Jag blir så imponerad av vår nya kamera, den kan liksom hantera mig, och snart kan jag hantera den...hoppas jag. Vi har inte köpt några nya objektiv...än, men den tar i mina mått mätt riktigt bra bilder ändå. Jag har inte lärt mig om bländaröppningar, slutartider, ISO och annat som man nog bör kunna för att ta proffsigt snygga bilder, så jag använder mig av de automatiska inställningarna som finns. Alltså de traditionella små ikonerna av en blomma, berg, porträtt och så vidare på ratten, det funkar än så länge för mig.
Oj, oj, hoppas inte gubben läser det här han blir nog besviken när jag använder ord som "ratten" om mojängen som sitter ovanpå kameran. Och ja, jag vet att jag borde fördjupa mig i hur man gör när man fotograferar. Gubben tillika maken kan en del mer än mig och försöker verkligen förklara, men det enda som går in genom öronen som sitter på var sida om min tuggummihjärna är; "Mummel... mummel... slutaren.... mummel... kom ihåg att ....mummel ...mummel... intressant för... mummel ....ISO är ....mummel ...brännvidden ... mummel ..."

Hursomhelst, med de nya kunskaperna som borde, men inte fastnat så sprang jag ut på lägdorna nedanför huset i mina gamla Birkenstock. Jag tjuvsatte återigen "ratten/mojängen" på närbildsautomatik och letade nån typ av levande djur. Var är alla närgångna tranor och tama rådjur när man behöver dem? Eftersom de lyste med sin frånvaro så riktade jag in mig och objektivet på insekter istället. Efter en stund dök två förälskade nässelfjärilar upp. Tyvärr så satt de inte ner någon längre stund för att vänslas så jag fick jaga dem med andan i halsen. En enda bild lyckades jag ta och det mer eller mindre i farten.

Nästa motiv blev flugor på en sten. De satt mer still och jag kunde rigga upp stativet vi köpte idag. Jo, förstår att det nog är lite larvigt att använda stativ när man inte klarar göra rätt inställningar på så och så många sekunder med rätt ...   ..mummel...mummel ...slutaren ... ljuset bör ...mummel.
Ja ni hör...det fastnar tamejtusan ingenting. När jag sedan kom in och öppnade upp bilderna på datorn så upptäckte jag att de tålde att zoomas in på en bra bit trots att jag slamsat min vana trogen när jag borde testa saken mer seriöst. Zooma in utan att det blir jättepixligt och inte behöva dra i ljus och färgkurvorna i Photoshop, det är man ju inte så bortskämd med...

Nikon D3100 med 18-55mm objektiv.

Men vad hände? Vart tog sugen vägen?
Jag har tydligen tappat den, är det nån som sett den?
Inte har jag orkat blogga, fast jag har ett antal uppslag och ideer om vad det skulle kunna handla om. Bland annat har jag funderat kring sådana angelägna frågor som vänsterskor, amerikanska jätteglassbyttor och böcker.
Men neeeej, det går sååååå tungt.
Inte har jag orkat måla något tak heller, och definitivt inte beslutat mig om vad det ska bli för golv. Suck! Jag är verkligen i behov av en driven projektledare men var jag än letar hittar jag ingen, inte i det här huset i alla fall.

Skrev igår ner en "under-våren-things-to-do-lista", är förtjust i listor, eller rättare sagt jag behöver dem. Dels för att sortera och planera vad som ska inhandlas, och sedan älskar jag glädjen i att få stryka punkterna. En efter en...
Ska nu delge er denna lista, kanske mest för att sätta lite press på en halvt utslagen, seg och slö gammal tant med gele'-armar, nämligen mig själv.
Här är den, ocensurerad och rakt avskriven från kollegieblocket;


          Things- to-do- list  (inte nödvändigtvis i rätt ordning)    

1. Köpa förvaringspuff till v-rum (att ha PS-ratten och div grejer från G:s rum) Eventuellt 3 nya kuddar till soffan som ska matcha puffen? Kolla MIO, ev. i Umeå på tors. 
2. Tömma skåp i G.s rum och slänga ut. Tapeter. Hur många rullar? Vilken tapet? Måla ränder på vägg i G:s rum, sätta upp BESTÅ väggskåpen.
3. Måla tak i kök/hall (Måste köpa mer färg)
4. Golv/ men vilket golv?! Hur många m²? /ska vi ta E:s rum också? 
5. Garaget/städa ur, gjuta till golv,måla tak och väggar (köpa billig färg typ Jula) Köpa nya hyllor, få ordning!
6. Infarten/rensa ogräs, lägga nån typ av täckväv, köpa kantsten och grus.
7. Måla stenfoten/ helst ungefär samma färg som nya markiserna.
8. Gamla vanliga/ torka fönster, kratta och sånt tråkigt skit.

