Jaha, återigen står jag nästan som handlingsförlamad inför det faktum att det är första advent, REDAN?! Mer jobbigt än kul innan jag kommit igång med de årliga förberedelserna. Men när det är färdigt är det mer kul än jobbigt. Nu låter det som att jag laddar upp inför värsta julstädningen, pyntningen och lussebaket. Inget kan vara mer fel. Jag behöver alltså "ladda" bara för att lyckas byta gardiner i köket och pillra upp ett par adventsstjärnor och en adventsljustake. Thats it! Inget hemmagjort pyssel, inga vackra kreationer av mossa, ljus, bär och blad, ingen införskaffning av saffran, bakchoklad eller mandelmassa, ingen knytt rosett, inget strykande av röda dukar, inga såpadoftande golvtiljor, inte ens en liten hemmakokt knäck så långt ögat når.

Ni hör väl? Slöaste människan söder om polcirkeln... eller säkert på båda sidor om den när jag tänker efter... 

 

Blev trots allt lite inspirerad att hitta julgardinerna, tycks minnas att de är vita med nån typ av rött mönster. Exakt, inte så otippade färgkombinationer i juletid. Anledningen att det känns lite roligare leta rätt på dem är att de kommer att matcha den superbilliga rödvita julmatta jag köpte idag till köket. Jag vet, ingen komplicerad färgmatchning, vittå´rött och rödå´vit. Mamma hjälpte mig att korta ner mattan med drygt 4 dm, och de nya stadkanterna blev mycket tjusigare än orginalet. Sedan bytte vi tyg till hallbänken och korgstolen, det kändes genast mer vintrigt ombonat. Vi kan väl låtsas att det var äkta gotlänskt fårskinn jag hittade för 149 kr/m, känns ju mer Ernst-gediget eller hur? Ha, ha, ha! Men då måste man också låtsas att gotländska får är VÄLDIGT långa så de går att köpa dem i löpmeter på rulle;

 

Jaha, idag hade jag gråtit två gånger innan elva på förmiddagen. Snabba ryck med tanke på att jag sov till nio.  Men inte ledsna tårar, var snarare berörd och lättad.

Vid frukost läste jag på Lady Dahmers blogg att hon ska vara med i "Efter tio" med Malou, ett program jag aldrig sett här hemma. Innan champagnelunchen med Lady D så hann jag se en intervju med Del Lagrace Volcano, en person som föddes med både manliga och kvinnliga anlag, en hen. Otroligt intressant ur många perspektiv. Biologiskt då hen i tonåren både fick ett bröst och skägg. Socialt hur man bemöts när man inte passar i våra tradionella könsramar, plus hur hen blivit behandlad som man och som kvinna. Mentalt, för hur mår man då det opereras in ett till bröst trots protester och om de som fått könsorganen modifierade eller till och med borttagna. Känns som Del Lagrace Volcano skulle ha fått ett helt program alldeles själv. Vilken spännande person med härlig ustrålning. Slutligen säger hen att när man är intersexuell men även annorlunda på något annat sätt är det extra viktigt att  vara vänlig, öppen och stolt. Wow, där kom första tårarna, så fint sagt! Inte så lätt alla gånger men så borde alla kunna vara, ÖPPEN och STOLT över den man är!

 

Så byttes scenariot i "Malou" det blev rätt ointressant med domedagar och debatter, så jag kunde ägna lite tid åt Ozzie, geckoödlan, istället. Han har haft en dålig vecka eller två. Senaste ömsningen gick snett och han har haft kvar skinn på både fötterna och över ansiktet. Kallas det ens fötter och ansikte på en reptil? Det kanske inte låter så farligt men det är det, de kan få strypt blodtillförsel och kan förlora naglar och ibland hela tår. Ozzie kunde inte se och med andra ord inte äta, jag var rädd att skinnet över ansiktet skadat hans ögon. Var egentligen minuter från att ringa veterinär om hjälp när jag igår upptäckte att han börjat en ny ömsning. Så nu passade jag på att fukta och spraya hela dagen igår och nu på morgonen blev det ett bad och massage. Och skinnet lossnade och jag kunde se ett par söta pliriga ögon, så då grät jag återigen en liten skvätt den här gången av lättnad och lycka. Hoppas nu att han börjar äta, vilket i så fall visar tecken på att han mår bra/ bättre.

 

Efter det kom slutligen champagnelunchen igång på TVn med Natasha Blomberg (Lady D), Anna-Lena Brundin och Lasse Anrell och det diskuterades könsroller, ordet "hen", hur man som kvinna kan provocera nåt helt otroligt bara av att visa sina orakade ben mm. Intressant men bara ett skrapande på ytan då det tyvärr är det de hinner med. Tycker Malou gjorde ett bra jobb. Varför har jag för mig jag hört att hon inte gör det?

Lady Dahmer och ja det är Lady Ds orakade ben här ovan...

Efter tio intervjun med Del Lagrace!

Hmmm? Tänkte lägga upp receptet på en rödbetskaka som jag bakat idag. Så känns det plötsligt som jag gjort det förut, och mycket riktigt i våras la jag upp receptet på den.

