Igår var det tydligen Halloween. Tack och lov så ringde inga små monster, häxor eller annat småknytt på dörren, för vid frågan "bus eller godis" hade jag skamset kunnat konstatera att i detta hus finns inget godis... i alla fall inte en onsdag. Kanske dagens barn är så hälsomedvetna att en mandarin funkat? Nja, jag tror nog de morrat och gläfst med sina plast-vampyrtänder. 

För ett antal år sedan var det en annan sak. Då höll man rätt på denna dag för gossarna var väldigt intresserade av att klä ut sig och vi fixade pumpor på bron, låtsasblodet flöt och vi besökte Halloween-partyn arrangerade med godisregn och spöktunnlar. De gick däremot inte runt och skrämde grannar (om nu någon kan bli rädd för en Frankensteins-monster på en dryg meter med lockigt ljusgrönt hår?), dels för det känns lite knepigt med tiggandet, men framförallt för att de var rätt blyga så jag hade väl fått stå och bestämt fösa dem fram till dörrarna. Hur hade det sett ut???

Minns en gång då mina killar precis varit på Halloween-party, vi hämtade upp dem och for direkt till farmors grav för att tända ett ljus. På den tiden var Allhelgona och Halloween samma dag/helg, så är det tydligen inte längre vilket ju är bra.

Kände verkligen hur lite vi tänkt igenom beslutet att inte fara förbi hemma och byta om då vi kliver ur bilen och inser att vi går efter ett pyttelitet monster med spiklubba och en aning längre lieman stolserande med sin stora lie längs grusgångarna på en regnig mörk kyrkogård?! Lite kul, men ändå mest SÅ fel...

Men jag tror säkert farmor log i sin himmel åt besöket den kvällen.

..."före" och "undertiden"-bilder. Blad och pippiar nedmonterade. Det nya kaklet är beställt och snart är tredje och sista varvet färg rollat på väggen. Måste börja fixa fler möbler än två stolar, en datastol och ett nyckelskåp.

 

Igår lördag fick vi slutligen nyckeln till lägenheten, den lilla etta vi köpt i stan. Vi träffade också vicevärden som var en liten gråhårig gubbe som verkade känna alla i området. Han visade stolt det välorganiserade soprummet och önske/klagolådan han satt upp. Hur gullig som helst, en riktig hustomte kan man säga.

Idag blir det en sväng förbi för att måla lite, mäta, fundera och fundera lite till. Tar med kameran för att kunna göra någon typ av före/efter-bilder. Från beige till vit vägg. Trist, ingen större effekt! Eller kanske hellre för att se skillnaden på kaklet och handtagen i det lilla köket som förhoppnings byts ut rätt snart. Äh?! Blir det kul se lägenheten tom och sedan möblerad? Nja, det där lät ju lagom spännande... vi får väl se.

Nu vet jag! Hallvägg utan och sedan med nyckelskåp! Wow!

När man skriver och håller en blogg levande så bör man gärna skriva kontinuerligt, antingen vara kontroversiell och vass eller vansinnigt positiv och sprudlande. Finn fem fel, här finns alla. Sedan förstår väl vem som helst att man inte bör skriva om väder och bajs? Så detta inlägg innehåller främst "three big no no's". Jag kommer vara negativ, nämna vädret OCH skriva om bajs.

 

När man bor på landet så utsätts man för diverse mindre roliga saker. Saker som man bör kunna ta om man nu valt en buske ute i "bushen" och sedan bosatt sig i den. Man får leva med gropiga grusvägar, trasiga väglyktor och tokhöga bensinpriser. Man får stå ut med rapporter om björnar som lufsar på tok för nära ens hus, tranor som tydligen blir fler och fler skriandes tidig morgontimme för att inte tala om bajsdoften som sprider sig som en osynlig men ändå tydlig skitdimma över nejden vissa dagar om året. Jepp, det är sådant man får ta, men det betyder väl inte att man måste älska något av det?

