Jag är ju mitt i min ”tycka-synd-om-mig-själv-period”. Så om du inte orkar läsa en massa tradigt gnäll är det nog dags du slutar läsa nu…
Och är du fortfarande är kvar efter den uppmaningen så får du skylla dig själv. 
 

Jag vill bara förtydliga det jag skrivit i ett tidigare inlägg, där jag också influerad av min missmodighet var rätt så negativ. Vill bara understryka att jag absolut inte anser att jag gör allting på mitt jobb, inte heller är jag bättre än alla andra, tvärtom är jag nog sämre inom flera områden. Jag har säkert skrivit en uppmanande lapp nån gång, och det har nog även hänt att jag halvblundat när det kommit lite snö. Men jag har jobbat i snart 30 år inom vård och omsorg, och anser mig kunna uttala mig generellt, det vore bra om det fanns en "vi"-känsla på alla arbetsplatser och att alla hjälptes åt, så gott de kunde.
Så, nu var det sagt, låt oss kalla det en surkärrings bekännelse.

 

Va? Läser du fortfarande? Jag varnar det kommer bara att bli värre…

 

Rent allmänt skulle jag säga att ”det är mycket nu” men det går ju faktiskt inte ligga under en filt och sucka även om det skulle kännas otroligt skönt. Om man bortser från de vanliga bestyren som jobb, städning, tvätt och skjutsningar så ska det bakas kakor till diverse försäljningar och det ska säljas korvar för 170:- styck. Vi ska laga mat till åtminstone en fest, sälja lotter, underkläder samt sätta ihop och sälja en receptsamling. Helst skulle man ha hittat ett hus att måla och fler tomter att klippa och en och annan liten förort att städa. Puh, en sådan här gång är jag tacksam att endast ett av våra barn sportar för tillfället.

 

Sedan har vi lite allvarligare saker att ta itu med nu i vår. Vi har via mail gjort våra påtryckningar för en tid till operation av den äldre sonens Keratoconus, en ögonsjukdom som innebär att hornhinnan förändras. Varken glasögon eller linser hjälper i det här fallet utan endast en operation kan få det hela att stanna upp där det befinner sig. Drygt 6 månader efter första beskedet fick vi nu kallelsen, så det blir av i mitten av Mars.  

 

Ett annat bekymmer i vår är att trots att vi har de senaste åren ägnat massor och då menar jag verkligen massor med timmar åt läxläsning och förhör innan prov i det här huset, så räcker det tydligen inte riktigt. Så är det bara att spotta i nävarna, hitta kraft och öka de här sista månaderna, så betygen blir godkända och att det blir det efterlängtade gymnasiet till hösten. Man kan ju undra vad skolan har för del av ansvaret i det här? Det känns som vi får dubbla budskap om hur stora problemen egentligen är, och det gör oss förvirrade. 
 

Nej, tyvärr, det är inte färdigklagat än. Det blir inte roligare än så här...

Jo, jag vet, jag är patetisk. Självklart finns det alltid någon som ställer upp mycket mer, har mycket mer att göra och oroa sig för, det finns det alltid. Och ibland kan det vara bra med lite perspektiv, åtminstone behöver jag en dos när jag gått in i självömkans tunga dimma.

 

Läste om Linda som är en 35 årig 3-barnsmor med ett bonusbarn, som bloggar om sitt liv och sin kamp. Linda har obotlig cancer.

Här tjatar jag om mitt trassliga hästtagel-hår, medan hennes behandlingar gjort henne totalt skallig i omgångar.
Hon skulle säkert gladerligen prångla dyra korvar och målat ett och annat hus om hon orkat.
Jag kan försöka hjälpa och stötta mina söner. Hon får lita på att andra finns där för barnens skull, då hon inte finns.

Vi firade sonens 18-årsdag i helgen, men hon kommer inte få uppleva att någon av barnen blir 18 år.

Ja tack, där fick jag perspektiv så det räcker ett tag…


Just tulpaner är verkligen en glad färgklick nu på våren. Vår nya kamera tillåter bättre närbilder, sen sparar jag ner bilden så liten att detaljerna försvinner. Det hade spelat roll om det varit en foto-blogg, vilket det här ju inte är, ha, ha.

