Börjar återigen känna mig lite som en dysterkvist, nu när alla andra gläds åt solen och vårkänslorna spirar. Folk kvittrar som lärkor och jag känner mig som en av John Bauers vårtiga troll, de som eventuellt spricker om en solstråle nuddar dem... 
Jag är van att varje år drabbas av en liten vårdepp som vi för enkelhetens skull kan kalla för Olle. Vissa år är han mer försynt, men ibland tycker jag att Olle tar alldeles för stor plats, vem tror han att han är egentligen? I år ska jag försöka att inte låta honom komma innanför dörrarna, jag ska försöka mota Olle i grind helt enkelt.

Skriver inte dikter av den enkla anledningen att jag är en ordbajsare av rang, har stora problem att få en text kort och begriplig, gör den mycket hellre lång och obegriplig.
Trots det fann jag en liten dikt jag skrev då jag var lite missmodig för några år sedan. 
Tillägnad Olle;

"Vad var det som hände
när var det som det vände
plötsligt blev alla roliga möjligheter
tråkiga och motiga skyldigheter 
sol och ljus kryper in i dammiga vrår 
snart ingen skymning gömma sig i, det är vår"



Länk John Bauer / Elsa Beskow