 

Jag vill understryka att jag är så tacksam att det fortfarande finns bönder som orkar stiga upp på morgonen och utföra sina sysslor. Jag är också glad över att landskapen hålls öppna och kornfält fortfarande kan få lysa gyllengula på hösten. Jag har bott på landet under min uppväxt, jag har matat höns och grisar och sett kalvar skickas till slakt. Jag bor sedan 20 år tillbaka ute på landet igen efter en relativt kort period i stan. Jag VET att man måste gödsla och har sett de fiffiga flerarmade sakerna som numera sprider kiss/bajsblandningen kring bygden. Ja, jag förstår allt detta, men det gör ju inte att det luktar mindre bajs. Det luktar så pass skit för tillfället att jag bland annat inte kan ha öppet ett fönster, slänga ut en matta eller drista mig till att hänga ut och vädra sängkläderna. Kanske jag har extra känsliga luktceller, och mina näsborrar är nog större än genomsnittet? Jag vet inte.

 

Tur är att det snabbt går över, en vecka på sin höjd vår och höst sedan så brukar det lägga sig. Nu regnar det för övrigt som tusan, och det är nere på nollgradigt om nätterna vilket påskyndar den blivande höst-fräschören man hoppas kunna njuta av så här i oktober. Så på så sätt är detta evinnerliga regnande bra, ett spolande som i vilket fall gjort sängklädes-vädringen rätt omöjlig i veckor nu.

 

Nog om skitväder och skitlukt! Nu har jag beklagat mig klart och lägger mig i sängen klockan nio på morgonen... det är inte lätt vara allt för sprudlande eller vass då man trött som en Alika* kluckat i sig baljor med te och sett missade program på datorn hela natten. Om några timmar hoppas jag vakna på min bättre sida... och se sol? Vi får se.

 

 

* Alika eller Kaja brukar oftast vara full, men i detta fall sjukt sömnig.

 

 

...om något ruggigt, svårt och stort...

 

 

Ny månad nya tag. Roligare, gladare och friskare. Åtminstone hoppas jag på det. För hösten har varit seg ur fler vinklar än en. When it rains it pours, I'll say no more.

 

Men! Om ett par veckor får vi förhoppningsvis tillträde till den lilla ettan, och det känns kul. Har redan köpt fantastiskt viktiga??? saker såsom duschdraperi, 2 stolar och en väggklocka. Och just ja, icke att förglömma, ett nyckelskåp vilket ju känns VÄLDIGT angeläget att ha, eller hur? Ha, ha, ha! Så nu fattas endast självaste lägenhets-nycklarna... OCH en vägg att skruva fast skåpen på. 

Or NOT!

Bildlänk här

 

Jaha, nu är hösten obevekligen här. Nattfrost, några blad som singlar ner, klar luft, smutsiga fönster, vackra färgsprakande lövverk, små och stora fåglar i v-formationer, frusna uteblommor, mörka kvällar... ja tecknen är oändliga.

 

I helgen började vi på några av en husägares förberedelser inför vintern. Klippte ner häcken, sågade och sekatörade en del, bland annat fick äppelträden sig en omgång. Jag vet absolut inte hur man gör, men kan konstatera att de ser mindre risiga ur, huruvida de någonsin kommer bära frukt mer är en annan femma. 

 

Är ju rätt usel när det kommer till trädgårdsskötselns slutfas, ja mellanfasen roar mig ju så där lagom också när jag tänker efter. Däremot tycker jag det är SÅÅÅÅ roligt och SÅÅÅÅ inspirerande på våren. Inhandlar och planterar sådant som jag tror jag kommer att sköta om, vattna och rensa HEEELA sommaren. Det ilet brukar gå över på någon vecka. Så nu är vi i skördetid, och jag funderar varför jag aldrig lär mig? Efter 20 år med hus och trädgård kan man undra varför jag inte minns att jag faktiskt tycker att ta rätt på grönsaker och kryddor och göra något av dem är bland det tråkigaste som finns?

