En liten smula underbar/ Dawn French
Hade nog förväntat mig en större smula än den var. Älskar ju Dawn French och med tanke på hur jag sträcksett "Vicar of Dibley" där hon har huvudrollen, och njutit varje sekund, så känner jag mig först besviken. Trodde jag skulle gapskratta genom hela boken, men det gör jag ju inte.

Personerna man följer är Mo en 49-årig ungdomspsykolog som upptäcker att hon börjar bli gammal, den i mina ögon omogna 18-åriga dottern Dora som resonerar och agerar som en "fjortis" och hennes excentriske yngre bror Peter eller Oscar som han vill kalla sig efter sin förebild Oscar Wilde. Hela familjen är småtokig och känns först mest som en rad konstiga figurer, men efter ett tag får de mer kött och blod. Mormor och pappan är bifigurer som visar sig viktigare än man först tror när ödesdigra beslut skall fattas, hemligheter kan avslöjas och faror lurar.

Kommer jag på mig själv med att hela tiden försöka översätta texten till Dawns mustiga och målande tungomål, känner att jag vill höra hennes röst och tonfall. Inser att boken antagligen inte är så fantastiskt bra översatt, sedan finns det stav och slarvfel som inte är riktigt OK enligt mig, men inget av det är ju Dawns fel. 

Kontentan är att det är en var-rädd-om-och-uppskatta-det-du-har-bok. Smårolig och lättläst trots den mediokra översättningen. Sluta tjata och läs den på engelska då gnällspik, kanske du tänker? Har funderat på det men antar att den skulle vara svårläst med slanguttryck och dialekt som jag inte fattar. Men kanske den trots språkförbistringar  lättare lyckats få 4 HB-bollar på sitt originalspråk? Nu får den 3 och en tveksam nerdroppandes fjärde HB-boll.
(Betygskriterierna här).

Tre författare eller egentligen fyra, som skriver om hat på olika sätt. Känner mig rätt så generös i poängsättningen, kanske för att detta är den sista bokrecensionen på lååång tid framåt....eller den sista...punkt slut?
Har inte bestämt mig än.


Varför gråter inte Emma? /Magnus Wennerholm, Emma Janestig
Det här är en sann historia om en ung mamma som drabbas av det värsta man kan tänka sig, att förlora sina två små barn under våldsamma omständigheter. Boken är skriven av journalisten Wennerholm tillsammans med den unga mamman, Emma Janesig.
Emma har gjort slut med sina barns far efter en del strul. När hon äntligen möter kärleken och tryggheten i en ny man visar han sig ha ett förflutet, en kort kärleksaffär med vad som visar sig vara med en totalt galen kvinna. En dag ringer denna kvinna på dörren till den unga familjens nya hus med en hammare i handen för att utplåna det som, i hennes förvirrade verklighet, står mellan henne och den stora kärleken. Emma blir svårt misshandlad, hennes barn Max 3 år och Saga 1½ år överlever inte...

Bokens titel kommer av att Emma under polisutredning och sedan under rättegångarna inte visade så mycket känslor, inte den uttryckliga sorg som folk förväntat sig. Man får följa henne i chocktillstånd när hon och rättväsendet får den som mördade hennes barn bakom lås och bom, för att sedan fira barnens födelsedag med att skicka upp en massa heliumballonger med påklistrade lappar med kärleksord från. Kan säga att det var inte bara svårt utan omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Att boken får högsta betyg beror inte på att den är genialiskt skriven, för det är den verkligen inte, utan det beror på den positiva känsla jag hade när jag lagt ifrån mig den på sängbordet.  Att välja att inte hata och kräva blodig hämnd är starkt och det bästa sättet att hedra sina barn.


