...är ju inte bara en enormt rafflande och intressant sport, det är också benämningen på en företeelse vi föräldrar ofta blir anklagade för, och med all rätt. Vi puttar, sopar, hojtar och hejar så att ungarna bara gliiider fram.

När mina gossar var yngre så fick de en tjuga om de klippte gräset. Men en vi känner gav barnen 100, trots att de hade åkgräsklippare. De ska lära sig att arbete lönar sig, förklarade han. Till saken hör att han jobbar jämt och tjänar förhoppningsvis bra med pengar på det, däremot har jag svårt tro att han vet han hur man startar en dammsugare eller än mindre en tvättmaskin?

När den äldste sonen i en annan familj blev 18 så kunde plötsligt inte föräldrarna uppmana honom hjälpa till, han var ju myndig och måste få göra som han ville, påstod de. Så han kom hem då det passade honom, fick maten uppvärmd och man tassade på tå så man inte väckte den ”myndige” när han valde ha sovmorgon. Sällan hjälpte han enligt mig till eller tog hänsyn, trots att han bodde hemma till en bra bit över 20 år. 

Vi började fundera över om man ska ha betalt för att hjälpas åt hemma. Och handlar det inte om att man respekterar och hjälper varandra i en familj, oavsett ålder? Och hur ska vi prioritera?

Varning! Om du inte klarar läsa om hur jag skryter omåttligt över mina söner och om mina äckligt präktiga metoder att mota undan "curling-mamman" inom mig så gott det går, så SLUTA läsa nu. Självgodheten kommer inte ha några gränser, och kanske kommer någon känna sig provocerad. Så jag säger det igen, för din och min skull, om du inte tror dig klara detta; Sluta... läs... nu.

Så, trots vi garanterat INTE förlorat de som tycker att jag försöker framstå som bättre än andra, att jag har taskig självinsikt och tenderar att sätta mig till doms över folk, så fortsätter jag oförtrutet vidare;
Nå, vad gör dessa två blivande svärmorsdrömmar till söner då? Jo, de dammsugar och städar sina rum, renbäddar sina sängar, sorterar och lägger in sin tvätt och ibland hela familjens, plockar ur diskmaskinen, klipper gräset och skottar snö. Numera lagar de middag en dag i veckan var, då de naturligtvis följer ICA:s billiga veckans meny. Detta gör de gratis, oftast på uppmaning men ibland, oftare och oftare, så glimrar det till och något sker automatiskt.

Mina söner, som för övrigt är otroligt snälla och lugna, diskuterar inte emot eller vägrar när de blir uppmanade att hjälpa till. Detta är faktiskt sant! Lika sant som att de aldrig bråkade som små, jag lovar, det var jättekonstigt! Numera ryker de ihop mest på lek, jag brukar tänka när inredningen lossnar från väggarna att det hade varit enklare om de tagit dusterna som lättviktare och inte nu när båda närmar sig 1.80 med varsin matchvikt på dryga 70 kilo var...

Det ju naturligtvis inte så att de går i rad och sjunger glatt likt Snövits 7 dvärgar ”hej hå hej hå vi till garageinfarten gå ♪♫♪” med snöspadar över axeln. De tycker det är skitrist att det snöat så förbaskat mycket de sista vintrarna, men det är ju inte under sång jag fyller tvättmaskinen heller.

Vissa tänker kanske att detta handlar ju inte om curling, det är ju ett Boot-camp för stackars utnyttjade tonåringar! Eller också tänker man de har ju semester, barn ska dessutom renovera övervåningen, baka allt matbröd och gå ut med hunden och hästen. Oavsett hur ni har det där hemma så är det viktiga att man hittat sitt eget sätt, och att alla är nöjda. Eller hur?

Nå, hur fokuserad och målinriktad verkar inte jag vara då? Lugn, jag är lååångt ifrån curlingfri. Jag inhandlar nya vantar när de tappat bort sitt 487:e par, hänger på dem reflexer och varnar dem för bilar. Jag erbjuder dem skjuts ibland trots det går en buss bara så de ska slippa frysa, handlar onödigt dyra kläder åt dem trots de har hela studiebidraget just för det ändamålet och skickar dessutom med dem extrapengar så de då ska unna sig något.
Hur fulländade är inte sönerna då? Lugn, de är lååångt ifrån felfria de heller. Jag får kliva över skor fulla hallen, trilla över skolväskor, förvånas över alla torkade endagslinser som ligger och glittrar lite här och var och undra varför ena sonens garderob alltid kräks ut nästan alla kläder han nyss lagt in. 
Tomma toarullar, dammiga datorsladdshärvor, äppelskrutt som orsakar bananflugeinvasioner i papperskorgar...

Sedan är det ju upp till en själv hur arg och besviken man väljer vara, och att jag går omkring som ett missförstått offer med tårar i ögonvrån städandes undan skorna från hallen, gör ju ingen glad. Jag har faktiskt också lärt mig att bli tålmodigare, till och med bananflugorna kan få en andra chans.