Grannarna kring oss har MASSOR med vovvar. Det är ingen överdrift, det kryllar verkligen av hundar. Fina hundar, bra hussar och mattar, jag lider verkligen inte av att vara omringad av dem trots att jag dras med en lättare form av lite larvig hundrädsla.

Man pratar ju om hund och kattmänniskor, själva har vi katt, men jag är inte egentligen en utpräglad kattmänniska heller. Däremot brukar jag försvara kattens självständighet och coolhet, då jag anser att ibland ifrågasätts deras brist på tillgivenhet. Bara för att få lite balans i diskussionen liksom. Och säger någon att katter är äckliga, brukar jag säga att hundar är läskiga... och vips har jag väl retat gallfeber på någon.

Nu kan man tro att våra grannar är utpräglade "hundmänniskor", och det är de nog, men trots det har samtliga katt. Tycker det visar på ett öppet sinne, att de är mångsidiga och detta gör att jag uppskattar dem ännu mer.

En morgon såg jag från köksfönstret en av grannens fina svarta hundar stanna upp och nosa på samma ställe på vägen som deras katt hittat något att sniffa på. De stod med nosarna intill varandra, sedan gick de vidare längs vägen, sida vid sida, så där lite familjärt och självklart.

Respekt, kärlek... så naturlgt... så...så... snyft*

Det pinsamma är att där vid frukostbordet, med kaffekoppen i hand blev jag så rörd att jag grät en liten skvätt. Hmmm, antagligen lägger jag som vanligt in för mycket mänskliga egenskaper och tankar på djuren? Men fint var det! Ja, herregud vilket tjoller man är.

Apropå tjoller. Jag såg en fjäril och hoppade raskt i en av pojkarnas storstövlar för att kunna springa ut bland brännässlorna. Bilderna blev sisådär, det var en knepig och fladdrig färilsrackare. Sedan upptäckte jag att jag var väldigt "utåt-fött", som 2-3-åringar blir i princip varje gång de tar på sig skor själva. Gulligt på dem, men på mig? Tveksamt.