Frukta inte /Anne Holt
Här möter man den sympatiske kommissarie Yngvar Stubø som jobbar för Kripos, Kripos KRIminalPOliti Sentralen, en avdelning inom polisen som tar hand om de knepigare mordfallen i Norge och denne Yngvars fru kriminologen Inger Johanne Vik. Eftersom jag läst Holt tidigare så har jag ju träffat den här familjen förut, bland annat Inger Johannes numera 14-åriga dotter Kristiane ur ett tidigare äktenskap och deras gemensamma dotter Ranghild som snart ska fylla 5. I den här boken lär man känna den gåtfulla och speciella dottern Kristiane, som lever i sin egen värld utan någon glasklar diagnos, lite bättre.  Man får även ta del av moderns oro över den ibland värlsfrånvända dottern, och är oron befogad eller är det hotfulla bara en orolig mors fantasifoster?

I rask takt utförs en rad mord i snöslaskiga december, med skilda typer av offer och tillvägagångsätt där bla. biskopar, unga flyktingar och knarkande konstnärer är inblandade. 
Med hjälp av en väninna som arbetar i USA med hatbrott börjar Johanne se sambanden mellan de till det yttre så olika morden. Man börjar ana ett internationellt livsfarligt nätverk och religiösa fanatiker med sina heliga skrifter som rättfärdigar allt de gör.
Boken handlar mycket om ordet och företeelsen hatbrott, men det visar sig tack och lov att här finns också den sanna kärleken.


Pansarhjärtan / Jo Nesbø
Fattar inte varför jag tyckte så bra om den här boken? Den har alla förutsägbara ingredienser såsom motsättningar inom poliskåren, lite korruption och en alkoholiserad polishjälte, vid namn Harry Hole, sådant som jag brukar tycka är irriterande stereotypt... ja, inte namnet på snuten då, men själva grunden till historien. På något konstigt sätt blev jag nog förtjust i själva Harry, kan nog inte läst något av Nesbø tidigare för det borde jag väl minnas?

En seriemördare är lös, och Hole som är expert på området hämtas hem från Bankoks sprit och opium-dimma dels för att lösa fallet, men även träffa sin far som ligger på dödsbädden. Historien utspelar sig främst i Oslo, men även bitvis i Rwanda  och Kongo. Det förs hela tiden en kamp mellan Oslopolisen som Hole jobbar för och Kripos (den där speciella avdelningen inom norsk polis). Till skillnad från Holts bok är Kripos här de "problematiska" poliserna som egentligen inte själva får så mycket gjort utan mest tänker på karriärer.  Morden är så äckliga att jag måste lägga från mig boken ibland och under de dryga 500 sidorna tvärvänder historien flera gånger, man ska väl helt förvirrat tänka VEM är mördaren? Anade nog svaret ett bra tag innan slutet, plus att ett och annat elände borde bli för mycket för den drabbade och sargade Harry... och lik förbaskat tyckte jag om den?
Måste ju ge den 5 HB-bollar...
 

Här är kriterierna för H(elena) B(ystedt)- bollarna.

Har läst en radda med böcker en hel del innan och några trots dubbelseendet (som jag tydligen aldrig slutar tjata om, kanske för det inte blir bättre...)
Här kommer en snabb och kortfattad recension av några stycken av dem.
Har lovat mig själv att inte bli så krystat kritisk att en bra bok inte kan få en femma bara för att jag ska vara märkvärdig och ha invändningar. Jag har varken kunskapen eller ambitionen att imitera en blasé, högkulturell typ av film och bokkritiker som jag brukar irritera mig på. Kort och gott;
En bra bok roar, oroar, kan med fördel vara lättläst men får också ta tid, den ska få mig att fundera, gråta eller skratta, kanske bara vara en stunds tidsfördriv, men helst beröra.



Hundraåringen som försvann / Jonas Jonasson
En lättläst och rolig bok som jag rekommenderar. När kommunalråd och lokaltidningar tänkt med pompa och ståt fira Allan Karlssons 100-åriga födelsedag väljer Allan att kliva ut genom fönstret. Han är alltså på rymmen från sitt eget födelsedagskalas, att han dessutom får med sig en väldigt speciell väska under vägen gör det hela mycket mer spännande. Allan har alltid haft och har en lättsam syn på tillvaron och på de historiska händelser en del tragiska, men oftast fantastiska som han varit med om. Och det fortsätter hända saker, för än lever Allan Karlsson.
 

