Det finns vissa (namnger ingen) som med jämna mellanrum småskrattande påstår att jag skulle vara en riktigt sån där ocool hönsmamma.

Mäh?! En kacklande, orolig, curlande moder höna! Mère poule? Moi?? Hur gick det till???

Tror inte att jag genom åren varit en typisk "mor høne" som danskarna OCH norrmännen isåfall skulle kallat mig. Men det som blivit rätt påtagligt på senare år, det måste jag erkänna, det är att jag inte hänger med längre. Jag fattar inte att barnen blivit stora. Jag har ju faktiskt en son som varit myndig ett bra tag nu. Körkort och bil, flyttat mer permanent till lägenheten. Och så springer jag omkring och månar om vantar och reflexer. Oroar mig om småsaker som fika, trasiga sockar och kalla fötter.

Larvig? Jo jag vet.

 

Att de börjar bli stora blir väldigt tydligt då jag ser äldre sonens klasskompisar från grundskolan, om jag nu känner igen dem vill säga, de är ju nästan oigenkännerliga. De har gått ut gymnasiet, en del har jobb, några har flyttat hemifrån, blivit sambo, nån är förlovad... ja herregud man känner sig helt väck.  

Är de vuxna nu? Kan man vara det när man sprang omkring i bävernylonoverall och byggde snögrottor, fiskade godispåsar på kalas och grät när man var tvungen fara hem bara för en grisblink sedan?

-Ja det kan man vara, säger mitt logiska och förståndiga jag.

-Neeeej, säger mitt fjäderprydda hönsiga jag...

(Orginalbild länk här)