flyttat denna blommiga väv fram och tillbaka på sofflocket i flera dagar…tagit fram häftpistolen men inte kommit till ”skott” så att säga. Vad är det värsta som kan hända? Att jag spänner fast det snett, inte trivs med mönstret eller att jag skjuter mig i foten?
Herregud, så märkvärdigt är det ju inte...eller?
Mamma…hjälp!
 
 

Just idag har faktiskt dagens detalj en koppling till vad jag skrivit om, sofftyget.
Observera att häftpistolen är grön! Den inhandlades av maken som påstår sig inte ha ett dugg sinne för nyanser och matchning. Börjar tro att det inte bara är i Ernst Kirchsteigers bröst det bor en liten inspirerande och surrande humla? ♥