Jag är ju mitt i min ”tycka-synd-om-mig-själv-period”. Så om du inte orkar läsa en massa tradigt gnäll är det nog dags du slutar läsa nu…
Och är du fortfarande är kvar efter den uppmaningen så får du skylla dig själv. 
 

Jag vill bara förtydliga det jag skrivit i ett tidigare inlägg, där jag också influerad av min missmodighet var rätt så negativ. Vill bara understryka att jag absolut inte anser att jag gör allting på mitt jobb, inte heller är jag bättre än alla andra, tvärtom är jag nog sämre inom flera områden. Jag har säkert skrivit en uppmanande lapp nån gång, och det har nog även hänt att jag halvblundat när det kommit lite snö. Men jag har jobbat i snart 30 år inom vård och omsorg, och anser mig kunna uttala mig generellt, det vore bra om det fanns en "vi"-känsla på alla arbetsplatser och att alla hjälptes åt, så gott de kunde.
Så, nu var det sagt, låt oss kalla det en surkärrings bekännelse.

Va? Läser du fortfarande? Jag varnar det kommer bara att bli värre…

Rent allmänt skulle jag säga att ”det är mycket nu” men det går ju faktiskt inte ligga under en filt och sucka även om det skulle kännas otroligt skönt. Om man bortser från de vanliga bestyren som jobb, städning, tvätt och skjutsningar så ska det bakas kakor till diverse försäljningar och det ska säljas korvar för 170:- styck. Vi ska laga mat till åtminstone en fest, sälja lotter, underkläder samt sätta ihop och sälja en receptsamling. Helst skulle man ha hittat ett hus att måla och fler tomter att klippa och en och annan liten förort att städa. Puh, en sådan här gång är jag tacksam att endast ett av våra barn sportar för tillfället.

Sedan har vi lite allvarligare saker att ta itu med nu i vår. Vi har via mail gjort våra påtryckningar för en tid till operation av den äldre sonens Keratoconus, en ögonsjukdom som innebär att hornhinnan förändras. Varken glasögon eller linser hjälper i det här fallet utan endast en operation kan få det hela att stanna upp där det befinner sig. Drygt 6 månader efter första beskedet fick vi nu kallelsen, så det blir av i mitten av Mars.  

Ett annat bekymmer i vår är att trots att vi har de senaste åren ägnat massor och då menar jag verkligen massor med timmar åt läxläsning och förhör innan prov i det här huset, så räcker det tydligen inte riktigt. Så är det bara att spotta i nävarna, hitta kraft och öka de här sista månaderna, så betygen blir godkända och att det blir det efterlängtade gymnasiet till hösten. Man kan ju undra vad skolan har för del av ansvaret i det här? Det känns som vi får dubbla budskap om hur stora problemen egentligen är, och det gör oss förvirrade. 
 

Nej, tyvärr, det är inte färdigklagat än. Det blir inte roligare än så här...

Jo, jag vet, jag är patetisk. Självklart finns det alltid någon som ställer upp mycket mer, har mycket mer att göra och oroa sig för, det finns det alltid. Och ibland kan det vara bra med lite perspektiv, åtminstone behöver jag en dos när jag gått in i självömkans tunga dimma.

Läste om Linda som är en 35 årig 3-barnsmor med ett bonusbarn, som bloggar om sitt liv och sin kamp. Linda har obotlig cancer.

Här tjatar jag om mitt trassliga hästtagel-hår, medan hennes behandlingar gjort henne totalt skallig i omgångar.
Hon skulle säkert gladerligen prångla dyra korvar och målat ett och annat hus om hon orkat.
Jag kan försöka hjälpa och stötta mina söner. Hon får lita på att andra finns där för barnens skull, då hon inte finns.

Vi firade sonens 18-årsdag i helgen, men hon kommer inte få uppleva att någon av barnen blir 18 år.

Ja tack, där fick jag perspektiv så det räcker ett tag…


Just tulpaner är verkligen en glad färgklick nu på våren. Vår nya kamera tillåter bättre närbilder, sen sparar jag ner bilden så liten att detaljerna försvinner. Det hade spelat roll om det varit en foto-blogg, vilket det här ju inte är, ha, ha.