Läste de här kloka orden häromdagen;

”...har återigen blivit varse om att det handlar inte om nya julgardiner och mesta adventspiffet som är det viktigaste, utan att ens nära och kära mår bra och att vi får vara tillsammans...” Carina.

Ja, så är jag där igen. Jag stressar upp mig över att allt jag inte hunnit. Gormar över småsaker på jobbet. Stirrar på spegelbilden av en blekfet dam med gråaktiga påsar under ögonen. Svär över att bilen knappt startar i kylan och att man skottat snö hela helgen.

Så fungerar vi människor tills något större, viktigare eller riktigt otäckt händer.

Ibland behöver jag skakas om lite som en sån där vattenfylld glaskula där sakta rätt prioriteringar liksom flingor hamnar på plats, de viktigaste längst upp. För en liten stund i alla fall...

För vad spelar det för roll att inte all julbelysning är framme om inte alla i familjen finns samlade till jul?

Det snöar, men jag är fortfarande frisk och stark nog att skotta och jag har ett varmt ombonat hem att fara hem till i den bistra vinterkylan.
Jag har ett jobb som inte gör mig rik i pengar, men jag har fantastiska arbetskompisar och det jag utför känns viktigt.
Om jag nu ser ut som ett elände på utsidan så är jag frisk och får väl satsa på den berömda vackra insida, då?
Fläsket får gärna hänga till knäna bara mina barn mår bra och trivs med sig och sina liv.

Jag har provat på att sitta på Barn i Umeå utan en aning om vilka hjärnskador andningsuppehållen och kramperna kan ha orsakat min son. Tackar jag sjukvården och vår Herre för att han klarade sig och mår bra? Inte nog ofta.

Jag har vakat ut min pappa och såg honom som en skugga av sitt forna jag till slut somna in. Går jag omkring tacksam över att jag har mina övriga kära anhöriga kring mig? Inte som jag borde. 

Jag var sjukskriven och mådde jättedåligt i över ett år.  Brukar jag skänka min man en kärleksfylld tanke för att han stöttade mig hela tiden och uppmuntrade mig att gå vidare utan att veta vad det skulle innebära ekonomiskt? Tyvärr väldigt sällan.

Nej, man kan inte gå omkring vara tacksam hela tiden, se tillbaka och vältra sig i vad som kunde hänt och inte. Vi fungerar inte så, säkert av den enkla anledningen att man blev väl till slut tokig då? Men man kan tillåta sig att reflektera en liten stund ibland när ens glaskula blivit omskakad.

Sen gäller det att se och glädjas åt allt fantastiskt som händer kring en i vardagen. Snön som kom i drivor i helgen pyntar omgivningen till att vackert julkort, och här får jag bo. Underbart! Någon av sönerna plockar ur diskmaskinen utan att jag sagt till! Ett mopedkort till någon som kämpat en hel höst! En fet katt som hängivet stryker sig mot mitt ben (åtminstone tills han fått mat). Det är det här som är livet. På gott och ont.