Brukar hitta gamla ihop-knycklade minneslappar och handlingslistor i fickor, handväskan och på golvet i bilen. Ögnar ibland igenom dem för skoj skull. Lite för att minnas vad jag skulle komma ihåg och eventuellt glömt eller vad jag handlade för ingredienser till diverse maträtter och hur det sedan smakade.
Idag hittade jag en kombinerad lista, dels några saker jag skulle köpa, ytterligare grejer som skulle kollas upp och så slutligen en uppmaning;
Ta med laxen!

Helt obegripligt? Försökte rannsaka mitt minne, men kunde inte erindra mig att jag skulle åka någonstans då jag inte fick glömma ta med mig en lax? Typ under armen då eller? Hmmm? Näe, det ringer inga klockor faktiskt... alls...

 

 

 

När man har vuxna, eller jag vill ju gärna kalla dem "halv-vuxna" barn så är det väl meningen de ska börja klara sig själva? Kollar bara läget så jag inte är helt fel ute? Gör nämligen mitt yttersta att låta dem göra just det, testa att klara saker själva... i sin takt... på sitt sätt .

Det är inte lätt. Jag håller tand för tunga så gott det går. Jag sitter på mina händer. Sprängs nästan av alla uppdämda uppmaningar, tillrättavisningar, tips, goda råd och förmaningar. Står och ler stelt med curlingborsten krampaktigt gömd bakom ryggen. Går verkligen sisådär om jag ska vara ärlig.  

Sådär, nu har vi upplevt en pytteliten del av London och dess utbud. Vi var framme på hotellet Double Tree by Hilton vid sextiden på fredagen. Fantastiskt fint hotell som låg vid Bayswater Road precis där Hyde Park och Kensington Garden möts. Och vi lyfte för hemfärd från Heathrow vid tvåtiden på måndagen. På några få intensiva dagar hann vi en hel del, faktiskt ungefär det vi alla fyra planerat och tänkt oss;

Dricka en mörk skummig Guinness på en pub, äta Fish and Chips, stirra på Big Ben, fota LondonEye, besöka Madam Tausseu, kolla in gitarrer på Denmark Street, stosa runt i Hyde Park, förfasas över priserna på Harrods, snurra runt och helgträngas "on the Underground", äta en riktig "English breakfast", ägna timmar åt att gå runt i Warner Bros. Studio tour Harry Potters värld, fynda ett par FLY London skor för halva priset...

Man fick pinna på men det gick!  

...är väl också problem? Som till exempel;

 

Jag har hamnat i "bara-köpa-grovt-å-löst-stickade tröjor- träsket". Bekymret med dem är att jag fastnar ÖVERALLT och drar ur långa trådar och öglor hela tiden. I dörrhandtag, kundvagnen, handväskan, dragkedjan på jackan, YOU NAME IT. Knepigt! Ser ut som jag vikarierat som klösbräda åt en hel flock med lejon.

 

Ett annat dilemma är min falska självbild som inte lurar någon.

Tog en "selfie, en bild på mig själv alltså en självbild och testade ett filter som finns i min gamla iPhone4. När jag sedan använde fotot som min nya profilbild på Facebook så kom det kommentarer av typen att en knappt kände igen mig och någon kallade mig lite förvånat för "söt på BILDEN". Reaktionerna fick mig att inse att jag måste se för DJÄVLIG ut när man ser mig IRL?!

Måste nog dra ett filter... eeeh, jag menar en filt över mig...

Inom en relativt snar framtid reser den här familjen till London. Bor på hotell vid Hyde Park, tar ett snack med Obama och gänget på Madam Tussaud, äter Fish and Chips, hälsar på hos Harry Potter som tydligen bor i Warner Bros Studio norr om stan, kollar vad klockan är vid Big Ben och tokhandlar på Harrods.

Vi hoppas hinna allt det och lite till UTAN stress på drygt 3 dagar?!
Oj, vad jag längtar!!!

