Jag ÄLSKAR Mia Skäringer. Jag skojar inte! Hon är numera min guru, min husgud och min förebild. Helt seriöst, hon är fantastisk, helt underbar! 
Varför är jag så lyrisk kan man undra?
Jo, för hon är så äkta, så avskalat grymt ärlig, vacker från utsida in. Hon är rolig, allvarlig, ovanligt vanlig, vulgär, galen och skör på samma gång. Har mycket att lära av henne, det har jag verkligen förstått senaste dagarna.
Nä, man ska inte sätta henne på en pedestal, och aldrig nån annan heller för den delen. Hon vill inte man avundas henne lika lite som hon vill avundas någon annan. -"Gräset är fanimej brunt och geggigt på andra sidan mä. Vi har det så jäkla bra som vi har det. Kan man bara njuta av det så blir livet himmelriket."

Och även om Mia inte ska sitta och dingla med benen på den där höga pedestalen så är hon trots allt en inspirationskälla, någon som sätter ord på det man tänkt, känt och funderat över. Man känner igen både sig och andra.
Oavsett vad jag läser av Mia om det är hennes gamla blogginlägg, krönikor, boken, intervjuer eller när jag ser/hör tex. ”Tabita” och ”Gulletussan”, och ser hennes föreställning "Dyngkåt..." så berör hon, ända in i hjärteroten. Man skrattar, gråter och får sig en tankeställare. Det handlar inte bara om hur det är att vara kvinna, det handlar om att vara människa. Inte alltid så lätt, men bra mycket lättare om vi inser att vi alla faktiskt fungerar och tänker rätt lika när det kommer till kritan... 

"Back of all jävla yta och blaj. Själ och hjärta går före i kön..."