Vad är det med mig och nål, tråd och tyg egentligen? Helt neurotiskt faktiskt. Känner lite lätt ångest bara av att skriva om det. För det första kan det bero på att min mor är en klippa vid symaskinen. Hon gick och lärde sig till sömmerska som det hette på den tiden. Hon har glatt sytt kappor, klänningar, blusar och gardiner till den som velat. Så jag har egentligen inte behövt eller klarat sy mer än nån meter. För det andra kan det vara otålighet och hett temperament som har ställt till det. Fort gick det, fel blev det och ursinnig var jag. Redan tidigt insåg min framtida make att dök symaskinen upp var det läge att fly hemmet, för det osade svordomar och bränd symaskinsmotor i hela lägenheten.

Så gissa vem som sytt mina gardiner i alla år? Samma person som för några år sedan sa att hon inte skulle leva för evigt och att jag nu måste lära mig hantera en maskin ämnad för sömnad. Min mor gick helt enkelt in i en välvillig strejk som tydligen ska gagna mig i slutändan? Egentligen har det nog inte alls fungerat som hon tänkt sig. Jag är numera uppe i 10, ibland 12 fönster utan gardiner. Istället finns det rullgardiner och persienner till sovrummen och såna där självhäftande klistergrejor till badrummen. Med grundläggande matematik kan man följdaktligen räkna ut att det krävs gardiner till de 9 eller ibland 7 kvarvarande fönstren. Jag säger bara, tack gode gud för färdigsytt!

Jag tror min mor svär lite diskret inombords över sin misslyckade kupp när hon upptäcker fliselin-banden som jag strukit upp de färdigsydda längderna med. En gång använde jag vanlig tejp, men då kunde hon inte vara tyst längre utan utropade på sin lövångers/skellefte-bonska;
-”Nämensi wo ha du gjort jernna, flecka?! Tejpe' gardinern? Ger du reint fra' de'?” Med reservation för stavningen.
Fritt översatt till rikssvenska;
-”Nej, men vad har du gjort här, min kära dotter? Har du tejpat upp gardinerna? Är du fullkomligt från vettet?” Sedan skrattade hon gott åt min primitiva lösning, men det bjuder jag så gärna på.

Ett exempel på min nervositet gällande textil skulle kunna vara när jag häromdagen sprang jag in på Åhlens för att leta ett nytt tyg till kökssoffan. Jag blev direkt osäker, kunde plötsligt inte bestämma mig, fick handsvett och minns knappt måtten på soffskrället? Varför så velig, det är ju inte en herrgård för 30 millioner jag ska bestämma mig för på stående fot, utan ett tygstycke för totalt knappt 300 spänn?! Slutligen slog jag till och köpte ett par meter av något grön-vitt-grått.

Har nu flyttat denna blommiga väv fram och tillbaka på sofflocket i flera dagar…tagit fram häftpistolen men inte kommit till ”skott” så att säga. Vad är det värsta som kan hända? Att jag spänner fast det snett, inte trivs med mönstret eller att jag skjuter mig i foten?
Herregud, så märkvärdigt är det ju inte...eller?
Mamma…hjälp!
 
 

Just idag har faktiskt dagens detalj en koppling till vad jag skrivit om, sofftyget.
Observera att häftpistolen är grön! Den inhandlades av maken som påstår sig inte ha ett dugg sinne för nyanser och matchning. Börjar tro att det inte bara är i Ernst Kirchsteigers bröst det bor en liten inspirerande och surrande humla? ♥