...intresseföreningen noterar.

Efterdyningarna av njurstensanfallet.
Mår rätt bra, men har lite känningar på höger sida. Kroppsvärk främst i ryggen och höger ben, tack vare att man spänner sig helt otroligt mycket då man har så här ont.

Kissar fortfarande blod så här tredje dagens morgon. Nu jäklar ska här spädas med vatten, ska dricka som en KALV!!!

         

(Bildlänk här)

Nu ska jag beklaga mig lite. Tillbringade fredagkvällen på akuten, trevligare kan man ha det, även om Tv:n var igång i väntrummet och visade OS, det gick tydligen bra förhandbollsgrabbarna. Hade väl uppskattat det mer om jag känt mig mer i form.
Nu var det ju inget direkt dramatiskt som gjorde att jag styrt kosan mot Skellefteå lasarett, jag hade ett rejält njurstensanfall och då är det fiffigt få lite smärtlindring, inte värre än så. Visade sig att det var 10 år sedan sist enligt journalerna, och 17 år sedan då förra gången så nu hoppas jag på minst 13 år till nästa gång.

 

När man lite lagom handikappad svassar in på akuten tar man en nummerbricka, sedan möter man efter en stund mottagningssköterskan som sovrar och ser till att man inte kommer in i turordning utan helt riktigt i den ordning det är mest illa. Därför frågade hon hur jag mådde, på en skala mellan 1 och 10, där 10 är i princip döden. Oj DÖDEN?, tänkte jag, nä SÅ risig kände jag mig ju inte så jag drog till med fem. Känner i efterhand att den skalan är vansklig, hur tolkar man den?

 

Ont hade jag, en liten hint till de damer som prövat föda barn, så här har i alla fall jag det; Tänk er att en sammandragning mot slutet av förlossningen, tänk er att den inte går över... efter 30 minuter har man frossa, och är rätt svettig på överläppen, i hårbotten och ryggen. Ytterligare en timme senare kräks man, kissar blodblandat och ibland svimmar man. Så kanske man borde säga att smärtan ligger på 8-9? Men inte jag inte, nä oooh nej jag har ooooändligt hög smärttröskel (eller nä jag är nog bara korkad). Vad har du tagit för smärtstillande undrade hon. Jag hade tagit en Ipren och en överbliven Citodon sedan ögonoperationen, men det kräktes jag upp. Citodon? Du skulle nog hellre tagit en Diklofenak. Om jag varit mitt vanliga rappa jag (in my dreams) skulle jag frågat om hon inbillade sig att jag har ett privat apotek och kan välja och vraka mellan tabletter men jag bara glodde och nickade tyst. Det är cirka 4 timmars väntetid sa hon då, och just kön till kirurgen är extra lång... KIRURGEN? här hade jag önskat mig lite mer alert (as if ever) och frågat om hon verkligen trodde att jag skulle operera bort en njure bara sisådär en fredagkväll, men jag fortsatte glo dumt. Klarar du sitta i väntrummet tills det blir din tur? Om det blir värre trycker du på röda knappen vid receptionen, så kommer du in fortare. Förbaskat, behövde nog inte trycka, nu hade smärtan minskat lite också, kanske till en 4... eller 7?

Bland tanter med tennisbollstora bulor i pannan, och gallinflammationer satt jag och väntade på min tur. Tanten med gallproblemen fick min spypåse, hon behövde den mer än mig. Efter 3,5 timme var jag ordentligt provtagen, och stucken i rumpan med en smärtstillande spruta. Skönt, det gick ju fortare än sköterskan sagt. Njuren fick jag behålla, tack och lov, och jag hoppas det gick bra för tanterna med bulor och trilskande gallor och alla de andra med för den delen. När jag for hem var väntrummet fullt av människor i olika åldrar som väntade på sin tur och såg på OS... nästan lite mysigt faktiskt, men bara NÄSTAN...

Har skrivit om filmer tidigare (länk här). Då var det mest om hur jag önskar huvudrollsinnehavaren i katastrofilmer all världens väg. Klättrar han mödosamt i berg muttrar jag "Fall", sitter han i ett hav med hajar väser jag "ÄT för tusan"... till hajarna.

Jag ser gärna romantiska komedier, påkostade effektfilmer, Pixar eller Dreamworks produktioner. Jag gråter, skrattar och engagerar mig å de grövsta, så till den grad att jag ibland måste smyga ut rödsvullen ur en biograf. Jag är som jag tidigare skrivit verkligen ingen filmkritiker, jag är en välmående lättroad tant i mina bästa år.

