I morse innan jobbet satt jag och sörplade i mig lite kaffe och läste i en blogg jag blivit rekommenderad att kika in på. Den skrivs av en tjej i Bergsbyn strax utanför Skellefteå som heter Annelie. Jag träffade henne några gånger via jobbet innan allt det som sedan hände hade börjat hända. I Norran häromdagen kunde man läsa om hennes familj och om dottern Saga som dog i cancer för ca 2 år sedan.
Saga blev bara 7 år.

Jag fattar nästan inte ens varför jag utsätter mig för det här? Gång på gång söker jag upp de som drabbas av det värsta som kan hända, Linda, småbarnsmamman med obotlig cancer. Annelie och om kampen som hennes dotter Saga och resten av familjen tog sig igenom fram tills det var slut.
Eller, jo…egentligen vet jag. Jag söker perspektiv på mina egna rätt så futtiga problem. Och det får jag med råge, men jag blir ju samtidigt så otroligt ledsen å deras vägnar på kuppen.

Lagom till det var dags att göra mig klar och fara till jobbet hade jag gråtit så pass att jag ser ut som en svårt allergidrabbad blodhund. Bedrövad kunde jag konstatera att hela  ansiktet hängde och blicken var oklar och rödsprängd.

Då bestämde mig tvärt, nu är denna typ av terapi slut för den här gången. Den behövdes säkert men nu måste jag satsa på något mer positivt, något stämningshöjande istället.
Bandlyst är allt som får mig att gråta, fram med det som får mig att skratta.

Men vad gör mig glad, vad får mig att skratta?

Enklaste vägen är ju att försöka se någon lättare komedi eller något tecknat. Får väl kolla igenom våra filmkanaler, besöka Hemmakväll och hyra något hysterisk kul eller ta en sväng förbi stadens biograf.

Att sätta igång ett projekt här hemma brukar också fungera bra, jag tycker det är både roligt och inspirerande att fundera ut lösningar och hitta färg och material. Men eftersom monteringen av elementet i vårt badrum anses som det första och enda projektet 2011, avklarat nu i början av Januari, så är det ju tämligen kört. Jag hade trott att det hörde till avlutningen av projekt ”Badrum 2010”, men där går meningarna isär. Nu hade det varit perfekt timing att leta golv till hall och kök, men det är jag totalt ensam om att tycka. Att sedan en härlig inglasat uterum med stora skjutdörrar på baksidan skulle kunna bli nästa inspirerande projekt att se fram emot är jag om möjligt än ensammare om att tycka. Jag är van att vara ensam om tyckandet i det här huset, det är inte det, men just nu hittar jag inte orken att entusiasmera igång någon seg anti-renoverings-gubbe. Får väl satsa på väldigt mycket film och mörk choklad helt enkelt, så får vi se om övertalningskrafterna återkommer...

När jag känner efter så tror jag fasen i mig att det håller på att vända nu, Rosenroten kanske hjälper? Om man ska tro det medföljande informationsbladet så utlovades det dels att jag skulle få mer energi och bli mer positiv, men även i sängkammarregionen skulle man kunna märka förändringar. Inte för att jag, liksom vissa personer jag känner, linkar omkring med smärtor på diverse ställen på grund av mystiska Kama Sutra-ställningar utförda i sovrummet, samt även alla andra rum i huset. Nej, jag är ju inte nyförälskad och smågalen, utan jag har ju bara knaprat lite hälsokost, och förväntade mig faktiskt heller aldrig den där typen av effekter.
Bara att komma över vårtrötthetspuckeln räcker åtminstone långt för mig…


Jag har börjat se likheterna mellan mig och en blodhund. Förutom det övernaturligt goda luktsinnet som jag alltid haft så hänger mina kinder, ögonpåsar och hakor allt längre ner för varje år. Jag kommer aldrig bli så där gulligt och plirigt smårynkig som vissa små tanter blir. Nä, jag kommer helt enkelt mer och mer likna en hundsort som gav gravitationslagen ett ansikte.