Tre författare eller egentligen fyra, som skriver om hat på olika sätt. Känner mig rätt så generös i poängsättningen, kanske för att detta är den sista bokrecensionen på lååång tid framåt....eller den sista...punkt slut?
Har inte bestämt mig än.


Varför gråter inte Emma? /Magnus Wennerholm, Emma Janestig
Det här är en sann historia om en ung mamma som drabbas av det värsta man kan tänka sig, att förlora sina två små barn under våldsamma omständigheter. Boken är skriven av journalisten Wennerholm tillsammans med den unga mamman, Emma Janesig.
Emma har gjort slut med sina barns far efter en del strul. När hon äntligen möter kärleken och tryggheten i en ny man visar han sig ha ett förflutet, en kort kärleksaffär med vad som visar sig vara med en totalt galen kvinna. En dag ringer denna kvinna på dörren till den unga familjens nya hus med en hammare i handen för att utplåna det som, i hennes förvirrade verklighet, står mellan henne och den stora kärleken. Emma blir svårt misshandlad, hennes barn Max 3 år och Saga 1½ år överlever inte...

Bokens titel kommer av att Emma under polisutredning och sedan under rättegångarna inte visade så mycket känslor, inte den uttryckliga sorg som folk förväntat sig. Man får följa henne i chocktillstånd när hon och rättväsendet får den som mördade hennes barn bakom lås och bom, för att sedan fira barnens födelsedag med att skicka upp en massa heliumballonger med påklistrade lappar med kärleksord från. Kan säga att det var inte bara svårt utan omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 

Att boken får högsta betyg beror inte på att den är genialiskt skriven, för det är den verkligen inte, utan det beror på den positiva känsla jag hade när jag lagt ifrån mig den på sängbordet.  Att välja att inte hata och kräva blodig hämnd är starkt och det bästa sättet att hedra sina barn.


Frukta inte /Anne Holt
Här möter man den sympatiske kommissarie Yngvar Stubø som jobbar för Kripos, Kripos KRIminalPOliti Sentralen, en avdelning inom polisen som tar hand om de knepigare mordfallen i Norge och denne Yngvars fru kriminologen Inger Johanne Vik. Eftersom jag läst Holt tidigare så har jag ju träffat den här familjen förut, bland annat Inger Johannes numera 14-åriga dotter Kristiane ur ett tidigare äktenskap och deras gemensamma dotter Ranghild som snart ska fylla 5. I den här boken lär man känna den gåtfulla och speciella dottern Kristiane, som lever i sin egen värld utan någon glasklar diagnos, lite bättre.  Man får även ta del av moderns oro över den ibland värlsfrånvända dottern, och är oron befogad eller är det hotfulla bara en orolig mors fantasifoster?

I rask takt utförs en rad mord i snöslaskiga december, med skilda typer av offer och tillvägagångsätt där bla. biskopar, unga flyktingar och knarkande konstnärer är inblandade. 
Med hjälp av en väninna som arbetar i USA med hatbrott börjar Johanne se sambanden mellan de till det yttre så olika morden. Man börjar ana ett internationellt livsfarligt nätverk och religiösa fanatiker med sina heliga skrifter som rättfärdigar allt de gör.
Boken handlar mycket om ordet och företeelsen hatbrott, men det visar sig tack och lov att här finns också den sanna kärleken.


Pansarhjärtan / Jo Nesbø
Fattar inte varför jag tyckte så bra om den här boken? Den har alla förutsägbara ingredienser såsom motsättningar inom poliskåren, lite korruption och en alkoholiserad polishjälte, vid namn Harry Hole, sådant som jag brukar tycka är irriterande stereotypt... ja, inte namnet på snuten då, men själva grunden till historien. På något konstigt sätt blev jag nog förtjust i själva Harry, kan nog inte läst något av Nesbø tidigare för det borde jag väl minnas?

En seriemördare är lös, och Hole som är expert på området hämtas hem från Bankoks sprit och opium-dimma dels för att lösa fallet, men även träffa sin far som ligger på dödsbädden. Historien utspelar sig främst i Oslo, men även bitvis i Rwanda  och Kongo. Det förs hela tiden en kamp mellan Oslopolisen som Hole jobbar för och Kripos (den där speciella avdelningen inom norsk polis). Till skillnad från Holts bok är Kripos här de "problematiska" poliserna som egentligen inte själva får så mycket gjort utan mest tänker på karriärer.  Morden är så äckliga att jag måste lägga från mig boken ibland och under de dryga 500 sidorna tvärvänder historien flera gånger, man ska väl helt förvirrat tänka VEM är mördaren? Anade nog svaret ett bra tag innan slutet, plus att ett och annat elände borde bli för mycket för den drabbade och sargade Harry... och lik förbaskat tyckte jag om den?
Måste ju ge den 5 HB-bollar...
 

Här är kriterierna för H(elena) B(ystedt)- bollarna.