I lördags begav vi oss norrut, stannade upp i Luleå och firade att det var 23 år sedan vi träffades jag och maken, ja faktiskt på dagen sedan det sa "klick". Då var det en mycket regnig blåsig Allhelgona, precis så blev den här med. Det liiite märkvärdiga med just den här dagen var att vi känt varandra i exakt halva mitt liv. Med tanke på att min officiella ålder är 29 så uppstår ett matematiskt problem ni helt enkelt inte behöver fördjupa er i.

Söndagen ägnades åt att traska runt och göra av med pengar samt äta och fika billigt på en av herr Kamprads byggen för att sedan packa bilen och släpen med mer eller mindre nödvändiga saker. Största delen stoppades in i en liten lägenhet som ligger efter vägen hem till Casa del Yttervik.

 

Och hur ser det då numera ut i ettan kan man undra? Ja, det måste väl bli rörigt, rörigare och rörigast innan det blir klart eller åtminstone beboerligt. Nu har vi nog passerat den mest kritiska stök-tidpunkten och det börjar snart likna något. Kaklingen är inom kort klar, möblerna är monterade. Sedan är detaljer som att hitta besticklådor som passar minilådor i ett minikök, borra fast saker i hårdbetong och få det en aning hemtrevligt sådant som får lösa sig allt eftersom.