...eller så mycket till invasion är det väl inte. Vi har i några veckors tid funnit i snitt cirka 20 stycken små getingar per dygn, främst i vardagsrummet. Hälften av dem vi hittar är redan döda, de har liksom frusit fast och dött mitt i en stillsam promenad längs en gardin, på en kudde eller när de ska snedda vårt golv. Nästan alla de övriga är inte riktigt krya, flyger darrigt eller har redan kommit till promenadstadiet, och slutligen är det en och annan rackare som surrar och flyger med hyfsad fart, men kan droppa, svimma och dö endast av att man viftar lite med flugsmällan. Att de hittat en väg in i vårt hus, det har vi förstått, men varför så risiga? En lyckades med konstycket att liksom dala ner i mitt knä, och faktiskt sticka mig när jag föste bort honom. Ett ynka rött märke som knappt kändes på låret blev resultatet, så inte ens orsaka oändlig smärta som sig bör lyckas de stackarna med.

Och här kommer vi till mitt dilemma, "stackarna"... jag tycker SYND om dem. I min fantasi har de hittat en annan väg än sina vänner från det trygga boet, en väg som leder in i Bystedts vardagsrum, rakt in i döden. Man kan undra, är de dammallergiker som får en kraftigt astmaattack i vårt sommarförsakade hem? Är de hjärtsjuka designers som efter en blick på vårt illa matchande rumsbord får en sådan chock att de drabbas av dååååndimpen eller tror de att vi bedriver ett sanatorium för getingar i sista stadiet av någon typ av dödlig geting-TBC?

Vill inte kännas vid den här blödiga sidan hos mig själv. Bör ju framstå som kallblodig och tuff med båda fötterna förankrade djupt i myllan...man är ju uppfödd på landet.

Ett annat exempel på min pinsamma dubbelnatur är rådjuren. Har ju klagat ljudligt över dem. Vi har bott här i snart 20 år men de sista 2 har ett gäng huliganer/rådjur dels ätit ur fågelbordet, skitit framför vår bro och traskat så nära husväggen om nätterna att de slagit hornen i ytterväggen och nästan skrämt livet ur yngre sonen som sover innanför. De har stampat omkring på tomten och gnagt i sig frusna äpplen samt tuggat sönder Halloweenpumpan på bron. De här räderna utför de i princip varje natt vintertid. Nu i sommar har vi upprepade gånger fått petunior, sallad, rädisor uppätna och någon har plockat lös taklöken jag planterat i stenpartiet. Som jag gnisslat tänder, ifrågasatt byns jägare, hotat med slöa moraknivar och placerat ut vitpeppar och chilipulver för att få marodörerna att åtminstone nysa. Problemet är att jag börjat misstänka ett specifikt rådjur för sommarens problem. De är flockdjur, men redan i vintras såg jag att en inte riktigt fick vara med, och mitt hjärta började genast blöda. Ser nu i sommar nästan dagligen ett ensamt rådjur som går sina stråk nere på lägdan, det är kanske något fel på det, utstött och ensamt...ibland nysandes i min trädgård. Skit också, jag tycker synd om kräket.

Värsta exemplet tror jag faktiskt är ödlematen. Min son har en ödla, Ozzie, och den äter helst levande föda. Hur äckliga som helst, det är mjölmask, zophobas (5 cm lång larv) och syrsor. När vi fått hem en laddning syrsor börjar någon av dem oftast lite osäkert spela med sina små, små bakben...eeeh vingar...eller hur de nu gör, för att sedan dra igång alla de andra och det blir liksom en symfoniorkester. Det låter ju gemytligt värre? Då börjar det trilla tårar längs min kind, herregud snart ska de dö och här spelar de sitt vackraste...snyft.... i en jäkla plastburk! Stackarna...snyft!

Märker ni hur jag ger djur och insekter mänskliga känslor och egenskaper? Kan inte vara normalt? Nån som kan ge mig numret till en bra terapeut? 

Foto
Körsbär i mors trädgård, Övre-Bäck 27/7 -11