Okey jag vet, jag VET att man inte shoppar loss på Harrods! Om man nu inte heter typ Victoria "Posh" Beckham, men en del ögonshoppande borde väl gå för sig.

 

Ibland blir jag sådär akut fåfäng. Kände mig plötsligt enormt plufsig. Tycktes ha hört talas om en kräm som direkt man duttat den kring ögonen så stramades och slätades allt ut. Den skulle ha en övergående effekt så efter några timmar när man svassat omkring bland folk slät och snygg skulle allt återgå till sitt uppsvällda och fetslappa jag igen... typ lite likt askungens förtrollning där vid tolvslaget. 
Hade kanske fel? Biträdet påstod att allt de hade hemma var långtidsverkande och man var tvungen smorsla in sig både morgon och kväll en tid framöver för att så småningom se en effekt. Hon visade på små, små pytteburkar som tydligen alla var sååå himla dryga. En var fiffigare än alla de andra, den skulle även ta bort de mörka nyanserna som hon tydligen kunde skönja under mina två ljusblå. Jamen dåså "Estée Lauder - Advanced Eye Repair" kan tydligen göra underverk så den fick det bli!

Har nu duktigt använt den i några dagar, än syns inget resultat men jag kan ana en kittlande nästan kliande känsla. Antingen så håller aktiva ingredienser på att göra sitt jobb eller också håller jag på att utveckla en allergi... hoppas på det förstnämnda.

Jag förstår att det låter konstigt att jag blivit så fixerad vid mina ögonpåsar. Det finns ju en hel del annat akut förfall att åtgärda. Stod faktiskt och funderade över om den här krämen både slätar ut och tar bort missfärgningar så kanske man skulle behandla hela sig? Skeptisk stirrade jag sedan på den lilla miniatyrburken. Hur dryg den än må vara så får jag nog problem fördela allt från topp till tå, dessutom med hjälp av den medföljande spateln som mest påminner om en mini-tesked från ett dockhus...  

 

Kronan, Orchen och Skridskorna

 

Var på föreläsning med Mia Törnblom förra veckan, hon är verkligen ett intensivt energipaket med mycket tänkvärt att påminna oss om. Hon blev som en välbehövlig och positiv injektion så här i november-höstmörkret.

 

Förutom att man ska ge sig själv mer beröm för saker man gjort bra och lämna de dåliga bakom sig "hissa och dissa" rätt helt enkelt, så pratade hon om felaktiga självbilder. Hon gav ett exempel på en kvinna som såg håglös och less ut men som beskrev sig själv som sprudlande. Kanske hade hon varit mer "bubblig" tidigare men kolsyran hade tagit slut? Tydligt var att hon hade inte själv tänkt på hur hon kunde uppfattas av andra. Just det har jag gått och funderat på så här i efterhand. Vem tror jag mig vara? Stämmer det med min utsida? Vad ser och uppfattar andra mig som? Kanske det jag tror är mina goda egenskaper inte alls är särskilt tilltalande?

Hur sned är MIN självbild?

Jag tycker mig att vara en driven person med tydliga åsikter. Ung i sinnet, anser saker ska gå rätt till och är hyfsat duktig på att ge beröm, men kan bli mycket bättre.

Men det kan ju faktiskt vara så att jag uppfattas som en beskäftig, fördömande, kompromisslös, ogin och lismande gammal surkärring med åldersnojja?

Shit, vad knepigt isåfall???

Tack för det Mia, nu fick jag ännu mer att gå och fundera över...

 

 

...vad några ynka hormoner kan lägga sordin på tillvaron...

Inte i livet i allmänhet utan snarare på bloggen i synnerhet. Jag har inte mycket till inspiration helt enkelt, inget värre än så.

Eller... ja, allt är väl inte frid och fröjd hela tiden. Jag har funderingar och orosmoln som känns som ett tarmvred när jag tillåter mig tänka på dem. Problem som funnits i flera år nu, men inget jag kan ta upp här. Kanske hade varit terapeutiskt bra, men tyvärr.

Nädå, allt är inte solsken hela tiden, men vem har det så? Ingen antar jag.