 

Ibland kan jag ändå drabbas av lite äckelkänslor just vid kombination FÖR mycket känslosam och övertydlig amerikansk patriotism kombinerat med militärens gratisteklam... om den nu är gratis? Samtidigt är jag ju rätt gråtmild och det gör det hela komplicerat, det vill säga jag fällde tårar OCH muttrade och gormade omvartannat då jag såg filmer som typ "Indipendens Day", "Air force one" och "Armageddon".

Häromveckan slösåg vi en film med Nicolas Cage där han är vapenhandlaren Yuri som tar tillfället i akt vid Lenins fall att via korrupta generaler köpa upp vapen och pansarvagnar. Filmscen; I bakgrunden väldigt nära en nöjd Cage/Yuri sänks sakta ett stort "hammaren och skäran"-monument ner i linor... Mäh! Några minuter senare, filmscen; Cage/Yuri tittar igenom anteckningar lutad mot en stor nerfälld Lenin-staty och pansarvagnar tornar upp sig i bakgrunden, rad i rad. Vid det här laget blev jag sur och lämnade maken att se den mediokra filmen med den larvigt ÖVERTYDLIGA bildsymboliken, själv valde jag att läsa min enormt sega bok istället.

Varför så irriterad? Jo, jag blir det ibland när det känns som manusförfattare, ressigörer och bokförfattare skriver sitt budskap hårt i panna på mig med en bred permanent svart tuschpenna, då de verkar tro att jag som åskådare, läsare och publik är DUM I HUVET?! Vet att jag hört utrycket "underskatta ALDRIG din publiks/läsares intelligens", vet inte vem som myntade det, men jag kan bara hålla med.

 

Och håll med om att här känns som en mer realistiskt filmscen?             Kranföraren;

Bildlänk här

 

 

Så var semestern över för den här gången. Imorse for gubben iväg till jobbet drygt sju och ikväll går jag ut vaknatt.
Jaha, ska hon klaga på vädret nu, att ledigheten blev för kort, att de inte hann det som var planerat, kanske ni undrar?

Men näää det ska jag inte! Tycker faktiskt att det varit en bra semester. Med väldigt få saker inplanerade kunde vi ta dagarna som de kom. Vi hann det lilla vi pratat om att hinna, umgås med hemvändande släkt och även stationär släkt, sola de stunder det var sol, läsa ett antal böcker. Vi har också varit på två mini-tripper där vi sov på hotell, shoppade och mådde gott både med och utan barn.

 

Tja, barn och barn de är ju i princip vuxna nu. Vet inte ens vad jag ska kalla dem längre? Jo, jag minns ju deras namn, SÅ gaggig är jag ju inte ÄN, men det börjar kännas fel kalla dem kidsen, ungarna... pojkarna... kanske killarna? Kan avslöja att det kändes bra konstigt första semesterveckan då de båda steg upp och for på jobb medan jag och gubben sov länge och åt frukosten flera timmar efter dem. Den yngre fortsatte jobba ända fram till i fredags. Känner att vi går in i en ny period som föräldrar där våra gamla roller inte fungerar längre och saknad, stolthet, oro och lite vilsenhet blandas i en enda röra. Fattar ju att det är så här det ska vara men... detta kan bli underlag för ett blogginlägg att skriva någon annan gång.

 

Hursomhelst känns det inte helt fel att börja jobba igen, kanske det beror på att det vankas en Rhodos-resa några veckor bort. Det finns alltså lite mer sol och ledighet kvar att krama ur den här sommaren för den här familjen.

Och är det så att ni har för vana att länsa hus för utlandsresenärer som avslöjat via Facebook och bloggar att det är fritt fram, GÖR ER ICKE BESVÄR, vi har världens bästa neighbour-watch här. Då menar jag inte "nyfikna" grannar, utan att vi faktiskt slänger ett vakande öga på varandras gårdar då någon är bortrest. Grymt skönt!

 

 

Bildlänk här

... som vi nästan alltid glömmer. Kanske det beror på vårt "fuskbröllop", då vi överraskade släkten med att ha vigt oss i smyg. Ingen brudklänning, ingen kyrka, ingen stor fest, dock en brudbukett och ett foto, kanske det är därför vi har en tendens att glömma den här dagen?

