Jag är väldigt vuxen nu, mer än så här lär det knappt bli, nästa steg är väl att gå tillbaka i barndomen. Men har åren inneburit att jag verkligen blivit klok och förståndig? Tja, lite har det nog hjälpt, men inom vissa områden kan jag vara som en tjurig 3-åring. Jag är rätt lat och drar mig för att komma igång med sådant jag tycker är tråkigt. Jag har svårt ta uppmaningar formulerade som order, instinktivt vill och ibland gör jag tvärtom. Jag bryr mig på tok för mycket om materiella ting, är sällan noggrann, ser gärna tecknat och läser serier, älskar sovmornar och spela tokhög musik i bilen.
(Börjar osökt fundera över vad jag anser är ett klokt och vuxet beteende...)

Och nu till en av de knepigare bitarna, jag kan ibland ha svårt förlåta. Nu pratar vi inte om att någon stigit mig på foten och raskt ber om ursäkt och jag svarar att jag måste fundera på saken. Nej, det handlar om människor som gjort mig riktigt besviken, sådana som heller aldrig kommer att be mig om förlåtelse.  Så det handlar nog mer om att glömma och gå vidare för att slippa ha en massa gruskorn som skaver.
Kan säga att jag numera är nere på en liten och två halvstora stenar, för de flesta kornen jag dragit på mig genom åren har jag men främst tidens tand malt ner till sand och intet. Det här handlar om personer som enligt mig har betett sig riktigt illa, främst mot människor omkring mig, det är alltså inte så mycket jag som drabbats. De har visat prov på självupptagenhet, falskhet, elakhet, missunnsamhet och en massa andra knepiga egenskaper där flera av dem slutar med -"het" och de har sårat och delvis skrämt människor jag älskar och bryr mig om. Jag går omkring och hoppas att de ska avslöjas som de idioter jag anser att de är, men när allt kommer omkring är det jag som är den största idioten, som tillåter mig själv att fortsätta att fundera och älta.

Nä, vuxna och numera allt snällare??? Helena ta dig i kragen! Älska dem kan du väl ändå inte förväntas börja göra, men om inte annat för din egen skull, glöm och förlåt!
Seså, skärpning!!!
Jag knäpper ihop ögonen, håller andan och räknar till tjugo. Men när jag öppnar ögonen igen och förväntansfullt känner efter så har det inte blivit ett dugg bättre?
Eller få se nu, var det där botemedlet mot hicka?