Hur och var träffas man? Kanske på krogen, jobbet, gymmet, via vänner, nätet, i affären, i en bilkrock... tja, sätten är nog oändliga. Ett par påstods faktiskt ha träffats i samband med just en bilkrock och ryktet som gick var att han var tvungen att slutligen gifta sig med henne för att det hade blivit så dyrt fixa hennes bil. Mystiskt rykte nu när jag tänker efter, hade de ingen bilförsäkring? 

Själv träffade jag slutligen den rätte på "Etage", det stora fantastiska tre våningars utestället i Skellefteå under slutet av 80-talet. Man drack "Geting" eller "Rom&Cola" och lyssnade bla. på "Madonna", "Paula Abdul", "Pet shop boys" och "Simply Red". 
Anledningen till att det blev just som det blev var att min kollega och vän gick och hoppades bli uppbjuden, och jag påstod att vi tjejer visst kunde ta intiativet. Jag skröt, lite lätt överförfriskad, om hur lätt det var att bjuda upp första bästa kille bara sådär, det brukade jag göra jämt, det hade jag absolut INGA problem med, fortsatte jag kaxigt, och sedan var det upp till bevis. Jag tog tag i axeln på en kille som nonchalant lutade sig mot ett räcke och spanade ut mot dansgolvet. Och jodå, han hade inget att invända, han ville dansa... och vi dansade och pratade... hela kvällen. 
Att han liksom Dolph Lundgren nästan glömt sitt modersmål eller i det här fallet sin dialekt och snackade med en lite dryg stockholmsk accent efter endast ett par år i huvudstaden kunde jag förlika mig med, han hade så otroligt snälla, fina blå ögon och långa ögonfransar därtill.

Vi bytte telefonnummer innan vi skildes åt, och han pladdrade på om att han hade en så fantastisk telefonröst... tänk vad konstigt att försöka imponera med en sådan detalj... och lite lustigt att jag fortfarande minns det? Jag styrde stegen... eller taxin till min lägenhet norr om stan och han promenerade söderut. Ja, alltså inte ända till Stockholm så där vid 2 snåret en kall novembernatt, utan till sin nyinköpta trea söder om stan. Han hade precis tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem till norrland igen.

Eventuellt ringdes det upp, missförstånd uppstod eller tappades lapparna bort, minns inte riktigt. Det var ju på den tiden man inte kunde knappa in numret under kontakter i någon portabel telefon med inbyggd telefonbok, och döpa sin nyfunne vän till "Ev. möjlig", "Tilltänkte?", "Inte så pjåkig" eller varför inte "Sammetsrösten"?
Nåja, några helger senare fick jag syn på den blåögde på samma uteställe. Jag gick fram och sa hej och på den vägen är det som man brukar säga. Närapå 23 år senare är jag glad att det var ögonen jag föll för och inte hårsvallet eller den där accenten, för då hade jag nog stått här lite förvånat perplex idag. Lyckligtvis är ju jag själv fullkomligt bibehållen... he, he he... skojar bara, om sanningen ska fram så är det väl min lite lätt sjuka humor och eventuellt min initiativförmåga som maken klamrar sig fast vid.
Resten är "long gone" vid det här laget.
Tänk vilken tur att jag intagit ett par "Getingar" för mycket den där kvällen och nått stadiet "handlingskraft kombinerat med en uns lögn" eftersom jag aldrig ryckt tag i en karl på det sättet förut. Om inte hade jag kanske idag varit gift med en 2 meter lång kurator från Byske och gubben hittat sig en blondlockig hästdressör från Lövånger... eller nåt, vad vet jag... och det kunde ju aldrig ha blivit lika bra?