 

Plikttroget tog jag in den sista av sommarens stora antal gröna schuashar*, den hade hunnit växa till ett monster. De gula blev inte lika gigantiska gudbevars, och mina två ynkliga gurkor hade frusit till slem. Ena sortens ärtskidor har vi knaprat på under sensommaren, den andra skulle förvällas så de åkte i komposten. Physalisen är knallgrön och vi får se om den likt tomater kan mogna inne i värmen, annars blir det kompost av dem också. Som man sår får man skörda sägs det ju... och nästa år ska här sås MINIMALT! Tror jag...ifall jag om 7-8 månader minns att jag bestämde det?

 

 

...även om det inte händer mycket just på den här störigt tråkiga och slöa bloggen.

Det är både roliga, trista och jobbigt ledsamma saker.

 

Vi börjar med det ledsamma. Vår katt är borta. Vår mysiga, feta, sega, supersnälla och lite korkade Ceasar försvann för ganska exakt en vecka sedan. Varje gång man öppnar dörren hoppas man höra hans jamande, varje gång man kliver upp på bron går blicken till kudden där han brukar ligga tills husfolket behagar komma hem och släppa in honom. Vi har letat i diken, vi har kollat med grannar men ingen kisse. Det värsta är att inte veta. Har han mött en hungrig räv, hamnat under en bil, är han skadad och ligger någonstans? Man går och hoppas han ska dyka upp, men har sakta börjat inse att han kanske aldrig kommer tillbaka.

Det jag skrivit om Ceasar tidigare, länk; Här och Här.

 

Nu till det trista. Jag mår inget vidare. Knaprar tabletter och mår molande sjuvtjockt var och varannan dag. Njurröntgen visade grus på vänster njure, men det är i höger det är ont. Kan någon vänt på röntgenplåten eller är jag bara inbillningssjuk? Detta påverkar mig även mentalt och jag måste säga att alla med kronisk smärta ni har min beundran och min respekt. Jag blir då inge vidare kul att ha och göra med då jag har ont, tack och lov har jag klarat mig i livet förskonad och aldrig behövt lära mig att förhålla mig till och leva med smärta. Hoppas slippa det i fortsättningen också faktiskt.

 

Nu till det roliga. Vi har hittat en etta i Skellefteå till gossarna. Främst kommer den äldre att bo där mest under veckorna då han pluggar på Skeria, och den yngre kan sova där under tex. praktikperioder då han ska kliva upp jättetidigt. Vi testpromenerade lite i omgivningen och kom fram till att det är nästan lika nära till skolan från lägenheten som vad det är mellan vårt hus och busshållplatsen de kliver på här hemma. Det är 200 meter till en av stans bästa pizzerior, och åt två skilda håll lika nära till matvaruaffär samt en dygnet-runt-öppet mack. Super-lyx i en byfånes liv. Inflyttning i bästa fall i mitten av oktober, då ska det inredas och fixas för att få det någorlunda beboligt... och hur jobbigt låter inte det?? Exakt, inte jobbigt alls bara SKITKUL!

 

 

I min lilla trafikvärld definerar "kepsgubben" en typ av chaufför som säkert gör massor av rätt men några typiska fel. Det är faktiskt så att signalementet inte ALLTID stämmer, varken till ålder eller kön. Dock vill jag påstå att flertalet ändå skulle klä i just denna för äldre herrar typiska huvudbonad. Och understundom så kör nog jag också en aningens "keps", fast det vägrar jag godkänna fullt ut. Irriterat mig på folk i trafiken har jag på mitt snusförnuftiga sätt gjort förr, länk >>  Här.

 

Nå, vad kännetecknar enligt mig en "kepsgubbe"?

