Ja, nu riskerar jag väl att göra mig ovän med de få människor som inte sa upp bekantskapen med mig efter mitt avslöjande om min förhatliga avundsjuka.

För jag måste erkänna...jag är tyvärr tämligen ointresserad av sport, tabeller, travhästar och Zlatan. Ja, alla på TV-sporten, jag skiter verkligen totalt i Zlatan.

Jobbade för några år sedan med en mycket fotbollsintresserad yngling. Flera dagar i förväg kollade han möjligheterna att få en glimt av någon match mellan typ... Manchester och… eeeh Liverpool, när han visste vi skulle jobba kväll ihop.

Trots att det absolut inte spelade mig någon som helst roll vilken kanal som stod på så satte jag ändå det ultimatumet att få kommentera och fråga under matcherna. Vadsomhelst, tänkte den stackars fotbollsfantasten, fråga på du…

Idag kan jag skämmas över hur jag satt och förstörde för någon som såg skönheten och tjusningen i denna bollsport, han ville antagligen inte missa ett enda pass, dribbling eller kommentar. Där satt jag och gaggade;

-Konstigt, borde inte målvakternas tröjor matcha spelarnas dräkter?

-Vad heter han nu...den där snygge svenske spelaren…han som gör kalsongreklam?

-Hur får de till de där rutorna i gräset egentligen? Ganska snyggt faktiskt…

-Guuud, vilken färgglad figur det där var, vem är det? Jaså, är det domaren?

-Åååh, han var snygg! Ja, kanske inte som Beckham förståss, eller vad tycker du?

-Tror inte du det skulle bli mer liv i spelet om planen vore hälften så stor?

-Va? Är matchen inte slut? Du skojar, de har ju sprungit fram och tillbaka i 90 minuter utan ett ända mål, vill domaren ha 5 minuter till av inkast och långbollar?!
Ja, ni börjar förstå va? Fy, Helena! Snälla Robin, om du mot förmodan läser detta inlägg någon gång, snälla ta emot min ursäkt.

När vi i vår familj, alltså jag och maken, ser hockey är det inte aktuellt att kommentera eller fråga något. Ej heller skämta och driva på något sätt, min man har inte de artighetsbarriärer som käre Robin hade utan blänger ilsket, alternativt ignorerar mig totalt, om jag dristar mig till att komma med idiotiska frågor under en spännande match där Skellefteå AIK är inblandat.

Ibland drar jag till med en och annan hockeyfloskel när jag vill verka lite insatt. –”De måste ju åka mer skridsko, få in pucken framför mål, varför tar de inte reda på chanserna och skjuter mer på mål, fast bäst vore ju om pucken satt i mål??

Kan faktiskt tycka det är riktigt intressant att se vårat svart-gula AIK spela, här är ju planen/isen inte på tok för stor, och jag har faktiskt varit på plats på ”ladan” flera gånger. Jag kunde för några år sedan åtnjuta mig en del beundran då jag gick på samma samhällslektioner som Johan Åkerman (en känd back i AIK för några år sedan). Jag och Johan, oj, oj, oj... vad vi kunde snacka hockey…eller inte.

Även om det kan vara trångt och lukta fis på ståplats, så måste jag säga att det är nog så stökigt att se matcher hemma i våran egen soffa.

Det sänks ljud när kommentatorerna säger nåt korkat, vi måste plötsligt kolla vad som går på andra kanaler, ofta i samband med att motståndarlaget kvitterat, för att inte tala om när de tar ledningen, då stängs plötsligt TV:n av och disken hägrar eller varför inte lite dammsugning? Herregud, det är ju bara på skoj, absolut inget att hetsa upp sig över...eller? Så jag slår på TV:n igen och ser resten av matchen ensam oavsett om vi vinner eller förlorar. Försöker skrika över dammsugarsurret -"Kom igen, älskling…det är ju bara en hockeymatch?"

Vad konstigt han beter sig? Jag ser att han är lätt illamående, känslorna åker berg och dalbana, lättirriterad och känslosam…exakt som när jag går in i in min berömda "prime-time of PMS"…så det är nog som de säger, idrott förenar!


Undrar om Färjestad ställer sig samma fråga till nästa vecka, som de Lettiska spelarna gjorde inför innebandy-VM i Skellefteå -96? "You can't be serious. Are we gonna play in a town in the north of Sweden called "She left you"?"