För många år sedan var jag på ett utvecklingssamtal där Fritidspedagogen berättade och de andra barnen såg upp till min son för han var så duktig på att teckna, och för att han var lugn och trygg, han var ett bra föredöme.
Jag sa att vi hade haft tur som fått så fina, snälla barn. "Nej, det är inte så enkelt att det bara är tur, ta åt er äran av att göra ett bra jobb."
Oj, herregud, det blev för mycket beröm på en gång, jag vacklade omtöcknad hem till maken. Du, vi kanske fixar det här med föräldraskapet ändå?

Många år har som sagt gått sedan dess, och det är verkligen som de säger, problemen växer med barnen. Fler än en gång har man ifrågasatt om man förstått eller gjort någonting rätt överhuvudtaget? Hur mycket kan/ska man kräva? Varför gör de så konstiga val? Ska byxorna verkligen sitta så? Är det inte farligt att pierca sig? Är de artiga och trevliga mot andra? Blir de sedda i skolan eller är de för blyga? Varför tar de inte för sig ordenligt? Kom igen, var inte så seg! Visa framfötterna! Kamma dig!

Den första tonårstiden tar verkligen ut sin rätt, så trygg och säker kan man knappast känna sig längre när man står mitt mellan två världar. Finnig, med sprucken röst med föräldrar som verkar kräva tvättsortering, läxläsning, att man inte sover bort helgen och att man ska konversera vid matbordet. Samtidigt delas klasserna upp i skolan, och man börjar fatta vad betygen är till för. Man ska tillhöra, vara någon...frågan är vem? Sig själv, duger det? 

Hade för något år sedan ett samtal med en av sönerna då jag känt att något inte var bra.  - "Jag vill ju inte göra er besvikna" sa han. Jag förklarade för honom;  -"En mammas uppgift är att vara lite besviken för än det ena än det andra, en tonårings uppgift är att inte bry dig så mycket om det. Visst vill jag du tar ansvar, visar hänsyn och gör saker som inte är så kul, tyvärr funkar livet så. Om dina betyg plötsligt blir usla, sängen står obäddad och smutstvätten ligger på golvet så blir jag besviken, men jag älskar dig ändå. Jag skulle hälsa på dig med kakor och ge dig kramar om du så satt på Kumla.
Min kärlek är förbehållslös, vi föräldrar funkar ju faktiskt så..."  
Eller åtminstone funkar jag så, men jag kanske hade varit dålig på att tala om det? Tycker inte de ska behöva prestera och imponera för att få uppskattning och kärleksförklaringar. När jag saknar dem är det ju inte resultat, betyg eller välstädade rum jag tänker på utan deras röster, dofter, en småskäggiga haka när jag får en kram eller de släpiga stegen när jag hojtat efter dem för att duka bordet. De har ju redan gjort den största bedriften i och med att de blev till.

Bildgåtan. Eftersom vi varit utan internet i en vecka...en tung vecka, mer för viss än för andra, så har jag ju inte kunnat lägga upp svaret på bildgåtan. Jaha tänker du, men nu har de fått igen kontakten med cyberymden. Nej, det har vi inte, men lite "tillfälligt" lyckades vi kolla mailen vilket var viktigast och så passar jag på att göra ett nytt inlägg samt visa svaret på vad tusan det var. Ingen svarade rätt, tyvärr. Tydligen FÖR svårt till slut... Det var en kaffekvarn. Den står på en hylla i vårt kök, aldrig använd och samlar damm.