Jag dödar faktiskt inte medvetet insekter. Ja, mygg och bromsar slår jag ihjäl men de går till attack och då är det ju självförsvar. Jag bär glatt omkring på ödlor, räddar grodor och larver från vägen och tycker möss är söta. Spindlar som däremot är riktigt obehagliga bär jag ut under omständiga former med hjälp av plastbyttor, tallrikar och hushållspapper (helst iklädd full skyddsmundering a’la kärnkraftverk om jag haft nåt sånt tillgängligt).

Sen finns det större djur än spindlar som jag upplever lite skrämmande.

Jag blev som liten upprepade gånger jagad av grannens förrymda flåsande hund så jag arbetade tidigt upp en hyfsad rädsla för människans bäste vän. Har försökt dölja det när jag mött hundar och deras ägare, sett så där lagom kaxig ut, med ett påklistrat nonchalant leende, ingen lätt match samtidigt som kallsvetten rinner längs ryggen. Jag har provat äta många middagar med stora hundar som sprungit skällande, stökande och svansviftande runt för att slutligen lägga sig till ro under bordet. Att sedan äta resten av måltiden med en flämtande, varmfuktig andedräkt mot fötterna…inte så mysigt i min värld…alls.

Det finns ett annat djur jag också har överdriven respekt för, hästen. Har tyckt att det måste krävas ett ofantligt mod innan man sätter sig på ett gigantiskt flyktdjur med ögon som pekar åt var sitt håll, alldeles för hög fall… eeh…mankhöjd, rejäla tänder framtill och hovar som vapen baktill.
Tack vare min konstnärlig ådra så ser jag ju att det är ett fantastiskt vackert djur. Men jag tycker också att Niagarafallen är fantastiskt vackert, men det betyder ju inte att jag tar på baddräkten och hoppar rakt ut , eller hur?

För ett antal år sedan sökte jag ett jobb där det frågades om jag var van vid hästar och hundar. Oooh ja…stor vana, ljög jag, som man kan råka göra vid en anställningsintervju. Jag fick jobbet, men oj vad jag fick äta upp den lögnen!  

Det visade sig att man uppmuntrade de anställda hundägarna att ta med sina fyrfota älsklingar, eftersom den kund vi jobbade hos var van vid hundar hemifrån. Och många hundägare var det…. Det var jämt en vovve i lägenheten, ibland flera. Jag är usel på hundsorter men jag har försökt identifiera några raser på bild och kan konstatera att jag motvilligt umgåtts med bland annat ridgeback, beaglar, schäfrar, stövare, Marias malle, bulldogg och en vikarie jag minns hade en vacker vit (och på tok för stor) pyreneer.  

Sedan blev det ridlektioner på Gummarks ridhus eftersom jag skulle följa min kund till handikappridet.  Anita som var ridlärare/instruktör tilldelade mig Prince, en stor pålle på ca 2 ton…Okey, överdriver kanske lite, men fruktansvärt stor var han.

Jag kom med hjälp av en stol upp i sadeln. Huuiij, svindlande höjder. Efter en stund inser jag att detta stora, varma djur lyder mitt sprattlande och ryckande i tömmarna! Vi skrittade hit och dit, diagonalt och sen ptrooo…Halt! Mäktig känsla att inse att han lydde lilla mig, blev nästan rörd till tårar. Ja, fram tills Prince tyckte juldekorationerna längs väggarna var ett lockande mellanmål. Inte lika gråtmild längre. Anita fick till slut hjälpa oss loss från ”snacksen”, men jag kan tänka mig att det glittrade stämningsfyllt när stalltjejerna mockade dagen därpå.

Ja, sedan blev det handikapprid varje vecka, jag gruvade mig lika mycket varje gång, pulsen var skyhög när det var dags för en sväng på den loja uttråkade ridskolehästen som var till vårt förfogande.

Tack vare dessa år av mer eller mindre frivilligt frotterande med mina rädslor har de faktiskt reducerats en hel del…men än är jag inte helt botad.

Jo, nog räknar jag mig som djurvän…men jag njuter av vissa, helst på lite avstånd.