Tja, det ska väl gå vägen...under våren?…tveksamt, men kanske innan 2011:s slut, om jag bara blir en aning mer manisk än en överkörd slemmig snigel.
Och, nej det blir ingen dagens detalj...för jag orkar inte starta upp Photoshop. Jag vet att jag bedyrat att jag alltid ska ha en bild oavsett om det har med inlägget och göra eller inte... Mäh, typ ooorkaaa, som jag skulle uttryckt mig om jag varit ca 30 år yngre (eller 14 år enligt min officiella ålder)
Det är ju det jag säger...är inte piggare och nytrare eller för den delen mer motiverad än ett "roadkill on Route 66 a'la snail"...

Minns när jag första gången blev lotsad runt hus och tomt i Clemensnäs där min make växt upp. Fick se skorstenarna på Scharins-fabriken där blixtarna slog ner vid åskväder, lillstugan där hans farfar bodde, en krutgubbe som blev en bra bit över nittio trots att han rökt Ritz utan filter i hela sitt liv. Slutligen elementet som var placerad mitt framför toalettstolen, där han under sin uppväxt suttit och läst ”Ei saa peittää – Må icke tilldeckes – Nicht abdecken – Får ej övertäckas”, om och om igen...

Är du också en sådan som tvångsmässigt läser den text som råkar komma i din väg, även om du läst den tusen gånger, när du besöker toaletten?

Då är du inte ensam. Vid en snabb gallupundersökning i den djupa röda soffan på mitt jobb kom vi fram till att 66 % av befolkningen inte bara uppskattar, utan måste ha en text att ögna igenom, inom en armslängds radie vid toalettbesöket. Kan tänkas att underlaget för undersökningen kan anses lite bristfällig, men vi kom följaktligen fram till att en av oss, alltså 33%, inte riktigt kände igen fenomenet.

Själv är jag helt beroende av lektyr på ”hemlighuset”. Otaliga är de gånger jag i brist på annat fördjupat mig i innehållsförteckningarna på schampoflaskor; Aqua, sodium laureth sulfat, paarfume…och ytterligare ca 35 ingredienser så svårstavade att jag antagligen borde vara nobelpristagare i kemi för att ens kunna läsa ut det korrekt.

Om man är mer språkligt intresserad, utan att för den skull ha Nobelpriset i litteratur, kan man ju alltid ge sig på att förstå den dansk/norsk/svenska beskrivningen av vad resultatet blir om du använder schampot;

”Let at rede/gre/reda ud uden att tynge håret. Håret er bedre beskyttet/ bättre skyddat og bliver blødt/ mjukt och glansfuldt.” Glasklart för alla oss nordbor.

I vårt badrum är tidningsstället nästan lika självklar som toalettrullen och tvättstället. Vi har fyllt den med allehanda tidskrifter och kataloger för olika intressegrupper. Man kan lugnt säga att man breddar sitt kunnande efter ett toalettbesök när man snabbt rycker åt sig något ur utbudet.

Jag har till exempel nyligen lärt mig via ”Napp & Nytt” att en ”Gulp-Alive-Crazy- legs” -dyker och flaxar som en flyende eller skadad fisk och eftersom den dessutom doftar lär inte bytet släppa taget om den”, pris 279:-. Andra i familjen kan kanske råka få upp ögonen för turkos glasmosaik och att man med hjälp av den samt en lotusblomlykta och en tokdyr tandborsthållare från ”Koizol” - kan skapa sig ett rum med lyxig relax och spa-känsla, enligt ”Allt i hemmet”.

