Läste häromdagen om en kvinna som berättade hur hon stigit ut ur bilen, låst och i sina högklackade skor med bestämda steg gått 30-40 meter för att plötsligt upptäcka att hon gått åt helt fel håll. Herregud, tänk om nån ser hur jag tvärvänder och går åt motsatt håll? För att dölja sin fadäs så stannar hon tvärt och börjar ”låtsasleta” efter något i fickorna och handväskan. Sedan går hon raskt tillbaka till bilen och börjar ”låtsasleta” vidare, både i fram och baksätet. Sedan ”låtsastriumferar” hon lite över att hon ”låtsasfunnit” den försvunna "låtsassaken", låser bilen för att med lika bestämda klicketiklackande steg gå, denna gång, åt rätt håll.
Jag skrattar och tänker att så tokigt funkar man ju. Minns när jag smällde in i låsta dörrar till systembolaget, och för att kamouflera mitt misstag stirrade jag förvånat på dörren och sa högt -”Systemet? Jag skulle ju in på Apoteket!” och slank in i dörren bredvid, gick en vända där och sen ut. Som om nån kollar? Oftast orkar jag inte bry mig. De som känner mig vet att jag är vimsig, och de andra...vem har tid att fokusera på mitt beteende då jag letar bil på parkering, vänder om hem flera gånger för att låsa upp och hämta allt det jag ska ha med mig? Och om så är fallet, om någon inte är fullt upptagen med sig själv och ser hur jag irrar... tja, då får jag bjuda på det. Kan väl vara kvinnan som inte bara gav tyngdlagen utan även förvirringen ett ansikte.

Men om jag trillar då, stiger snett, faller över en trottoarkant som en fura? Ja, då ställer jag mig upp illa kvickt, sopar bort all smuts och kollar så att ingen såg. Skulle någon sett och till och med fråga hur det gick så skulle jag säga att "det gick bara finfint", för att sedan hopbitet gå vidare utan att halta...(aj)... allt för mycket. Väl för mig själv skulle jag antagligen svära, grina illa och gnugga det onda…så där i efterhand. Men varför gör man så?

Eller om jag bestämt mig för lite sovmorgon. Kanske för att jag behöver ta igen sovtid efter vaknätter och kvällspass, eller helt enkelt för att det är så härligt att sova ut. Ringer då någon och väcker mig med frågan, - "Sov du?", så svarar jag, -"Sov? Låter jag så nyvaken? Harkel* Nä, jag har varit uppe ett bra tag""
Eller ännu värre är väl då jag svarar... -”Jo, du väckte mig, men det gör inget, jag skulle ju lika så vakna”. Vilket otroligt konstigt svar, eller hur? Alternativet till att inte vakna vore ju en planerad medvetslöshet, kanske som Törnrosa sova i 100 år, eller rentutav vandra till de sälla jaktmarkerna?

Så lustigt. Vore det så farligt att godkänna att; - ”Ja, det tog faktiskt oootroligt ont och jag kommer att få ett blåmärke likt Afrikas karta på knäet. Ja, jag sov trots klockan passerat nio."” Eller - ”Hej…jag vet faktiskt inte riktigt var jag ställde bilen, letar du också? Vi kan hjälpas åt, jag har en silverfärgad skitig Passat, vad har du? Aha, en röd Audi?"

Bildgåtan
Det var undersidan av en svamp! Vilken sort? Hmmm, med  mycket bristfälliga svampkunskaper så kan jag med hjälp av enkel uteslutningsmetod komma fram till att det INTE är en Kantarell, eller Flugsvamp. Kanske en Fårticka, men är den en skivling? Strunt samma...fem svarade rätt. Svamp!
De lyckliga vinnarna som förtjänar all ära och berömmelse är;
♥*¨*.¸¸Sofie¸¸.*¨*♥
♥*¨*.¸¸Erika¸¸.*¨*♥
♥*¨*.¸¸Linda¸¸.*¨*♥
♥*¨*.¸¸Sara¸¸.*¨*♥
♥*¨*.¸¸Carina¸¸.*¨*♥



Okey...vad föreställer det här då?