Tyckte att en uppföljning på det faktum att ”Helena ska sy under sitt nattpass”, var på sin plats. Uppgiften var egentligen inte helt oöverstiglig. Det som skulle fållas upp var ena sidan av 2 dukar vars bredd var 35 centimeter.

Jag tog till de gamla traditionella sömnsätten kråksteg, bakåtstygn och ibland när andan föll på lite omlottsömnad. Nej, helt riktigt, jag vet verkligen inte vad jag talar om. Mest irriterad var jag på att jag inte ens klarar göra en sådan där fiffig rejäl knut i änden av tråden som ska fungera som ett stopp, utan det blir nya små knutar i en prydlig liten rad istället, det lutar mer mot makramé’!

Nålen var vass i bägge ändar så jag lånade en fingerborg ur ett syskrin. När jag satte den på fingret fick jag genast minnen av världens sötaste lilla mormor som aldrig hade långt till sin fingerborg, händig och flitig ända ut i fingerspetsarna. Minns att en gång när hon låg på lasarettet och hade hög feber trodde hon sig klippa mattrasor av täcket med fingrarna som ”sax”.
Frågan är vad man själv skulle hitta på under påverkan av feberdilerium?

Vika upp chokladasken någon lagt vid sjuksängen som en "Laptop" och kolla Facebook?  Stirra på doktorn och tro att man såg en dålig läkarserie fylld med B-skådisar, och försöka byta kanal med fjärrkontrollen till den höj och sänkbara sängen?  Knappast tro sig "tråckla" med droppnålen i högsta hugg iallafall?

Hursomhelst är dukarna klara och kroppsskadorna minimala. Ni kanske inte tror att det kan vara farligt att sy för hand, men där har ni fel. Jag kände en tjej för många år sedan som brukade sticka sig själv i pannan när hon sydde korstyngstavlor. Kanske hon var hon närsynt eller så använde hon för lång tråd? Minns att jag var rädd att hon glad i hågen och med tungan rätt i mun en dag skulle sticka sig rakt i ögat. Hade nog kunnat bli riktigt otäckt…så ofarligt är det verkligen inte. Hon flydde slutligen landet för snart tjugo år sedan med bägge ögonen i behåll, tack och lov, inte på grund av de lustiga sticksåren i ansiktet, utan för kärleken.

Duken på plats på skåpen i hallen. Önskar ibland att man kunde se sitt hem genom en kameralins. Ur synfält är alla de på tok för många skorna på hallgolvet och de halvöppna lådorna fyllda med omaka vantar. Man ser endast världen beskuren, en duk, några vaser… tyvärr skulle denna typ av sikt vara ödestiger på trafikerade vägar, så därför gav vår herre oss vidvinkelseendet ...