Oj vilken jobbig helg det blev. Från att fira älsklingsgubbens födelsedag till att plötsligt leta liten kattkille. Hela lördagskvällen stack vi ut huvudet än på framsidan än på baksidan på kåken och ropade och hoppades se en liten frusen pälsboll. Det gicks igenom garage och förråd vi inte ens öppnat, utifall att. Under söndagen gick vi ut på promenad och lockade, lyssnade och nagelfor diken. Sedan blev det efterlysning bland grannarna.

Tack vare att alla omkring har allehanda djur så finns det förståelse över den panik man får då det älskade husdjuret är borta och det snöar och blir allt kallare. Ögon hölls öppna. Efter ett tips så ringde jag till polisen om en upphittad ung randig kattkille som enligt djurskyddets bild exakt liknade Morris Minor. Hur han hade kunnat bli funnen 1 ½ mil från oss förklarade jag med att han plötsligt skulle fått för sig att lifta in till stan. Men nej det var inte han, den kissen var varken chippad eller kastrerad, men en gullig polis även han kattägare var väldigt förstående och tröstande.

 

Med förra katten Ceasars försvinnande i bakhuvudet stirrade vi ut i vinter-mörkret och såg hur alla gamla kattspår och delar av vårat hopp försvann under fluffig snö. Temperaturen började sjunka ner mot -18 grader.

 

Oron och ovissheten som en blytung knut i magtrakten. Det är så utmattande att pendla mellan hopp och förtvivlan. Och nu pratar jag inte bara om vilsna katter. Jag tänker på alla de som inte är friska eller har sjukdom i sin närhet. En knöl som inte ska vara där, en smärta man inte tidigare känt, ett psyke som spökar eller ett hjärta som trilskas. Det är då allt ställs på sin spets, det är då de små problemen blir vad de förtjänar vara, endast futtiga bagateller.

Det är då man fattar att pengar, fina bilar och slät hud är helt oviktigt för allt handlar om att få vara frisk. Om att ha hälsan och varandra.

 

Till slut drygt två dygn efter det Morris gick ut genom ytterdörren fick vi veta att en randig väldigt social ungkatt hade dykt upp vid ett stall någon kilometer bort. Och när jag körde hem med Morris i bilen så grät jag, glad och tacksam över den hjälp vi fått, och överlycklig över den varma kattkroppen kurrandes i mitt knä.

 

Så vill jag alltid det ska sluta för alla... lyckligt...