 

Några exempel;

 

En "keps" använder ogärna blinkers. EVENTUELLT blinkas det då svängen är ett faktum eller då han redan bytt fil, men varna för vad man KOMMER att göra och vara tydlig för en säkrare trafikmiljö? Nej, väldigt ogärna. Blinkers borde vara ett tillval som extrautrustning vid bilköp där "kepsar" slipper betala för något de inte använder.

 

Högerregeln är förvirrande för en "keps" och det är ju ingen ny trafikregel, den har funnits sedan vi gick över till högertrafik redan 1967. Kanske tog en del körkortet före detta årtal, men på den tiden måste väl vänsterregeln ha funnits? Applicera tankesättet fast tvärtom... nä, jag hör ju själv hur krångligt det blev. Enklast är det tydligen att resonera så att bil på den lite bredare vägen har företräde, och i vissa fall verkar "jag kör ju här och då är detta huvudled" gälla.

 

Rondellen är en ny uppfinnig som "kepsar" hanterar med stoiskt lugn. Man sneddar så att färden genom rondellen blir så kort som möjligt och ignorerar totalt eventuella vita heldragna linjer som visar körbanor. Att folk girar, bromsar, tutar och viftar med långfingrar struntar "kepsar" fullständigt i. Han har kört prickfritt i 100 år och betalat bilskatten lika länge så det är bara rätt att han kan skapa egna regler när det enligt honom verkar otydligt.

 

Många "kepsar" är i den åldern att de har råd med riktigt fina nya bilar, men de utnyttjar inte fullt ut bilens motor-resurser utan liksom seglar fram i 83-89 km/ t. Gärna pendlandes lite däremellan då de inte heller utnyttjar nyare bilars cruise control. Om du kör om "kepsen" så kommer han upp dig vid nästa hastighetsbegränsning, han saktar nämligen inte ner på 70-sträckor och plötsligt har du honom i backspegeln.

 

Om man möter en "keps" efter en smal grusväg bör man se upp, de kör nämligen lite mot mitten och väjer ogärna för möten. Kom ihåg att de har lika svårt som Göteborgs spårvagnar att vika åt sidan och ge dig utrymme, så se upp om backspegeln är dig kär.

 

En  "keps" stirrar uppmärksamt på det rött lysande trafikljuset, lättar på kopplingen vid gult för att sedan försöka rusa iväg vid grönt likt en dragracingbil (jag menar "kepsen" är ju PÅ VÄG någonstans och det är BRÅTTOM) Inte konstigt att "kepsen" blir rejält irriterad då någon småbarnsförälder försökt sluta fred i bilen eller någon passat på och ratta om radion och inte riktigt skjuter iväg som en kanonkula som man enligt "kepsar" bör göra vid grönt ljus. Snabb som en vessla är han en sådan gång på signalhornet och med ett argt "Tuuuuuut!" är det skapat ordning i leden.

 

Kanske möter du en "keps" på villovägar? Han kan han provat programmera sin GPS i finbilen. Eftersom han har lite svårt för att hantera moderniteter blir det lätt fel kordinater och trots bättre vetande då han kört samma sträcka i 40 år har han följt rösten blint och lyckats dyka upp i Korpilombolo istället för på sin egen uppfart. Du behöver inte oroa dig för att han tar kontakt, en "keps" frågar inte om vägen hem, en "keps" reder sig själv och hittar sitt garage... förr eller senare.

 

Fotnot

Förutom den ökände "kepsgubben"  finns det ju många andra typer av folk efter vägen, de "överaggressiva-hets" chaufförerna, de "odödliga- lämna-gummispår-på-asfalt" bilförarna, de "försiktiga-sitta- nära-rutan" trafikanterna och ännu fler... Vem är du?

 

På min väg till och från jobbet passerar jag en fyrvägs-korsning, en rätt olycksdrabbad sådan. Jag har hört ryktas att det ska byggas en rondell där plus några till efter skelleftehamnsleden, varav en redan är klar. Bra ide´ tycker jag, även om det slutligen kommer bli så många rondeller efter snabbleden ut till Skelleftehamn att man är yr av allt snurrande innan man kommit fram så är det säkrare och bättre.