-"Jaha, vad gjorde ni för speciellt igår då"? brukar min syster fråga mig den andra augusti. -"Eeeeh, vadå"?  -"Ja visst hade ni något att fira"? Kanske det är för att hon var den enda som visste, som höll ordning på småtjommarna, satte ihop buketten och var vittne till den lilla tilldragelsen som gör att HON minns?

- "Har vi vifft oss nu"? frågade 3-årige Gustav förvånat flera gånger i hissen ner från den supersnabba ceremonin. Och vi försäkrade honom om och om igen att nu var vi alla viffta. Minns hur en nyckelpiga glatt promenerade omkring i buketten, den hade väl råkat hänga med då blommorna plockades ur mina rabatter, ett gott tecken trodde vigselförättaren, och det trodde vi med. 

Nåja, den här gången minns jag vad det är för dag idag, inte för att det är jämna siffror eller nåt utan jag bara vet att idag den 1:a augusti firar herrskapet Bystedt 16-årig bröllopsdag. Och frågar syrran vad vi gjorde så kanske jag kan redogöra för en fika på stan, eller ett glas rött till middagen mitt i veckan, vi får se. Inget märkvärdigt firande alls, att gifta sig var egentligen inte så speciellt. Det stora steget var redan taget, att skaffa barn, snacka om att livet förändras. Det märkvärdiga och speciella är sedan att få äktenskapet att funka efter alla år, att faktiskt längta tills den andre kommer hem, att skratta gott åt samma saker... i alla fall ibland, att vara ense om att man kan vara oense, minnas vad man föll för och se den andre som attraktiv och spännande trots tidens skoningslösa framfart...

Ha, ha, INTE lätt alla dagar, det ska gudarna veta...

Herregud vad många som kikat in och även en hel del som slutligen gissat?! Blir ju hur glad som helst. Ingen gissade rätt däremot men jag förstår att det var nästan omöjligt, speciellt då inte fotografen själv kände igen motivet?
Det är alltså en del av bladet på en blomma som kallas "Husarknappar". Valde den för jag tyckte blomman var söt, men bladet var lite äckligt på nära håll. Att det liknade en slemmig fisk tyckte flera, men Carina Canin jag tror Arne har rätt, torsk är nog väldig ovanlig i Bottenviken. Ibland dyker den väl upp här lite stelt stirrig i en kyld fiskdisk, så helt omöjligt hade det ju inte varit. 

Hade gett rätt åt blad eller blomma,att kunna vilken sort känns som rejält överkurs. MEN Anonym gissade på kaktus, vilket blev riktigt nära jämfört med det andra alternativet som var utomjording. Grönsak känns också som det åtminstone hamnar på rätt sida om "djurriket" kontra "växtriket". Därför ger jag Anonym och Katarina ett generöst ½ rätt var tack vare de hyfsade botaniska kunskaperna;

 

 

Här kommer Bildgåta nr 3, tror det här blir mycket, MYCKET enklare. Och som tidigare, det går alldeles utmärkt vara anonym.

 

Blir ju hur glad som helst då så pass många gissade, och att besöksstapeln steg som en projektil i en annars rätt sommartrött blogg-statestik.
Alla ska hedras, även de som gissade fel ska ha en eloge för sitt engagemang, men en extra fanfar till de fantastiskt underfundiga och skarpögda personerna som faktiskt såg vad det var...mycket riktigt en CITRON!

Vinnarna är;

❀ Carina

 

 

Bildgåta 2. Lite knivigare kanske? Återigen, det går bra skippa fylla i E-post och blogg-adresser, döpa sig till Kalle Fidolin och gissa vilt. 

 

 

Ja nu hinns det inte mycket annat än att umgås till höger och vänster för att sedan träffas ännu lite till. Stockholmare plus annan släkt och vänner har semester, och man vill hinna med så mycket som möjligt. Intensivt, men väldigt trevligt.

Det kommer att komma nya saker framöver här på bloggen, jag lovar! Just nu finns som inte tid bara. Har fotat en massa... mest mat och små söta ungar. Jag planerar en ny bildgåta-omgång med lånade bilder av min bror som har macro-objektiv och sjukt bra kamera plus att jag ska lägga upp några bilder han fotat och kalla honom min "gästfotograf". Kan väl bli spännande?
Nu bär det iväg och sola och bada med delar av släkten, bäst passa på då det är SOL, ha en underbar sommardag alla!