” Undrar om jag börjar komma i nån 40års kris eller nåt? Ångest över att jag inte har nåt liv. Jobbar eller sitter hemma. Och sen jobba igen för att sen skynda sig hem direkt efter jobbet igen... dag efter dag. Vet att livet är så för alla, MEN ÄR DET VERKLIGEN SÅ DET SKA VARA?
Känns som att det borde finnas nåt mer...? Har jag missat nåt?”

 

Det här är en del av ett inlägg ur Erikas blogg som jag brukar läsa regelbundet. Åtminstone har jag känt så här, precis som hon känner och skriver.

 

Det är inte fel att vi vill ha förändring, större utmaningar, något som är bättre och roligare. Det är ju en egenskap och en drivkraft vi människor har, tack vare den sitter vi inte fortfarande i grottor och tuggar på älgben.

Men hur finner man det man tror sig ha missat? Ja, man kan ju alltid plöja igenom massor med böcker, skrivna av hur kloka människor som helst. De talar om hur man blir mer lycklig, framgångsrik, målmedveten, kunna stärka sin självkänsla och lära sig att uppskatta det man har. Oftast känns det otroligt bra just när man lägger ifrån sig boken på sängbordet. Här ska det minsann förändras, tänkas mer positivt, sättas upp nya mål och fokuseras. Det håller i bästa fall i någon vecka sen rinner även de bästa av föresatser ut i sanden.

 

Men av alla tips jag läst har jag snappat upp en grej som fungerar bra för mig, och jag använder den närhelst jag känner för det. Det är inte sagt att det fungerar för någon annan, men för mig.

 

Grejen är…att göra medvetna val.

Man har faktiskt alltid valmöjligheter, och att inte göra ett val är också ett val. Jag har alltid ett val, men är jag beredd att ta konsekvenserna? Det är en annan sak, kanske inte, men då är det i sin tur ett val jag också gör.

 

Låt säga att jag vill gå en kurs i Photoshop. Tio kurstillfällen, torsdagar klockan 21:00, och det kostar 1200 kronor. För dyr? För ofta? Fel dag? För trött? Om jag inte går kursen fanns en anledning som var starkare än mitt sug att lära mig retuschera, jag gjorde ett medvetet val och kan känna mig nöjd. Jag kanske tänker; Jamen jag har faktiskt inte pengarna. Jodå, nudlar i en månad, sluta röka, bojkotta systemet några helger, strunta i extrakanalerna på TV:n. Vad är jag beredd att försaka, det är det som är frågan? 

 

Man kan välja att lägga ide'n på is. Sen kan ju nya möjligheter dyka upp, andra förutsättningar som att barnen är större, ekonomin är bättre, man är piggare… och vips börjar man kursen, och plötsligt kan man förbättra sitt utseende eller till och med sudda bort sig själv helt från ett foto. Mycket användbart, jag lovar.

 

Jag har gjort val som kan verka helt tokiga, men jag ångrar ingenting. Just nu har jag ett lågavlönat jobb samtidigt som jag betalar av mina studieskulder efter flera år av utbildning. Jag räknar aldrig ut hypotenusor eller en andragradsekvationer till vardags, inte designar jag hemsidor heller, minns faktiskt inte ens hur man gör. Tur att jag hela tiden haft en supporter i min man, lite fusk faktiskt, för då är det ju naturligtvis mycket enklare.

Jag är alltså inte en som drabbas av saker, jag väljer dem själv…
Oj, det lät väl ganska korkat som livsfilosofi?


Tisdags- egentligen torsdags-middagen enligt ICA:s billiga veckan;
Asiatisk kycklingsoppa, god...tog nudlar istället för ris.
Här är en skitbild tagen utan blixt i skymning av en skitkamera. Slet i färg, kontrast och ljus-balansen i photoshop så fingrarna blödde.
Från orangegul till limegrön....suck...vill ha en bättre kamera, pronto!!!

Min lågstadielärare sa; -” Du kommer att bli en berömd konstnär. Jag sparar dina teckningar, en dag kan de vara värda en förmögenhet.” Min svenskalärare i högstadiet spådde mig ett yrke som författare, och gav mig alltid högsta betyg. Min idrottslärare sa åt mig när jag i protest sniglat mig igenom hans lektioner i två terminer; -” En dag kommer du att ångra dig, Helena” på sin karaktäristiska "norrifrån-typ-ovanför-Malmberget"-dialekt.

