Hittade den här enkla men fina dikten om ogräs. Man kan ju som jag, efter att ha läst den börja tycka lite synd om maskrosen som inte riktigt får den uppskattning den kanske är värd, och följaktligen sluta försöka utrota alla maskrosor från tomten. Eller så är det så enkelt att jag inte alls hyser överdriven empati för denna växt, utan att jag faktiskt för många år sedan gav upp hoppet om att kunna utrota dem. Det kommer flygandes "pytte-fallskärmar" med små anlag till nya maskrosor från lägdorna oavbrutet från juni till september, så det känns som "Mission Impossible" i ordets rätta mening att undgå dessa gula färgklickar i gräsmattan.

Man kan också man välja att tolka in en djupare innebörd i dikten, vilket jag tror författaren ville. Den kan också handla om utanförskap om man tänker efter. Att inte tillhöra, uteslutas, inte ingå i en gemenskap, inte duga och att inte vara "rätt". 
Nej, tack gode gud för att vi är olika, säger jag bara! Tänk vad världen vore tråkig om alla var och såg ut exakt som jag...eller exakt som du.

Ogräs

"Lika grön som andra här vid vägens kant
men ingen håller av mig det är då visst och sant

jag kallas för ett ogräs visst kan det vara så
jag valde ej kostymen den kom till mig ändå

jag ville vara älskad som blomman vit och skär
där på den gröna ängen där de vackra är

jag vill känna lycka och älskas lika ömt
som blommorna de sköna om det jag alltid drömt

var söker man den gåta som sände mig till er
när ingen ville ha mig när blott besvär ni ser

överallt finns ogräs i gränder och i prång
som aldrig kunde välja de blev blott till en gång..."

                                         Arne Axel Dahlgren


Från det ena till det andra. Bildgåtan den här gången håller sig i kökets regioner. Kanske inte alla har en, och det är väl inte allt för ofta man faktiskt behöver den. Men då den väl kommer till användning är den riktigt fiffig.
Vad är det här?