... besviken OCH en aning förvånad när människor likt bilhandlare utger sig för att ha än den ena än den andra goda egenskapen. Sedan märker man att det är bara en falsk fasad, det är rostbubblor under lacken och trasiga avgasare.
Eller man kan säga de är lite som skrytbyggen där man visar upp ett tjusigt hus att imponera med men som tyvärr har dåliga bjälklager, läckande tak... *hmmm*... och ibland är de byggda på en gammal helig indiankyrkogård.

Men är det så farligt då? Gör inte alla människor det, blåser upp sig som ballongfiskar, låtsas att man är något man inte är? Det kanske är okey, så länge ingen kommer i kläm, känner sig lurad och sviken? 
Frågan är lyckas man verkligen lura sig SJÄLV, har man så dålig självinsikt?

Ta den här Björn Ranelid till exempel, som likt en kulspruta smattrar ut det mest osannolika uttalandet efter det andra. Känns som han lider av en magnifik variant av hybris, till exempel hittade jag dessa fantastiska citat; 
" Jag är den största sensationen i Melodifestivalens historia."
På frågan är han rädd för att bli måltavla för kritikernas giftpilar svarar han;
- "Nej, nej, nej, de är fyra fem stycken. Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende som har en egen fan club, jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? De är fem stycken. Ställningen är tre miljoner mot noll till mig.
Han lär också ha sagt om sig själv i jämförelsen med andra författare;
-"Mina meningar är intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp, Jag gör det ingen Nobelpristagare i kemi, fysik eller medicin klarar av."
Är han seriös eller driver han med sig själv och oss, provocerar han för att sedan luta sig tillbaka och småskratta över att han lyckats reta upp ännu några fler? Eller lever han i en värld där han ÄR så gemytligt jävla nöjd med sig själv? 

Fattar den som inte bara ser det halvfulla glaset som halvtomt utan dessutom verkar sitta och stirra på hur vätskan dunstar och blir ännu mindre att man upplevs väldigt negativ? Tror faktiskt inte det…

Och den som pratar oavbrutet om sig själv men anser sig vara både empatisk och inkännande, fattar den att ingen annan fick en syl i vädret och att man verkar helt ointresserad av sin omgivning? Tror inte det heller…

Det får mig att fundera har JAG så dålig självinsikt?
Vad utger JAG mig själv vara, och vad kör JAG med för falsk marknadsföring?  
Har jag en bild av mig själv som ingen annan delar?
Har JAG rätt att bli besviken och förvånad, då jag kanske också kör omkring med en uppimpad skrotbil och bygger luftslott?
Nä, för att återkomma till de där indianerna, de med de otroligt läskiga kyrkogårdarna, jag kanske själv skulle behöva gå i någon annans mockasiner ett tag, innan jag kan förfasas, förvirras och fördöma?