Själv drömde jag om att bli en framgångsrik smyckesmed, gifta mig med Sting i The Police och bosätta mig i ett gigantiskt hus jag suttit och gjort avancerade arkitektritningar på. Lite som Efva Attling lyckades med cirka 20 år senare, bli smyckesmed och gifta sig med en sångerska, alltså. Däremot tror jag inte hon byggt sig och frugan ett hus i min och Stings klass. Jag vill minnas att det var stora pooler, rymlig relaxavdelning, orangerier fyllda av fantastiska växter och på infarten en rad lyxbilar som jag tecknat ner på separata ark. För en femtonårig tjej var detta drömmen, massor med rikedom, lycka och framgång.

  

Så fel vi alla hade, för några stora framgångar vare sig som författare eller konstnär kan man ju inte skryta med. Sting gick och gifte sig med Trudie. Okey, den enda som kanske fick rätt var min gympalärare. För det är klart, Nils-Gunnar Nilsson, att om jag hade ansträngt mig mer på dina lektioner, och det i sin tur gett mig en fantastisk kropp nu… så, javisst i så fall ångrar jag mig.

 

Jag har idag hunnit ändra lite på mina värderingar. Och tur är väl det, för om jag behållit dem från mina tidiga tonår hade det varit läge att köpa en spade på Jula, för att sedan gräva ett stort hål som rymt hela min misslyckade lekamen. Där hade det uppstått ett problem, för vem skulle velat gräva igen när jag väl skamset krupit ner? Inte min man som av någon outgrundlig anledning tydligen älskar mig och inte mina söner som också verkar hysa känslor för mig på ett sätt som bara tonåringar kan. Knappast mina syskon, min mor, vänner eller mina arbetskamrater heller, för de verkar också till min stora glädje tycka om och uppskatta mig?
Ja, kanske någon kollega eller annan förargad stackars människa i min omgivning, som jag genom åren råkat trampa på tårna i min iver att vara rak och ärlig, hade kastat ner några spadar jord i mitt hår?

Men jag är ju inte femton år längre, jag behöver ingen spade, för ibland känner jag mig faktiskt, på mitt eget sätt, rätt så framgångsrik…lite småförmögen… och lycklig... inte hela tiden men lite då och då…  


Vardagslycka! Alla tillsammans äter frukost i en stuga som min bror och svägerskan hyrt under några sommarveckor.
Björkåsen, Lövånger, sommaren 2010.

Varför ska det vara så svårt att ta emot eller att ge sig själv lite beröm. Om man dristar sig till att påstå att man gjort något riktigt bra, tänker man i samma veva; "vad ska folk tro, de vet säkert någon som är bättre, duktigare eller smartare och här står jag och framhäver mig själv å de grövsta?"

Men det behöver ju inte vara en tävling, där man är bäst av alla på något, det räcker ju att man tycker att man själv är duktig, punkt.

 

Däremot är det ju inga problem att rada upp egenskaper man inte är så nöjd med, tio minst, utan att hinna blinka.
Jag är verkligen expert på att hitta fel på mig själv...ja nu skröt jag över att jag är duktig på att göra något negativt, men det räknas faktiskt inte. För då kan jag också vara bra på att göra misslyckad kladdig pannkaka eller formidabel på att få undertråden på symaskinen att forma små helvetiska trådhärvor. Det är ju inte direkt sådana saker man är stolt över.

 

Häromkvällen tänkte jag ut den geniala iden att utmana mig själv och dig som läser det här. Att räkna upp tio saker man är duktig på och är stolt över.
Suck, ja, det föll ju direkt på sin orimlighet…tio? Höll inte på att kunna somna den kvällen, för jag kom inte på mer än en bra sak och den ifrågasatte jag nästan innan jag tänkt tanken klart. Då väckte jag en halvsovande man som tyckte jag var grym som krävde en tio i topp lista på mig själv klockan halv ett på natten. Dessutom är det ju inte vad han eller någon annan tycker, även om det är enklare räkna upp något som flera gett en komplimanger för, utan det ska vara något jag själv tycker och är stolt över.