Det här är ju absolut inget problem annat än om man absolut inte hittar något att läsa...men då får man helt enkelt   "hurry up doing one's business". För andra kan det vara mer komplicerat, faktiskt inom områden jag inte ens kunnat sätta mig in i.  Den här bilden hittade jag på nätet (spinaltips.se)
  
  

På hemsidan har man kommit på olika lösningar på problem som kan dyka upp vid ryggmärgsskada. Just att inte kunna hålla i boken eller tidskriften, har de löst på ett fiffigt och enkelt sätt;

”Med hjälp av en sophink en pappersklämma samt en linjal kan man läsa på toaletten utan att behöva hålla i boken - lämplig för personer med nedsatt bålbalans”

Samt att de avslutar sitt tips med visdomsorden;

”Att få möjligheten att läsa gör långa toalettbesök dig mindre uttråkad och dessutom blir du klokare”.

 …är mitt yrke sedan snart 6 år tillbaka. Jag jobbar hos två brukare med helt olika funktionshinder.

Jag tänkte börja med att förklara vad LSS är. För snart 20 år sedan kom Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade. Det är enligt socialstyrelsen en rättighetslag som jag citerar ”ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Man kan få sin assistans via kommunen eller privata företag, man kan även som handikappad starta ett litet assistansbolag som innefattar en själv som arbetsgivare och anställa ett antal personer utifrån de pengar/timmar man fått enligt beslut.

Jag kan räkna upp en massa nackdelar med det här jobbet, precis som man kan med de flesta jobb. I vårt fall är det väl främst lönen och anställningsvillkoren som kunde varit bättre. Bara en sådan sak att man aldrig har rast, inte ens under ett långt pass, tog tid att vänja sig vid. Men det finns även många fördelar med det här yrket som tack och lov oftast väger över. 

Det går inte tala generellt om fördelarna och charmen med att vara assistent.

Ingen arbetsplats är ju den andra lik.

Man kan jobba med en autistisk kille i 17-årsåldern, en MS-sjuk kvinna i 55-årsåldern eller en gravt utvecklingsstörd tjej i 30-årsåldern. Ja, som ni förstår innebär det helt olika förutsättningar, arbetsuppgifter och förhållningsätt.

Man brukar säga att detta är ett genomgångsyrke, men det är bara till viss del sant. Jag kan bara tala för mig själv och det jag upplevt och naturligtvis har det börjat och slutat folk, oftare av det lite yngre gardet. Men många blir kvar i flera år. På det ena stället där jag jobbar är vi flera som varit kvar de 6 år som assistansen funnits.

Man brukar även säga att det är ett ensamt arbete, med få arbetskamrater, men det har jag haft massor av tack vare den höga bemanning som hela tiden funnits kring min ena brukare. Och vilka typer är det då? Ja, det är en brokig samling av roliga, glada, blyga, helt underbara och vissa smågalna personer. De har jobbat eller är utbildade som systemvetare, sjuksköterskor och undersköterskor, sångerskor, lärare, sexologer och meterologer, samt jag (som är ett gammalt vidbränt vårdbiträde med halvtaskiga kunskaper i Webbdesign), och inte att förglömma en och annan vilsen liten nunna. Låter det konstigt? Okey, ingen meterolog har jobbat hos oss. Annars stämmer allt, jag svär!

Men hur vet man att man gör ett bra jobb? Ja, helst ska man ju vara osynlig, en förlängd hand, tolk och... ja, det skulle gå att göra den här listan hur lång som helst. Jag personligen har några mål jag satt upp. De är dels till för min egen skull, men naturligtvis även för den jag jobbar hos;

Vara nära- men hålla en distans
Hjälpa- men inte ta över
Tolka- men inte lägga in egna värderingar.
Känna empati- men inte tycka synd om.
Stötta - men inte bära.

Nå, går jag en perfekt balansgång på denna slaka lina? Når jag mina egna mål hela tiden, för vilken förträfflig person vore jag väl inte då? Men nej, tyvärr inte!
Det händer rätt ofta att jag glömmer bort mig, är för dominant eller har svårt att lyssna och förstå. Men att veta vad man vill uppnå, vad man strävar mot gör det lättare att åtminstone försöka göra ett hyfsat bra jobb.




När vi hade nyköpt kameran togs det en massa testbilder, gärna efter vi använt blomsprutan på blommor och frukt, ja allt tänkbart faktiskt.
Kan inte förklara denna förkärlek till att blötlägga allt? Kanske det mest var för att det var så kul se vattendroppar i närbild...
Det här är en del av en testbild på ett vattenbesprutad citron som jag sedan fixat lite med i Photoshop. 