 

För någon vecka sedan började man ana att det var något på gång, sedvanliga gubbar i gula kläder med reflexer lutade sig mot spadar och någon verkade mäta med ett instrument. Äntligen! Men nu börjar jag undra? De gräver shaktar och fixar så till den milda grad att jag börjar ana att den blir rejält överdimensionerad. Alla lägdor* på alla sidor om vägen är numera jordhögar, så nu förstår jag bonden som jag sett gno fram och tillbaka med traktorn på sin mark, han passade på för det var sista chansen, nu är hans verk ett minne blott.

Gör de verkligen rondellen i rätt skala? Frågan kan vara befogad, det är ju inte första gången det blivit fel i så fall. Vet exempel på busstationer som byggts åt fel håll för ingen förstod att vända på ritningen, broar som hamnat en meter ovanför den anslutande vägen, då någon missat ett kommatecken, så det KAN ju faktiskt vara så att de bygger en rondell i dubbel storlek? Äntligen en rondell där inte lastbilschaufförerna klagar över att det blev för litet och snävt, jag menar just nu ser det ut som ett större charterflyg kommer kunna mellanlanda och köra ett par varv.

 

Jag tillät fantasin skena iväg en aning...

 

 

 

*Lägda= en äng, åker eller annan yta i naturen som har få eller helt saknar träd.

 

Jag har gjort 2 njuröntgen tidigare genom åren. På den tiden det begav sig (det låter som 100 år sedan, men det är ca 10 sedan sist) så fastade jag i några dagar, åt laxertabletter plus utförde ett vattenlavemang på mig själv. Väl på lasarettet med flera liter sparad urin i blåsan som sig borde blev jag sedan rejält ihopklämd mellan två plattor av två sadistiska??? sköterskor på röntgen. Allt fläsk trycktes ut på alla sidor och man kippade efter andan, ingen vacker syn... alls.

Numera ska det vara en "piece of cake" att kolla njurarna. Man lägger sig i en datortornografi-apparat och vips ser de om man har nåt litet korn på lut i urinvägarna. Tyvärr uppstod ett annat problem, ett krångligt pinsamt dilemma, värre än lavemangsprocedurer och skit-tabletter, faktiskt.

Man ska ta av sig sina smycken innan man placeras i denna apparat. Har nåt med magnetism att göra, tror till och med att vissa tatueringar med metall i färgen kan orsaka problem. Smycken... men mina ringar satt fast. Jag slog ut förlovningsringen då vi gifte oss till samma storlek som vigselringen, och sedan har dessa två sakta men säkert växt fast på mitt allt fetare finger. Är det inte liiite romantiskt att jag inte får av dem? Inte? Okey, jag vet tycker det är lite äckligt själv faktiskt och min dröm har varit att lyckas gå ner så pass att de går hala av utan någon större procedur. Men nu var det panik, läste kallelsen först då vi kom hem från Rhodos, och efter ett "all-inclusive-frosseri" så var jag ju inte MINDRE direkt, och fixa bort 15 kilo plus moms på 2 dagar kändes hopplöst. Fram med is, olja och hålla handen högt. Och jo, vigselringen fick jag slutligen av med relativt låg smärta men med en hel del våld med hjälp av matolja, men det kan man inte säga om förlovningsringen. Efter första "förlossningen" så svullnade fingret och huden blev öm, röd och lite skavd. Mer is, handviftande, olja och även diskmedel men det hjölpte inte, nu började skinnet verkligen lossna... aaaaj. Så jag intalade mig att det nog inte var SÅ farligt med lite metall i den där apparaten, det är ju inte som en micro som börjar blixtra och spraka? Väl???