Eftersom jag själv kom på iden måste jag också få ändra reglerna, eller hur? Tio goda sidor går bort helt enkelt, det blir för svårt för mig.
Istället, eftersom det ligger för mig att hitta fel tillåter jag mig själv och dig att räkna upp endast en sak man inte är så nöjd med. Det är  inte heller så lätt, vilken ska man välja? Alltså;  Ett- 1 dålig egenskap. 

Sen finns det ju en hel del man vill bli bättre på, så man får räkna upp två saker som man vill förbättra eller jobba på. Målet kan ju se olika ut beroende på förutsättningarna, en lugn person kanske vill bli mer spontan och impulsiv, medan en impulsiv önskar sig mer eftertanke. Så uppgift; Två- vad vill jag förbättra hos mig själv inom 2 områden?

Slutligen blev det tre saker som man anser sig vara bra på, det kändes överkomligt. När man räknar upp de goda sidorna är alla ursäktande ord absolut förbjudna, som till exempel; ganska, anser mig vara, lite, kanske mm. Tre-räkna upp 3 goda egenskaper.

Här är min lista;

   Ett
♥ En sak som jag är riktigt dålig på är att släppa problem och gå vidare, vill gärna överanalysera, förstora och älta, vilket innebär att jag upplever mig själv som tjafsig och jobbig. Jag är säker på att omgivningen också upplever mig så.

   Två
♥ Jag behöver bli bättre på att bibehålla, sköta om och underhålla kontakten med vänner och bekanta. Det känns som att  jag tappar bort människor jag tyckt väldigt mycket om under årens lopp, sen dyker det upp nya underbara personer som även de försvinner allt eftersom.
♥ Jag hoppas bli duktigare på att ge människor i min omgivning, men även mig själv beröm. Ärligt beröm värmer i hjärtat och får en att växa, och det gäller både givaren och mottagaren.

  
   Tre
♥  Jag är bra på att dra igång och fullfölja projekt,  och lämnar inte en påbörjad ide bara för att starta på något nytt. Lovar jag något så håller jag det, och jag lovar inte sådant jag inte kan hålla...

♥  Jag är duktig på att teckna, rita och jag är kreativ, men ägnar alldeles för lite tid åt den fallenheten, tyvärr.

♥  Jag kan se på tillvaron med humor. Jag brukar ofta skratta och driva med mig själv och ibland även med omgivningen. Till deras stora glädje?

 
Prova du också!

Fyndade på Lövångers Varuhus i onsdags. Köpte bland annat ett ljus som hamnade i fönstret på lilla toaletten nere. Här en bild på den och 2 av de 3 tre prickiga dukar jag inhandlade. Kattmat, en superbillig tunika och tuggummi fanns också i kassen när jag kom hem. Lyckad shopping gör en glad. ♥

Fick idag ett tips om en bok som heter ” "Armlös, benlös men inte hopplös" skriven av Stefan Andersson. Har inte hunnit köpa den ännu men jag ska. Eftersom jag blev lite nyfiken vem denne arm och benlöse person var så gick jag min vana trogen in på Google. Första träffen var hans hemsida och där finns även hans blogg. Tycker mig känna igen honom, men det är nog inte konstigt, han är ju rätt så aktiv.

Mikael föddes utan ben och armar, och läkarna tyckte att han borde växa upp på institution. Men hans föräldrar valde att ta hem sin son, tack och lov. Idag är han en egen företagare, trebarns far med hus, fru och körkort sedan dryga 25 år. Han har nått många av de drömmar och mål han hade som ung, och lever ett självständigt och rikt liv.

 

På Youtube kan man hitta en dokumentär om honom ” Armless Legless Peerless”, tyvärr lyckades jag bara se 4 av 6 avsnitt, 2 var blockerade. Men herregud vilken kille!  Så stark, modig och vilken utstrålning sen.
Bara att se honom vika ihop ett papper, stoppa det i ett kuvert, skriva på adressen och sen klistra dit frimärket. Gissa hur man gör det med en axel, kinden och munnen?