Samtidigt har jag så otroligt mycket glädjas åt och vara tacksam för. Och det vet jag. Och jag går omkring och mår så himla bra i princip jämt och ständigt både psykiskt och fysiskt (när nu njurarna väljer att inte mucka med mig... Tvi, tvi tvi *)

Men det hjälper inte... jag känner mig lik förbaskat inte särskilt entusiastisk just när det gäller att skriva blogginlägg.... Hur ska detta sluta?

 

 

 

Ibland känner jag mig lite ledsen utan någon som helst anledning.
Går och funderar över VARFÖR känns det så här...VARFÖR?!

Tja, inte blir jag då muntrare av det.

Visst vore det bättre ägna tankarna åt att hitta anledningarna till att vara glad?

Är lite av en periodare. Läser jag så blir det massor med böcker bara på någon vecka. Ser jag en serie kan det bli flera avsnitt bara på någon dag. Just nu har jag lyssnat på Spanarna på Sveriges Radios app, alla program från nu och bakåt i tiden till 2007.

Jag har insett att jag numera inte bara vill vara som komikern och författaren  Dawn French utan även som bokförläggaren och radioprataren Jessika Gedin också.

Starka kvinnor. Så smarta, så kvicka...så språkbegåvade!

Har liksom blivit betagen och lite maniskt besatt.

 

Gjorde två idolbilder av Jessika i photoshop som vi kanske inte ska prata så högt om, jag vill ju inte bli tagen för en galen stalker... *Moahahahaaahaaa*

 

Orginalbilderna hittade via google; Här och Här

Full bildstorlek vid dubbelklick på bilden; Här och Här

Ja ja det blev ett jädra tjat om klickande än här och än där. Men jag måste ju källhänvisa, plus om någon mot förmodan vill se fullstorlek på mina bilder så... Äh!

Och ja, jag vet det är en aning omoget att vilja vara någon annan, men MER som dem då, låter det bättre?

 

*Moahahahaaahaaa* = mitt obehagliga och galnaste stalkerskratt!
 

 

... till dig som tittat in här!

 

Just nu känns det som den här bloggen ska ta sig en ordentlig siesta. Så det som antagligen skulle dykt upp här såsom vissa avslöjanden, foton på våren som börjar tina fram, ångesten döpt till Olle som ska mötas i grind, funderingar kring vårens eventuella altanbygge och en del annat... tja, det får helt enkelt ligga på is ett tag.

Jag går på tomgång och har verkligen inget vettigt skriva, inget underhållande, inget som leder till någon större eftertanke... näää usch, det känns som det blir repris på repriser. Och det är ju såååå trist med repriser, eller hur?

 

Har ju tagit paus förut, oftast mycket kortare period än vad jag själv trott att det skulle bli. Vi får helt enkelt se hur det blir den här gången.

Så ha det SÅ bra nu, så får vi se när/om vi syns... hörs... eller läses ;)

med mitt pyttelilla men ändå gigantiska steg då? Jodå tackar som frågar. Efter det första steget så följde några till av bara farten. Man kan väl säga att sedan sist så har jag nu knatat omkring en hel del. Om motivationen till att fortsätta kommer att finnas kvar det vet jag inte men hoppas, hoppas...

 

Vad det är frågan om? Säger jag fortfarande inte.

Neil Armstrong uttalade knatandes där uppe på månen de numera så klassiska orden:

”Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten”.

Jag säger precis som honom... eeeh... fast här nere på jorden... och mer tvärtom: "Har tagit ett pyttelitet steg i andra människors ögon, men ett gigantiskt steg i mina egna."

 

Vad har hänt? Vad har jag gjort? Tänker jag faktiskt inte avslöja, men jag kan väl säga så pass att jag KANSKE precis bestämt mig för en EVENTUELL förändring som KAN bli otroligt bra! HOPPAS jag....

 

 

Bilden med i tidigare blogginlägg "Ett skålpund eller två av jävlar ..." Här

Inspiration till bild Isa Form Här