Ett problem då man inte utläser namn ordentligt uppstår då man knappt vet om man mött personerna förut eller om man besökt vissa ställen i en bok eftersom man inte läser ut det lika från ena gången till en annan, alltså måste jag backa och dubbelkolla. Ett exempel är den isländska bok som jag just läst ut. Ställen som heter Eskifjareskifjarðarheden och Þverarðalur, en väg heter Rauðarárstígurja och personer har namn som Dagbjartur eller Sigurður Óli. Ja, ni kan ju föreställa er vilka fantastiska namn det blir i mitt huvud, och i värsta fall inte lika mellan sidbladen...

 

Har i vinter läst ett flertal böcker och de tre översta i bokhögen på sängbordet är;

Att vara med henne - Alex Schulmann

Här är en person som tack vare främst sina tidigare rätt elaka krönikor och blogginlägg alltid måste starta varje ny bekantskap inte bara från noll utan från minus. Alla tycker sig veta vilken typ han är. Bitsk, kritisk, ironisk och hånfull, och sådan är han väl också men inte bara. Det finns en person bakom allt, en lättkränkt och osäker person som ibland tittar fram. Boken bygger på snuttar och inlägg under ett år där han separerar, möter ny kärlek och blir far. Det är uppbyggt lite som en dagbok och han är rätt självutlämnande, han erkänner pinsamma situationer och tankegångar som man själv helst skulle velat glömma eller hålla för sig själv. Skrattar faktiskt flera gånger och ibland tycker jag synd om denne man som går mellan högmod och fall på 2 sekunder. Han får en mycket stark trea;

Felicia försvann - Felicia Feldt

Boken avslöjar sådant som hänt bakom familjens väggar medan en fantastisk fasad visats upp i media. Det här händer nog i flera familjer men blir ju extra speciellt och känsligt då moder är Anna Wahlgren "Barnaboks"-författaren som påstår sig vara en fena på uppfostran, och gett "goda" råd i tid och otid 

Ruggig läsning och om så bara hälften är sant så har hela barnahögen blivit uppfostrade av en egenkär och självupptagen mamma med psykotiska drag som betett sig som en sektledare mer än en mor.

Man hoppar lite mellan årtalen, men det är inte svårt hänga med. Några av syskonen har tydligen bestämt förnekat det som står i boken, och det är ju inte konstigt då en av straffmetoderna varit/ är total utfrysning tills man godkänt att man gjort "fel"...

Frostnätter -Arnaldur Indriðason

Ja, bortsett från de självklara språkförbistringarna då det gäller ortnamn osv så är det här en bra deckare. Har läst några tidigare böcker av samma författare, men nu lär man känna den inneslutne polisen Erlandur Sveinsson lite närmare. Man förstår hur mycket händelser i barndomen kan påverka vem man blir både genom honom och det fall han försöker lösa. Och hur han i sin tur försöker närma sig sina egna numera vuxna barn, vilket inte alltid är enkelt då han aldrig fanns för dem under uppväxten.

Boken snurrar mycket kring funderingar om man någonsin kan släppa de man förlorat och måste man det? Varför har man som barn så lätt att lägga skulden på sig själv? Finns liv efter döden, och hur långt kan man gå i sökandet efter sanningen?

Den bästa hittills som jag läst av Indriðason;