 

Ser dessutom att menyn den aftonen i maj var skrämmande lik dagens lunch?!

Kycklingsallad, "hem"-bakat bröd och rödbetskaka. Men man kan ana på bilderna från i maj att vi drack vin då, det gjorde vi inte nu utan det blev äppeldryck och vatten. Det var bla. getost och valnötter i salladen då, nu var det mozzarella och kaprisdressing. Och gästerna var faktiskt inte desamma... så då må väl en meny-repris vara förlåten?  

Hade för mig att jag inte tyckte kakan blev lyckad sist, men enligt inlägget var jag tydligen riktigt nöjd, eftersom jag lagt till "mums"? Ha, ha!

 

Om man vill testa den här rödbets-varianten som är snarlik morotskaka så klicka på länken, där finns receptet från 5 Maj 2012;

Länk Här!

 

Vadan detta plötsliga intresse för primer? Jo jag satt och bläddrade förstrött i ett magasin som börjat dyka upp i brevlådan, KICKs Your beauty magazine.

Tydligen har jag under ett obevakat ögonblick gett dem min adress eller personnummer jag vet inte, oftast brukar jag klara mig undan alla dessa medlemskort, bonussystem och skit som jag aldrig minns att utnyttja. Men bevisligen inte den här gången. Produktnamn jag inte riktigt vet betydelsen av dyker upp och kanske går det bara rakt upp och ner översätta till svenska för att förstå vad det är? Efter primern så ska man ta en dutt Sheer finish reflekting foundation alltså Ren yta reflektings grund? Produkterna heter typ Dramatic full Lash mascara, Concealer, Eyebrow definer och illuminator, alltså dramatiskt, döljande, definierad och upplysande? Alla dessa och några till, räknar till 13 produkter?! är ett lagomt starta-morgonen-kit. 

 

Att vår kissekatt och älsklingsgubbe inte kommer tillbaka det hade vi förstått vid det här laget. Som hemmakär kastrerad kattkille har han aldrig varit bort längre än nåt dygn, nu är det två månader sedan han en söndag gick ut på bron och det var det sista vi såg honom. Nu vet vi också med ganska stor säkerhet vad som hände honom. Utan att gå in för mycket i detaljer hur kan jag åtminstone säga att det gick fort, han behövde inte lida. Och vi är tacksamma att han som fann honom ringde och berättade. Det känns skönt veta då man fantiserade om hur han skadad låg någonstans och sakta förtvinade.

Tack kära Ceasar för de 12 år du bodde hos oss. En enligt oss mycket speciell, livsnjutande mysig katt som ju inte går att ersätta. Vi älskade dig och vi saknar dig, faktiskt mycket mer än jag ens kunde ana.

 

Bilderna tagna den 2 februari 2012;

 

Det finns vissa (namnger ingen) som med jämna mellanrum småskrattande påstår att jag skulle vara en riktigt sån där ocool hönsmamma.

Mäh?! En kacklande, orolig, curlande moder höna! Mère poule? Moi?? Hur gick det till???

Tror inte att jag genom åren varit en typisk "mor høne" som danskarna OCH norrmännen isåfall skulle kallat mig. Men det som blivit rätt påtagligt på senare år, det måste jag erkänna, det är att jag inte hänger med längre. Jag fattar inte att barnen blivit stora. Jag har ju faktiskt en son som varit myndig ett bra tag nu. Körkort och bil, flyttat mer permanent till lägenheten. Och så springer jag omkring och månar om vantar och reflexer. Oroar mig om småsaker som fika, trasiga sockar och kalla fötter.

Larvig? Jo jag vet.

 

Att de börjar bli stora blir väldigt tydligt då jag ser äldre sonens klasskompisar från grundskolan, om jag nu känner igen dem vill säga, de är ju nästan oigenkännerliga. De har gått ut gymnasiet, en del har jobb, några har flyttat hemifrån, blivit sambo, nån är förlovad... ja herregud man känner sig helt väck.  

Är de vuxna nu? Kan man vara det när man sprang omkring i bävernylonoverall och byggde snögrottor, fiskade godispåsar på kalas och grät när man var tvungen fara hem bara för en grisblink sedan?

-Ja det kan man vara, säger mitt logiska och förståndiga jag.

-Neeeej, säger mitt fjäderprydda hönsiga jag...

(Orginalbild länk här)

 

 

 

Ibland har jag dagar då jag nog egentligen inte borde kliva upp ur sängen. Men det vet man ju inte på morgonen, ibland har man det på känn på förmiddagen, men vet man inte säkert förrän det är dax lägga sig igen på kvällen. En riktig skitdag!

Nu pratar jag inte om stora incidenter och olyckor som att man krockar bilen, blir av med jobbet, den andre hälften sticker eller att man går i personlig konkurs. Nej, utan mer små irriterande vardags-eländen som får adrenalinhalten att aldrig riktigt sjunka under "normalnivå". Kanske man är ur form, tröttare eller mer stressad än vanligt ? Jag vet inte, men vissa dagar bara... åååååh!