 

Ja, nu riskerar jag väl att göra mig ovän med de få människor som inte sa upp bekantskapen med mig efter mitt avslöjande om min förhatliga avundsjuka.

För jag måste erkänna...jag är tyvärr tämligen ointresserad av sport, tabeller, travhästar och Zlatan. Ja, alla på TV-sporten, jag skiter verkligen totalt i Zlatan.

Jobbade för några år sedan med en mycket fotbollsintresserad yngling. Flera dagar i förväg kollade han möjligheterna att få en glimt av någon match mellan typ... Manchester och… eeeh Liverpool, när han visste vi skulle jobba kväll ihop.

Trots att det absolut inte spelade mig någon som helst roll vilken kanal som stod på så satte jag ändå det ultimatumet att få kommentera och fråga under matcherna. Vadsomhelst, tänkte den stackars fotbollsfantasten, fråga på du…

Idag kan jag skämmas över hur jag satt och förstörde för någon som såg skönheten och tjusningen i denna bollsport, han ville antagligen inte missa ett enda pass, dribbling eller kommentar. Där satt jag och gaggade;

-Konstigt, borde inte målvakternas tröjor matcha spelarnas dräkter?

-Vad heter han nu...den där snygge svenske spelaren…han som gör kalsongreklam?

-Hur får de till de där rutorna i gräset egentligen? Ganska snyggt faktiskt…

-Guuud, vilken färgglad figur det där var, vem är det? Jaså, är det domaren?

-Åååh, han var snygg! Ja, kanske inte som Beckham förståss, eller vad tycker du?

-Tror inte du det skulle bli mer liv i spelet om planen vore hälften så stor?

-Va? Är matchen inte slut? Du skojar, de har ju sprungit fram och tillbaka i 90 minuter utan ett ända mål, vill domaren ha 5 minuter till av inkast och långbollar?!
Ja, ni börjar förstå va? Fy, Helena! Snälla Robin, om du mot förmodan läser detta inlägg någon gång, snälla ta emot min ursäkt.

När vi i vår familj, alltså jag och maken, ser hockey är det inte aktuellt att kommentera eller fråga något. Ej heller skämta och driva på något sätt, min man har inte de artighetsbarriärer som käre Robin hade utan blänger ilsket, alternativt ignorerar mig totalt, om jag dristar mig till att komma med idiotiska frågor under en spännande match där Skellefteå AIK är inblandat.

Ibland drar jag till med en och annan hockeyfloskel när jag vill verka lite insatt. –”De måste ju åka mer skridsko, få in pucken framför mål, varför tar de inte reda på chanserna och skjuter mer på mål, fast bäst vore ju om pucken satt i mål??

Kan faktiskt tycka det är riktigt intressant att se vårat svart-gula AIK spela, här är ju planen/isen inte på tok för stor, och jag har faktiskt varit på plats på ”ladan” flera gånger. Jag kunde för några år sedan åtnjuta mig en del beundran då jag gick på samma samhällslektioner som Johan Åkerman (en känd back i AIK för några år sedan). Jag och Johan, oj, oj, oj... vad vi kunde snacka hockey…eller inte.

Även om det kan vara trångt och lukta fis på ståplats, så måste jag säga att det är nog så stökigt att se matcher hemma i våran egen soffa.

Det sänks ljud när kommentatorerna säger nåt korkat, vi måste plötsligt kolla vad som går på andra kanaler, ofta i samband med att motståndarlaget kvitterat, för att inte tala om när de tar ledningen, då stängs plötsligt TV:n av och disken hägrar eller varför inte lite dammsugning? Herregud, det är ju bara på skoj, absolut inget att hetsa upp sig över...eller? Så jag slår på TV:n igen och ser resten av matchen ensam oavsett om vi vinner eller förlorar. Försöker skrika över dammsugarsurret -"Kom igen, älskling…det är ju bara en hockeymatch?"

Vad konstigt han beter sig? Jag ser att han är lätt illamående, känslorna åker berg och dalbana, lättirriterad och känslosam…exakt som när jag går in i in min berömda "prime-time of PMS"…så det är nog som de säger, idrott förenar!


Undrar om Färjestad ställer sig samma fråga till nästa vecka, som de Lettiska spelarna gjorde inför innebandy-VM i Skellefteå -96? "You can't be serious. Are we gonna play in a town in the north of Sweden called "She left you"?"