Man mår som man förtjänar heter det, men stämmer det?* Eller gäller det bara vid baksmällor och efter man förätit sig på julbord? Hur ofta tycker man sig aktivt ha åstakommit något som i sin tur gör att man mår skit? Nä, oftast känns det ju mer som man har drabbats. Eller det kanske är det som är grejen? Det är inte det man aktivt gjort utan det man INTE gjort som gör att man mår dåligt. Man har INTE tagit tag i och sett problemen utan man har förnekat, blundat och sprungit vidare. 

*(Nej, jag tycker inte man förtjänar må dåligt utom kanske just efter julmats-frosseri och eventuellt efter rejäla lördagsbläckor, men knappt ens då.)

Så en vacker dag kan det ta stopp. Det kan handla om att inte vilja/kunna gå till jobbet längre, man har ställt för höga krav på sig själv för länge och man hör plötsligt till de"utbrända" eller "vidbrända". Eller kanske man inte längre orkar hitta kraft för att hålla ihop ett dåligt förhållande en endaste minut till varken för sin egen eller andras skull. Efterklok förstår man de tips folk gav och den hjälp de försökte ge.
Men det är svårt lyssna då man har fullt upp med att styra och väja i alldeles för hög fart, man hittar inte bromsen och en vägg eller ett uppbrott ser ut att vara enda sättet att få slut på vansinnesfärden. Ja, bita ihop kanske inte är lösningen längre, man kanske måste tillåta sig att bryta ihop för att kunna gå vidare? 
Hur då vidare? För att fortsätta använda den slitna bilfärds-liknelsen så måste man plocka ihop de viktigaste delarna. Typ ratten, motorn och 4 däck, det är ingen vacker syn men man rullar i alla fall framåt, för vad är alternativet? Man har nu chansen att bygga ihop något nytt och förhoppningsvis bättre. Och förlåt detta totalt utnötta uttryck, men man måste försöka lära sig av misstagen. Klyschigt, men inte mindre sant.

För cirka 12 år sedan slog jag i botten på det mörka hålet och kom sakta upp igen efter ett år av terapi och mediciner. Nå, blev jag starkare och klokare då?
Tja, jag lärde mig mycket om mig själv. Jag motar numera knepiga och negativa tankespiraler i den mån det går. Jag är bättre på att definiera svagheter och styrkor hos mig själv och jag försöker hitta och välja bort de måsten som GÅR välja bort. Jag blev tyvärr ingen superwomen på kuppen. I perioder kan jag vara deppig, tycker mig inte räcka till, ifrågasätter mig själv och ibland känner jag mig fulast i hela världen. Men ja, jag är nog lite klokare och starkare och jag har lärt mig att ta till vara och uppskatta de dagar då allt känns så himla bra.