Ja det skadar aldrig att få lite perspektiv på de problem man själv har i vardagen. Han möter en trilskande försäkringskassa, fördomar samt fysiska och självskapade begränsningar, men han har ett eget sätt att angripa problem och verkar övervinna nästan allt...

Ett av citaten han använder under sina föredrag;

 

"Framgång är inte slutgiltig,

 misslyckande är inte livshotande;

det är modet att fortsätta som räknas"
Winston Churchill

Läste den här dikten av Erik Lindorm häromdagen och tyckte den var väldigt fin. Man vill ju förmedla vad man tycker är viktigt i livet till sina barn och vad man önskar dem, och den här dikten sammanfattar det riktigt bra.

Den passar så bra till den förälder som står och ser på sitt lilla barn med rosiga kinder och svettiga hårtestar, doftandes helt underbart, sovande och ovetande om vuxenvärlden och de krav som den en dag kommer att möta.

Men den passar också oss föräldrar som står och kramar om någon som plötsligt är mycket längre än oss själva, stående med foten som har passerat storlek 42, på tröskeln till att bli självständig. Nyduschad och go'doftandes och på väg ut i världen och livet. 

Jag älskar er mina stora fina pojkar, Gustav och Elias.

Läste de här kloka orden häromdagen;

 

”...har återigen blivit varse om att det handlar inte om nya julgardiner och mesta adventspiffet som är det viktigaste, utan att ens nära och kära mår bra och att vi får vara tillsammans...” Carina.

 

Ja, så är jag där igen. Jag stressar upp mig över att allt jag inte hunnit. Gormar över småsaker på jobbet. Stirrar på spegelbilden av en blekfet dam med gråaktiga påsar under ögonen. Svär över att bilen knappt startar i kylan och att man skottat snö hela helgen.

 

Så fungerar vi människor tills något större, viktigare eller riktigt otäckt händer.

Ibland behöver jag skakas om lite som en sån där vattenfylld glaskula där sakta rätt prioriteringar liksom flingor hamnar på plats, de viktigaste längst upp. För en liten stund i alla fall...

 

För vad spelar det för roll att inte all julbelysning är framme om inte alla i familjen finns samlade till jul?

Det snöar, men jag är fortfarande frisk och stark nog att skotta och jag har ett varmt ombonat hem att fara hem till i den bistra vinterkylan.
Jag har ett jobb som inte gör mig rik i pengar, men jag har fantastiska arbetskompisar och det jag utför känns viktigt.
Om jag nu ser ut som ett elände på utsidan så är jag frisk och får väl satsa på den berömda vackra insida, då?
Fläsket får gärna hänga till knäna bara mina barn mår bra och trivs med sig och sina liv.

 

Jag har provat på att sitta på Barn i Umeå utan en aning om vilka hjärnskador andningsuppehållen och kramperna kan ha orsakat min son. Tackar jag sjukvården och vår Herre för att han klarade sig och mår bra? Inte nog ofta.

 

Jag har vakat ut min pappa och såg honom som en skugga av sitt forna jag till slut somna in. Går jag omkring tacksam över att jag har mina övriga kära anhöriga kring mig? Inte som jag borde. 

Jag var sjukskriven och mådde jättedåligt i över ett år.  Brukar jag skänka min man en kärleksfylld tanke för att han stöttade mig hela tiden och uppmuntrade mig att gå vidare utan att veta vad det skulle innebära ekonomiskt? Tyvärr väldigt sällan.

 

Nej, man kan inte gå omkring vara tacksam hela tiden, se tillbaka och vältra sig i vad som kunde hänt och inte. Vi fungerar inte så, säkert av den enkla anledningen att man blev väl till slut tokig då? Men man kan tillåta sig att reflektera en liten stund ibland när ens glaskula blivit omskakad.

 

Sen gäller det att se och glädjas åt allt fantastiskt som händer kring en i vardagen. Snön som kom i drivor i helgen pyntar omgivningen till att vackert julkort, och här får jag bo. Underbart! Någon av sönerna plockar ur diskmaskinen utan att jag sagt till! Ett mopedkort till någon som kämpat en hel höst! En fet katt som hängivet stryker sig mot mitt ben (åtminstone tills han fått mat). Det är det här som är livet. På gott och ont.