Fick den här lilla, lilla boken med klokheter om lycka av min syster. Och även om den knappt är som en tändsticks-ask stor så rymmer den en hel del visdom...

 

 

 

 

...till körkortet Gustav!!!

Mammahjärtat hoppas du hittar dig en bil med ca 24 hästkrafter, trippla airbags, inbyggd hjälm, flytväst och fallskärm, mer begär jag faktiskt inte. 
Än har ju inte det riktiga plastkortet kommit, men jag kan tänka mig att det kommer se ut ungefär så här;

 

Nämen nu börjar man ju misströsta?! Den här våren och försommaren har varit rätt bedrövlig kan man lugnt säga, vädermässigt alltså. Just idag känns det extra tungt. Verkar som vädergudarna vill slå personligt rekord i skitväder. Det blåser rejält, spöregnar och termometern står på +12.4 (jag skriver +, men det känns som -) 

 

Inne i stan drar snart alla försäljare, mat-tälten och tivolit igång på Stadsfesten. Ikväll spelar ett gäng artister, och folk ska förstöra fin-skorna i leran. Eländigt! Även Kyrkhelgen pågår för fullt, där står en massa duktiga människor och säljer sina ömtåliga alster. Stackare! Dessutom ska jag och gubben stå och sälja kaffe och varmkorv på denna Kyrkhelgs-marknad för byaföreningens räkning OCH i afton hade vi tänkt cykla till en middag vi är bjudna på några kilometer bort. Fryser bara jag tänker på det.

Det är ju SOMMAR, det SKA ju gå att göra sånt här? Cykla, stå ute och sälja saker, åka karusell, käka lunch i gräset!!!

 

Nu har jag ju inte startat semestern än, men min kollega har och hennes inlägg igår var så bittert att datorn nästan började kärva. Känner precis som henne... dyrt spenderade pengar på blommor som hukar sig i krukorna, glass och sommardrinkar borde bytas ut mot varmt the' och whiskey. Jag har inte gått så långt att jag skriver julklapps-listor och kikar ut efter snöflingor... ÄN, men som sagt hon har ju redan gått på semester, hon har all rätt att vara lite extra crazy. Länk till TallSally här .

Midsommarafton firades som brukligt i Övre-Bäck."Det var de som anlände dagen till ära i lämplig dekorerad bil och hon som fotar den årliga bilden av vårkragen. Under femkampen sågs någon stajla litet först för att sedan vinna deltävlingen "Hästskokastning". Luftgevär och boule fortlöpte utan farliga incidenter.

Vissa stod aldrig still, var alltid på väg ut ur bild, andra hade tungan rätt i mun, Någon rörde sig fortare än kameran kunde fokusera och så stod liljekonvaljer doftande på dukat bord. Efter god mat och rabarberpaj träffade en och annan pil, slutligen blev det utslagning med Qube. Därefter fanns det de som for på ytterligare galej natten lång, de som valde köra en sväng ut mot havet, men även de som helt sonika gick i säng... utan 7 blomster under huvudkudden."

Och vinstbucklan? Den följde oss hem.

 

 

 

 

 

 

 

Idag går min en veckas sjukskrivning ut. Den blev inte alls som jag trott, hade nog inbillat mig att det mer skulle vara som en liten semester. Så fel jag hade, beror kanske på att jag sällan är sjuk, men man lär sig alltid nåt nytt. Visade sig att med den här smärtan har jag på en vecka ätit mer smärtstillande än jag normalt sett gör på ett år... eller två. 

Hade trott jag skulle stöka på lite här hemma, fara till stan (iförd solglasögon då jag hört jag skulle vara ljuskänslig) och leta bikinis, hjälpa mamma hitta en ny bil, köpa en fin blomma till min gulliga men lite krassliga granne. Men nä, jag orkade knappt hänga tvätt här hemma, än mindre göra stan osäker.

Jag går numera omkring som en pirat med ögonlapp för vänster öga, så panda-brännan känns som en liten oviktig detalj i sammanhanget, apropå min löjliga fåfänga.

Vila, smärtstillande och ett omåttligt självömkande har jag ägnat mig åt de här dagarna, och alltså inte gjort någonting alls av mina "sjukskrivnings-planer". Vilket ju egentligen är precis som det ska. Lyxen att skrida omkring likt en hemlighetsfull Greta Garbo iförd mörka solbrillor på stadens boutiqer får vänta till semestern istället. . .