Jaha, återigen en vår iklädd denna missprydande fat-suit. Vafalls?! Är detta inte en dräkt sydd av hudfärgad latex fylld till brädden med skumgummi? Något som jag bara genom ett "zzzzziiip" med dragkedjan kan kränga av mig?

Har så svårt att tugga i mig (ordvits med tanke på ämnet) att det här är jag och har varit i cirka 15 år, alltsedan jag drog på mig en rejäl och onödig övervikt på cirka 35 kilo, under min andra graviditet. Mina fettceller sprängfylldes och gjorde sedan slag i saken, de multiplicerades och de nya fylldes upp de med. Bara att inse att man måste beskriva mig enligt synonymboken som rund, omfångsrik, kraftig, bastant, knubbig, rundlagd, rundnätt, fyllig, frodig, trind och mullig.

Mark Levengoods säkerligen seniga och magra gamla mormor lär ha sagt på sjungande finlandssvenska, angående bantningens vedermödor;
-”Heeere guuud, de’ är bara äta mindre och shiiita mer”.

Ja, kanske det är så enkelt? I så fall borde jag göra mig en drink a’la Cryptosporidium. Lite parasitvatten från Skellefteås vattentäkt är nog grejen, för ”shiiita” ordentligt verkar man ju få göra efter en slurk.

Att det är totalt tabu att anmärka på någon annans övervikt vet de flesta. Och alla vet väl att om man frågar –”När är det dags”? till någon som inte är gravid så är det nästintill belagt med dödsstraff? Man kan kanske slippa stupstocken men man bör be den skendräktiga om ursäkt resten av livet. De som verkar omedvetna om dessa oskrivna lagar är överviktiga män. De kan leverera små roliga skämt som bara är att tugga i sig (samma ordvits igen);

-”Placerade de stolarna längre ifrån varandra just här för att de visste du och jag skulle sitta här, Helena, he,he?”

Eller jämförandet av kostvanor;

-”Jamen det vet ju du Helena, hur svårt det är att gå ner i vikt? Jag menar trots att man inget äter nåt på hela dagen och sen äter man ett mål på kvällen så...”
Hallå, lille vän, du jobbar som lastbilschaffis, målet du äter är ett Megaskrovmål, och du väger cirka 120-130 kilo, har vi verkligen så mycket gemensamt ?! Hoppas inte det, tänker jag, men ler godmodigt...

Och nu är det som sagt vår, fat-suiten går inte kliva ur bara så där, och för mig fylls självföraktets nivåer så till den grad att det rinner över, självförtroendet sjunker, självförnekelsen slår till men självdisciplinen lyser med sin frånvaro.

Det kan då vara nyttigt att ta en sväng på handikappbadet. Inser då att vem är jag att gå omkring och klaga? Jag har friska armar och ben en stark rygg utan skolios, jag har en kropp som fungerar väl och som oftast är smärtfri.
Det är härligt att se glädjen i att kunna dyka ner i det klorerade varma vattnet, helt omedveten om alla fysiska skavanker. Att utföra de flesta övningar av vattengympan tämligen fel, men alltid med ett gott skratt mellan kallsuparna. Önskar jag kan komma till den punkt att jag kan dela den livsglädje som kommer av att man lever just här och just nu och att man skiter i celluliter, knotiga knän och valkar.

Man kanske ska glädjas så lagom åt de överflödiga kilona de kan omöjligt vara av godo, men däremot bör man känna tacksamhet över sin friska kropp, den är faktiskt inte alla förunnad.

Nobody is perfect!