 

Väl på parkeringen försökte jag räkna ut hur lång tid det skulle ta att fota mig i skikt, jag menar jag är ju inte direkt papperstunn, så jag slantade upp för dryga 3 timmar för säkerhets skull. På röntgen undrade sköterskan om jag hade metallhyskor i min BH, de kunde störa när vi skulle röntga. Shit?! Medan jag tog av den visade jag skamset mitt ringfinger. Hur ska det gå, blir jag elektrifierad och magnietiserad???  Ingen fara du ska ligga med båda händerna rakt upp och vi ska bara röntga mellangärdet, svarade sköterskan småskattande. Hon verkade tycka att mitt ömmande jättefinger var riktigt kul? Hmmm... anar verkligen sadistiska tendenser inom röntgenpersonalen.

 

Så likt Superman... eller jag menar Superwomen låg jag på mage med armarna rakt fram och liksom flög framåt och bakåt genom en surrande och blinkande science fiction-apparat, inte i timmar utan högst i 3-4 minuter... tämligen odramatiskt alltså.

 

 

Insåg igår fördelarna med att sonen valt bageri som tillvalsämne, men också nackdelarna, om jag inte uppvisar en aning karaktär och självkontroll kommer det dröja lääääänge innan förlovningsringen självmant trillar lös...

 

Ja, så öde är det ju inte på Rhodos, men en "utan snus i trettio dagar, försmäktar vi på denna ö"-känsla hotade, men i mitt fall kanske mer "utan telefon och internet på Rhodos i en vecka, hur kommer det att gå?" Och NEJ jag försmäktade inte, det gick alldeles utomordentligt. Och JA jag vet att man kan koppla upp sig på hotellets Wifi, och att telefoner fungerar ypperligt att kolla sms och samtal i andra länder. Men jag lämnade telefonen hemma in Sweden, glömde den inte utan det var ett aktivt val. Och det var riktigt skönt slippa den. De övriga låste in sina telefoner i en safety-box och kollade i princip endast sms några gånger plus fotade en del på hela veckan. Helt underbart då inte alla sitter upptagna och vända mot en liten elektonisk pryl framför näsan, i kontakt med alla andra utom dem de sitter bredvid.

 

En veckas all inclusive på Esperides Beach hotell, tredje gången på Rhodos andra i just Faliraki. Vi och en familj till, dessa härliga människor och på en underbar plats, lat semester i en vecka, kan faktiskt inte bli bättre.

Vi åt bra och god mat och blev übermätta. Vi hade ett osannorlikt fint väder, så fint att det NÄSTAN var übervarmt. Blev en del solade och framförallt badande, för ligga i skuggan och släpa sig ner till vattnet var det ända raka då termometern passerar 40 grader i skuggan. Men lite vattenskoter, båtturer och sånt blev det. Och som vanligt går maken över från brun till überbrun sådana här gånger, likt en grek som varit här i 7 veckor som en av resepolarna sa. (En grek BOR ju i grekland så man kan ju ifrågasätta uttrycket, men jag förstår vad han menade) Och varför jag überanvänder ordet über? Ja det var ju mest ryssar på hotellet men en hel del tyskar var det ju också... Härligt ord; üüüüüberrr, rullar så fint på tungan.

 

Tog ingen kamera med mig heller. Som sagt fotade de övriga en del med telefonerna, och de två herrarna och damen (jag är ju oskyldig då jag inte ens hade med mig eländet) som passerat de 40 råkade spela in filmsnuttar då de inte kunde hantera kamerafunktionen. En av de dråpligaste filmerna är 43 sekunder av svärande, gormande och närbilder av fotografen plus hans inte allt för kunnige men "hjälpande" kumpan. Uppmuntrade dem att se till att den hamnar på Youtube, för den är HELT underbar.

 

Kanske undrar du vad detta är för typ av färgkarta?