Drömmen som förde dig vilse / Anna Jansson
I den här boken misshandlas en ung pojke mycket svårt av ett gäng och Maria Wern råkar själv illa ut då hon försöker hjälpa honom. Sedan hittas en kvinna utklädd till brud brutalt mördad i lusthuset i Botaniska trädgården i Visby, och en gammal gotländsk myt om den vita havsfrun  som lockar folk in i döden vaknar till liv.
Tycker om att läsa några svenska kvinnliga författare, en del uppskattar jag mer än andra. Böckerna om Maria Wern på Gotlandspolisen är bland de bättre. Men serien som har gått på TV4 med Eva Röse som Wern gillade jag tyvärr inte lika mycket.  


Lilla stjärna / John Ajvide Lindqvist
En bok om att vara utanför och annorlunda. Teresa och Theres är väldigt olika, men samtidigt förstår de varandra, och tillsammans kommer de att ställa till med kalabalik. Man kanske bör undvika kombinationen läsning och småätande för i en av de mer otäcka scenerna hittar man en ung späd flicka, en borrmaskin och två överrumplade offer...en massa blod och hjärnsubstans.
Lindqvist skrev "Låt den rätte komma in", också en bok om utanförskap och mobbing. Den tyckte jag mycket om, liksom filmen. Lilla stjärna påverkade tyvärr mig inte lika starkt.



En lek med eld / Peter Robinsson
Engelsk deckare där överkommissarie Alan Banks utreder en rad av mordbränder. Men är det ett verk av en pyroman eller en  plan för att utplåna spåren av något annat?
Alan känns lite utbränd själv, inte ovanligt sätt att beskriva poliser...krångliga privatliv, ingen sömn, en och annan öl och lik förbaskat löser de gåtor med knivskarp intillegens. Det överraskande slutet räddar betyget en hel del.



Bara vanligt vatten / Kajsa Ingmarsson
Det handlar om en framgångsrik författare, Stella Friberg med dyra levnadsvanor som upptäcker en vattenläcka i sitt exklusiva badrum i den nya tjusiga lägenheten i Stockholms innerstad. Mötet med hantverkare, slipdamm och buller krånglar till vardagen, för att inte tala om den tjusige pojkvännens egentliga intressen.
Har tidigare läst "3 citroner gula", "På det fjärde ska det ske","Inte enklare än så" och "Lyckans hjul" av samma författare. Tema i Kajsas böcker är kvinnor vid en vändpunkt, att göra val, stora och små, som påverkar livets inriktning. Lite kärlek, lite humor...slås av att det inte verkar svårt att skriva en lättsmält "må-bra-tjej-bok". Det är nog som är det luriga, egentligen är det skitsvårt?

Jag ska här berätta om tre böcker jag läst under våren. Jag gör en rätt så kortfattad beskrivning av handlingen, en svamlig motivering till betyget, sedan kan man kolla vad antalet HB-bollar står för här, underförstått att man tror sig förstå mystiskt stavad bondska vill säga.

Paganinikontraket/ Lars Kepler
alias paret Alexander och Alexandra Coelho Ahndoril skriver om;
Den envise kommissarie Joona Linna med enastående magkänsla. Generaldirektören för svensk vapenexport hittas hängd. Självmord? Penelope Fernandez ung vacker chef för Svenska Freds seglar med pojkvän och syster, förföljda av en iskall yrkesmördare. Fler dör, finns det något samband? Den mytomspunna violinisten och tonsättaren Paganini var så skicklig att folk trodde att han sålt sin själ till Djävulen. Här säljer folk sin själ för löften om den mest fantastiska drömmen samt hot om den värsta av mardrömmar. 

