En liten smula underbar/ Dawn French
Hade nog förväntat mig en större smula än den var. Älskar ju Dawn French och med tanke på hur jag sträcksett "Vicar of Dibley" där hon har huvudrollen, och njutit varje sekund, så känner jag mig först besviken. Trodde jag skulle gapskratta genom hela boken, men det gör jag ju inte.

Personerna man följer är Mo en 49-årig ungdomspsykolog som upptäcker att hon börjar bli gammal, den i mina ögon omogna 18-åriga dottern Dora som resonerar och agerar som en "fjortis" och hennes excentriske yngre bror Peter eller Oscar som han vill kalla sig efter sin förebild Oscar Wilde. Hela familjen är småtokig och känns först mest som en rad konstiga figurer, men efter ett tag får de mer kött och blod. Mormor och pappan är bifigurer som visar sig viktigare än man först tror när ödesdigra beslut skall fattas, hemligheter kan avslöjas och faror lurar.

Kommer jag på mig själv med att hela tiden försöka översätta texten till Dawns mustiga och målande tungomål, känner att jag vill höra hennes röst och tonfall. Inser att boken antagligen inte är så fantastiskt bra översatt, sedan finns det stav och slarvfel som inte är riktigt OK enligt mig, men inget av det är ju Dawns fel. 

Kontentan är att det är en var-rädd-om-och-uppskatta-det-du-har-bok. Smårolig och lättläst trots den mediokra översättningen. Sluta tjata och läs den på engelska då gnällspik, kanske du tänker? Har funderat på det men antar att den skulle vara svårläst med slanguttryck och dialekt som jag inte fattar. Men kanske den trots språkförbistringar  lättare lyckats få 4 HB-bollar på sitt originalspråk? Nu får den 3 och en tveksam nerdroppandes fjärde HB-boll.
(Betygskriterierna här).