 

 

Det är färgprover på min hy, just nu ligger jag på strax innan "Crackle". Synd att man bara befinner sig på "Pretty Tanned" några futtiga dagar.

När man har barn så blir man mer säkerhets och katastrof-tänkande, det går liksom hand i hand. Oavsett ålder på ungarna är bilar något som gör föräldrar en aning hispiga. Det kan ju gå så illa. Därför monterar vi upp skyltar som säger att det finns lekande barn i närheten, placerar ut blomkrukor så man måste köra sick-sack, försöker få sänkt hastighet förbi där vi bor, vi gör våra små motåtgärder .

Jag jobbar på ett litet boende mitt i ett idylliskt bostadsområde. När vi avlöser varandra kan det ju bli en del trafik, mer än om det varit ett vanligt hushåll (även om många cyklar och går till jobbet) För något år sedan stod en av grannarna som hade två småkillar och vakade en dag då jag skulle hem. Jag sa att jag förstod att det var oroande med backande bilar när man har två små som cyklar trehjuling och bär sandhinkar. Jo, sa han, det är knepigt, man trodde man skulle kunna slappna av då man bor så här. I bilen hem började jag fundera, när kan man som förälder slappna av? Kan man hitta en plats utan faror? Många inbillar sig kanske att om man bor som min familj på landet vid en smal grusväg, då är det nog rätt lugnt?
Men lugnt har det INTE varit, inte alls. Kom ihåg att de flesta byavägar är 70-sträckor, och trots att det är krokigt och man knappt ryms att mötas kör många lastbilar och bilar det de får. Då killarna var riktigt små hade vi dessutom två företag mitt i byn, plus en lastbilsfirma som hade sin parkering där. Lastbilarna körde skytteltrafik fram och tillbaka, man tordes inte släppa pojkarna på framsidan av kåken trots vi hade staket och barnvagnen fylldes av vägdamm då den stod ute på gården.

 

Idag är gossarna stora och trafiken en bråkdel av vad den var då. En annan väg är fixad för lastbilar som måste fram, men alla väljer tyvärr inte den. Vi bor i en levande by, andra har småbarn nu. En del kommer dånande och pratar i mobil körandes full syra, de får tvärnita om det dyker upp katter, hundar, cyklister, promenerande och barn. Så onödigt, de vinner ju bara någon minut?

 

Häromveckan körde gubbas hem från jobbet via byavägen, (från ena hållet blir det några hundra meter, men från andra några kilometer, så jag pratar långa vägen = byavägen) snabbt blev han uppkörd av en irriterad lastbilschaufför som la sig kloss vid baklyktorna. Funkar sisådär på en stingslig gubbe med låg blodsockerhalt, tydligen har ingen tidigare kört så sakta genom byn och den seeega långsamma svängen in på gårdsplanen slog tydligen alla rekord. Man må ju få protestera på sitt eget lilla vis?!

 

Jag har några bloggar jag kikar in på. Ett antal av dem har jag länkat till här på min blogg. Även om det nu är ett tag sedan det hände något på vissa av dem (så knäpp byxorna, gör fler armband och berätta hur första arbetsveckan var, ni som känner er träffade) så skulle jag påstå att jag kollar jag in på några nästan varje dag, andra mer sporadiskt. En del känner jag personligen andra inte alls, som hon i Dormsjö, Angelica med ödlorna eller hon som har border-fucking-line, dem tycker jag mig ändå känna lite då jag halvt om halvt regelbundet får veta om saker som händer i deras vardag och vad de funderar på.

Häromveckan så var jag in på Bloggtrafik, en sida där man klickar sig fram genom bloggar för att få (garanterad) trafik tillbaka till sin blogg. Hade hunnit glömma varför jag inte varit in dit på säkert ett år, men efter en stund minns jag. Dels sitter jag bara och dum-klickar utan att ta del av vad någon skrivit och sedan är alla väldigt unga och plötsligt... är alla norskar? Det här betyder ju naturligtvis att de som i sin tur klickar förbi min blogg eventuellt läser rubriken på senaste inlägget inget mer.