Läste för några månader sedan "Hypnotisören" som var deras debutroman. Den var blodig och otäck men mycket bra, så förväntningarna var höga och Paganinikontraktet gjorde mig inte besviken. Tycker om svenska författare med en handling som utspelar sig i miljöer jag delvis känner igen. Personbeskrivningarna i boken är övveraskande djupa och man lär sig förstå och tycka om flera karaktärer. Tack och lov så kryllar det inte av bittra, utarbetade poliser vilket annars är ganska typiskt för många deckar och polisromaner. Jag ger den 4 mycket starka HB-bollar; 


Jag älskar dig inte längre/ Christina Stielli 
Det handlar om Lotten som är hemmafru i en stor villa i en förort till Stockholm. Maken Per arbetar på NK och tjänar bra, och de har två rätt så små flickor. Så en dag vill hennes man lämna henne och Lotten får panik. Familjen är ju det viktigast, själv har hon valt att alltid komma i andra hand. Mannen beskrivs som en kallhamrad skitstövel, Lotten godtroget snäll. Gaykompisen tillika kollegan men främst grannen blir livsnödvändiga. Från hopplöshet till hopp, med ett dubbelbottnat slut innehållande frågetecken.

Jag tror att Christina beskriver maken som en fullblodsidiot, och Lotten som en vän godtrogen kvinna för att klargöra hur fel han gör och hur rätt hon är. Problemet är att jag efter något kapitel är nästan argare på Lotten än på den dominanta och otrevlige Per ... undrar om det var meningen? 
Att hon förändrats från levnadsglad tjej till en kvinna som be om ursäkt och viker sig dubbel för att passa in får en att inse att vi alla kan förändras och tappa bort oss själva efter år av psykisk misshandel. En engagerande bok med ett ämne som gjorde mig både arg och ledsen. Tyvärr gjorde de rätt övertydliga schablonerna och en svacka två fjärdedelar in i boken att det endast bli 3 men dock starka HB-bollar;

När jag hör din röst/ Stephenie Meyer
I andra boken i Twilight serien sker detta;
Bella förälskad i  vampyren Edward firar sin födelsedag med honom och hans familj.  Blodvite på ett finger och vampyrhungern vaknar. Faran för Bellas liv vid umgänge med vampyrfamiljen gör att Edward lämnar henne för hennes eget bästa. Bella blir deprimerad. En dag när hon råkar hamna i ny fara hör hon Edwards röst inuti sitt huvud, han varnar! Hon blir lugn och trygg vilket gör att hon söker nya faror för att få höra hans röst igen. Träffar sedan Jacob, som får henne att sluta tänka på silverskimrande hud varje sekund. Oturligt nog visar han sig vara en varulv med uppdrag att förinta vampyrer...

Den här boken föll mig tyvärr inte i smaken. Okey, jag fattar att jag inte är rätt målgrupp. Det är jag nog inte då jag läst Harry Potter och Vargbröderböckerna heller, och även om även de har en del övrigt att önska så är de litterära mästerverk jämfört med vad Mayer åstadkommer. Bella snubblar, bleknar och rodnar omvartannat, suckar och stammar sig genom hela boken.
Att den trots allt får 2 HB-bollar, om än svaga, beror endast på att det var intressant att läsa vad som fått så många tjejer att sukta efter bleka killar med ojämn tandrad, samt att de förhoppningsvis liksom de andra ungdomsböckerna jag nämnde kan locka ungdomar till att läsa istället för att se allt på film;

Känner på mig att i sommar blir det mest närbilder på diverse blommor eventuellt med en vanlig svensk insekt på, eller någon typ av bokrecensioner som sporadiska inlägg på den här bloggen. Det är nämligen vad jag ska ägna tiden under främst Juli men även Augusti åt har jag tänkt...FOTA och LÄSA.
Jag brukar tillåta mig att läsa det jag vill under semestern, kan nog ibland bli ett femtontal böcker på de veckorna. Annan tid blir det i perioder där pauserna bör vara så pass långa att jag hinner med hus och hem. Vad jag läser? Tja, inte är det några pretentiösa böcker, inte nobelpristagare och inte heller inom en viss genre. Det kan vara allt från kärleksromaner, deckare, själaskådande, spännande, tårdrypande, äckliga och ibland rätt så dåliga böcker. Jag köper 3 för priset av 2, kanske rycker jag nåt från hyllan på ICA eller Statoil. Fastnar jag för en författare läser jag denne tills jag nästan spyr, den känslan brukar oftast dyka upp efter 4-5 böcker, det blir liksom alltför ett och samma. Ibland lånar jag en bok som någon läst och glatt skickat vidare, plus att jag faktiskt efter något tips sökt upp en affär med böcker i...en bokaffär?...hmmm, heter det verkligen så?

