Läste den här dikten av Erik Lindorm häromdagen och tyckte den var väldigt fin. Man vill ju förmedla vad man tycker är viktigt i livet till sina barn och vad man önskar dem, och den här dikten sammanfattar det riktigt bra.

Den passar så bra till den förälder som står och ser på sitt lilla barn med rosiga kinder och svettiga hårtestar, doftandes helt underbart, sovande och ovetande om vuxenvärlden och de krav som den en dag kommer att möta.

Men den passar också oss föräldrar som står och kramar om någon som plötsligt är mycket längre än oss själva, stående med foten som har passerat storlek 42, på tröskeln till att bli självständig. Nyduschad och go'doftandes och på väg ut i världen och livet. 

Jag älskar er mina stora fina pojkar, Gustav och Elias.