Lycka och framgång

Min lågstadielärare sa; -” Du kommer att bli en berömd konstnär. Jag sparar dina teckningar, en dag kan de vara värda en förmögenhet.” Min svenskalärare i högstadiet spådde mig ett yrke som författare, och gav mig alltid högsta betyg. Min idrottslärare sa åt mig när jag i protest sniglat mig igenom hans lektioner i två terminer; -” En dag kommer du att ångra dig, Helena” på sin karaktäristiska "norrifrån-typ-ovanför-Malmberget"-dialekt.


Själv drömde jag om att bli en framgångsrik smyckesmed, gifta mig med Sting i The Police och bosätta mig i ett gigantiskt hus jag suttit och gjort avancerade arkitektritningar på. Lite som Efva Attling lyckades med cirka 20 år senare, bli smyckesmed och gifta sig med en sångerska, alltså. Däremot tror jag inte hon byggt sig och frugan ett hus i min och Stings klass. Jag vill minnas att det var stora pooler, rymlig relaxavdelning, orangerier fyllda av fantastiska växter och på infarten en rad lyxbilar som jag tecknat ner på separata ark. För en femtonårig tjej var detta drömmen, massor med rikedom, lycka och framgång.

  

Så fel vi alla hade, för några stora framgångar vare sig som författare eller konstnär kan man ju inte skryta med. Sting gick och gifte sig med Trudie. Okey, den enda som kanske fick rätt var min gympalärare. För det är klart, Nils-Gunnar Nilsson, att om jag hade ansträngt mig mer på dina lektioner, och det i sin tur gett mig en fantastisk kropp nu… så, javisst i så fall ångrar jag mig.

 

Jag har idag hunnit ändra lite på mina värderingar. Och tur är väl det, för om jag behållit dem från mina tidiga tonår hade det varit läge att köpa en spade på Jula, för att sedan gräva ett stort hål som rymt hela min misslyckade lekamen. Där hade det uppstått ett problem, för vem skulle velat gräva igen när jag väl skamset krupit ner? Inte min man som av någon outgrundlig anledning tydligen älskar mig och inte mina söner som också verkar hysa känslor för mig på ett sätt som bara tonåringar kan. Knappast mina syskon, min mor, vänner eller mina arbetskamrater heller, för de verkar också till min stora glädje tycka om och uppskatta mig?
Ja, kanske någon kollega eller annan förargad stackars människa i min omgivning, som jag genom åren råkat trampa på tårna i min iver att vara rak och ärlig, hade kastat ner några spadar jord i mitt hår?


Men jag är ju inte femton år längre, jag behöver ingen spade, för ibland känner jag mig faktiskt, på mitt eget sätt, rätt så framgångsrik…lite småförmögen… och lycklig... inte hela tiden men lite då och då…  


Vardagslycka! Alla tillsammans äter frukost i en stuga som min bror och svägerskan hyrt under några sommarveckor.
Björkåsen, Lövånger, sommaren 2010.


Kommentarer
Postat av: Rebecka Sundelöf

Hej!

Råkade se att din bror hyrt en stuga i Björkåsen. Vi har en stuga där, men när jag kommer upp med min familj är det lite trångbott med hela släkten och vi har funderat på att kolla om man kan hyra av ngn. Vet du möjligen vem de hyrde av?

mvh

Rebecka

2011-02-28 @ 18:52:49

Kommentera gärna inlägget här!:

Ditt namn:
Kom ihåg mig?

Om du vill din E-postadress, kommer inte publiceras:

Din URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0