Till exempel när jag stökar i köket iförd morgonrock och fastnar med skärpet i lådor och luckor så jag sliter upp rocken hela tiden. Slår pannan i ett skåp jag själv öppnat. Fastnar i dörrhandtag med ärmen och nästan sliter tröjan i bitar samtidigt som jag får ett blåmärke. Diskar och sköljer långpannan eller den stora gratängformen och lyckas i ett obevakat ögonblick hälla allt vattnet på mig själv och på golvet. Glömmer lunchlådan fast den står i hallen. Glömmer mobilen hemma eller har stängt av ljudet så ingen kan nå mig på hela dagen. Kör bil i skitväder och upptäcker när jag kommit fram att delar av jackan eller skärpet varit utanför. Snabbt kastar mig ut ur bilen för att sedan omilt slitas tillbaka för handväskan har lindat sig fast kring växelspaken. Slänger igen bildörren och den studsar upp igen för säkerhetsbältet inte rullade in som den skulle. Inte hittar en femma eller tia att ha till den låsta shoppingvagnen när det är dax och handla, sedan få en plastplupp och naturligtvis väljer den vagn som skramlar mest eller har ett hjul som envist inte rullar. Skriver koden till ICA-kortet då jag ska betala med Visa-kortet och tvärtom.  I kurvorna på väg hem från affären välter alla kassar till en enda röra av purjolök, kycklingfileer och ballerinakex. På den tiondels sekund jag lämnar pannan obevakad kokar risvattnet ut över hela hällen. Torkar fönster och hoppar ner från fönsterkarmen med en tung duns och slår ut vattenhinken över golvet. Dammsugar och både dammsugarslangen och sladden virar sig så att den jädra manicken tjurigt vägrar följa mig runt. Faller slutligen över dammsugaren jag själv inte orkat ställa undan.

 

Inte vet jag, men sådana dagar hade jag gärna legat kvar, sippat te och läst en bok. Men då hade jag väl skurit mig på bokbladet, hällt ut och bränt mig på teet eller trillat ur sängen?

I lördags begav vi oss norrut, stannade upp i Luleå och firade att det var 23 år sedan vi träffades jag och maken, ja faktiskt på dagen sedan det sa "klick". Då var det en mycket regnig blåsig Allhelgona, precis så blev den här med. Det liiite märkvärdiga med just den här dagen var att vi känt varandra i exakt halva mitt liv. Med tanke på att min officiella ålder är 29 så uppstår ett matematiskt problem ni helt enkelt inte behöver fördjupa er i.

Söndagen ägnades åt att traska runt och göra av med pengar samt äta och fika billigt på en av herr Kamprads byggen för att sedan packa bilen och släpen med mer eller mindre nödvändiga saker. Största delen stoppades in i en liten lägenhet som ligger efter vägen hem till Casa del Yttervik.

 

Och hur ser det då numera ut i ettan kan man undra? Ja, det måste väl bli rörigt, rörigare och rörigast innan det blir klart eller åtminstone beboerligt. Nu har vi nog passerat den mest kritiska stök-tidpunkten och det börjar snart likna något. Kaklingen är inom kort klar, möblerna är monterade. Sedan är detaljer som att hitta besticklådor som passar minilådor i ett minikök, borra fast saker i hårdbetong och få det en aning hemtrevligt sådant som får lösa sig allt eftersom.

 

 

Igår var det tydligen Halloween. Tack och lov så ringde inga små monster, häxor eller annat småknytt på dörren, för vid frågan "bus eller godis" hade jag skamset kunnat konstatera att i detta hus finns inget godis... i alla fall inte en onsdag. Kanske dagens barn är så hälsomedvetna att en mandarin funkat? Nja, jag tror nog de morrat och gläfst med sina plast-vampyrtänder. 

För ett antal år sedan var det en annan sak. Då höll man rätt på denna dag för gossarna var väldigt intresserade av att klä ut sig och vi fixade pumpor på bron, låtsasblodet flöt och vi besökte Halloween-partyn arrangerade med godisregn och spöktunnlar. De gick däremot inte runt och skrämde grannar (om nu någon kan bli rädd för en Frankensteins-monster på en dryg meter med lockigt ljusgrönt hår?), dels för det känns lite knepigt med tiggandet, men framförallt för att de var rätt blyga så jag hade väl fått stå och bestämt fösa dem fram till dörrarna. Hur hade det sett ut???

Minns en gång då mina killar precis varit på Halloween-party, vi hämtade upp dem och for direkt till farmors grav för att tända ett ljus. På den tiden var Allhelgona och Halloween samma dag/helg, så är det tydligen inte längre vilket ju är bra.

Kände verkligen hur lite vi tänkt igenom beslutet att inte fara förbi hemma och byta om då vi kliver ur bilen och inser att vi går efter ett pyttelitet monster med spiklubba och en aning längre lieman stolserande med sin stora lie längs grusgångarna på en regnig mörk kyrkogård?! Lite kul, men ändå mest SÅ fel...

Men jag tror säkert farmor log i sin himmel åt besöket den kvällen.