Eftersom jag åtminstone tror mig ska recensera en och annan bok, så uppfann jag precis ett eget betygsystem. Hör och häpna, 5 HB-bollar är det bästa betyg man kan få, 1 HB-boll är underkänt, inte så nydanande, jag vet. HB är för övrigt mina initialer om någon undrar. Och jo visst är det så, motivationerna till de olika betygen är helt obegripliga. De är nämligen skrivna på en variant av skellefte'bonska. Knappt någon vet hur man stavar till just denna avhuggna egensnickrade dialekt, så inte ens en inbiten äldre Skelleftebo med sina rötter ute på landsbygden kan läsa och förstå merparten av det som är skrivet. Jag kan inte tala dialekten fullt ut, och än mindre pränta ner den rätt. Kanske en tröst till de som försöker förstå och känner sig lite utanför...
 

…heter boken jag precis läst. Den är skriven av Ingalill Roos, en socionom och samtalsterapeut som dessutom håller föredrag då hon inte skriver böcker.
På bokens baksida kan man läsa en liten sammanfattning om vad den handlar om; ”Finns det någon i din närhet som gör dig oförklarigt trött och får dig att må dåligt? Någon som inte lyssnar på dig, kränker dig och ger dig dåligt samvete? Då har du antagligen mött en energitjuv…”

Här delas personer in i givare och tagare, sedan antar jag att de flesta i vår omgivning är nåt mitt emellan, alltså "normala" om man får kalla det så?
Givaren är välvillig och tar ett steg bakåt, riktar känslor inåt och reflekterar. Han/hon vill gärna hjälpa och tar lätt på sig skulden om något går fel. Givaren är lojal, självutplånande och har svårt att säga nej. 
Tagaren är energitjuven som lägger ut sina inre konflikter på omgivningen, för över negativa attityder och olustkänslor på andra. Han/hon har ett stort självhävdelse och maktbehov ständigt på jakt efter bekräftelse utan förmåga att känna någon större skuld över sin framfart.
De här persontyperna kan finnas på din arbetsplats, en granne, en vän, ett syskon, mamma, pappa eller annan släkting...eller kanske det är du själv?
 
Boken är vänd till alla de, framförallt givare, som hamnat under en energitjuvs makt. Hur ska man tänka, bearbeta och sätta gränser trots att det kan innebära förtal och hämnd i gengäld? Det går ju inte ändra andra, men man kan försöka ändra på sitt eget sätt att hantera hur man reagerar och känner när man kommit i en energitjuvs väg.

Tyvärr kan inte boken vända sig direkt till själva energitjuvarna eftersom de oftast inte är så mottagliga och intresserade av att se in i sig själva och åtgärda det som blivit fel....det är just därför de gör som de gör, agerar utåt, sårar och manipulerar utan någon större empati. Både "Freud" och "Jung" kommer till tals, med andra ord finner Ingalill svaren i barndomen och i tankar och känslor. Uppväxten är många gånger en förklaring, men ingen ursäkt. Det är upp till var och en att bearbeta och gå vidare från det som hände när man var liten eftersom man varken kan eller får använda andra som boxningssäck bara för att må bra själv. Det är också upp till var och en, även om det kan vara svårt, att inte tillåta sig själv att nästan utplånas, ta på sig någon annans skuld, styras och domineras av någon annan.
Alla bör kunna kräva att bli behandlade av sina medmänniskor med respekt, bli lyssnad på, sedd och uppskattad, för alla är värda att bli bekräftade.

                                   Dag Hammarsköld