Vissa människor klickar det helt enkelt med. Man kan var på helt olika ställen i livet, det spelar ingen roll. Olika men ändå så lika, det är något som stämmer. Och trots att man inte setts på ett år eller två så känns det som om tiden stått still när man väl träffas. Det tar liksom bara vid, det känns helt naturligt.

Sådana människor ska man vara rädd om, men det har inte jag varit.

 

Jag är usel på att hålla kontakten fast jag skulle vilja.

Massor med gånger har jag tänkt tillbaka på de åren vi umgicks som flitigast. Har tittat mot din balkong varje gång jag kört norrut genom stan. Tänkt man kanske skulle ringa? Gå och ta en fika? Vi borde verkligen höras...

 

Så en dag är allt för sent.

Vad var jag för vän om jag inte fanns där när du blev sjuk? Vad är det för en kompis som inte visste om de jobbiga behandlingarna? Inte en hälsning eller blomma till din sjukhussäng från mig. Vad jag förstår så gick det fort, på bara ett drygt halvår hade sjukdomen blivit dig övermäktig. Det som gör ont att tänka på nu när allt är över;

-Jag visste ingenting. Men jag borde väl vetat?