Värdelöst, eller hur?
Men efter några tryckningar (hade tänkt få ihop 10 garanterade besök bara för att, men kom till 7) så får jag syn på en rubrik som fångar mitt intresse och jag börjar läsa. Kul, Bloggtrafik fungerade...  EN gång i alla fall. Här är det någon ny jag kommer att titta in till ibland. Hon skriver bra, är rolig och eftertänksam plus att hon är bara snäppet yngre än mig. Whoopsiedaisie skriver enligt henne själv om funderingar, ännu mer tankar blandat med fullaste allvar med en twist av ironi, sarkasm och massor av humor.

(länk här)

Har skrivit om det förut jag vet, men det här är något som påverkar min vardag en hel del, så jag nämner det igen. Jag har så stora problem med siffror! Minns faktiskt i princip inga?! Jamen vad spelar det för roll då, kanske du undrar? Jaaadu, dels de uppenbara krångligheterna som jag skrivit om tidigare såsom minnas telefonummer, koder till kort och dörrar, anställningsnummer som ska klickas in vid tidrapporter. Det inlägget finns här och heter just "Sifferkoder och lösenord".

 

Det är ena sidan av problemet, men sedan har vi till exempel de siffror man väver in i samtal. Kostader till exempel. Vi kan diskutera bilar och jag kan säga att vi fick bilen för ett bra pris, men så minns jag inte vad den kostade? Är säker på att jag vetat det... men... borta?! Berättar om ett par som köpte hus och när de flyttat in var det massor med dyra överraskande saker som behövde fixas, så priset för huset blev ett hutlöst överpris, men jag kommer plötsligt inte ihåg vad de gav... snopet. Nu ska man ju inte diskutera löner till höger och vänster, men OM jag skulle gör det så vips minns jag inte vad min lön ligger på... visst är det konstigt? Jag kan förvånas över våra låga elkostnader efter att vi borrade bergvärme, men kan inte berätta vad summan ligger på... inte ens nära. Måste alltid vara lite svävande och lägga till "tror jag" eller "om jag inte svamlar nu" som en brasklapp för jag kan inte lita på mig själv.

 

Ett annat exempel, bara häromdagen så pratade jag om vad dyra insatserna på bostadsrätter blivit här i stan. Jag berättade om en etta på Torsgatan, och så minns jag inte vad priset var. Så jag drog till med en summa som kändes ganska rätt men visade sig vara helt fel , så dessutom så måste ju folk tro jag över och underdriver eller kanske ljuger. Det gör jag inte medvetet, men i paniken hugger jag tag i en siffra, annars finns risken att om jag sittandes tyst mitt i alltihop med ett ansiktsuttryck som en "nolla", vilket kanske egentligen vore bättre när jag tänker efter?

 

Så fort jag ska nämna en summa, ringa ett samtal eller fylla i en kod så känner jag rent fysiskt ett tomrum i huvudet där de hjärnceller som BORDE sköta denna information fattas. Jag hör verkligen ekot...får en aning panik, blir lite yr... Huvva, obehagligt!

 

Några grönsaker och blommande kryddor så här i augusti. Både gul och grön squash, två ynkliga krokiga gurkor, massor av Physalis och några av de få Sugersnapsen som inte rådjuren knaprat i sig. Förresten är Sugersnaps och Sockerbönor samma sak?

Är också rätt osäker på om man ska låta kryddor blomma? Ja Krondillen måste ju få det annars blir det ju inga "kronor" förstås. Men jag tror att de mår bäst av att man knipsar bort alla blommor men har inte hjärta göra det, då de är så skört vackra. Till och med Rucculan och Cirtonmelissen brukar hinna blomma innan hösten och kylan kommer.

 

 

...eller " The return of the Wasps" som rubriken förstås skulle ha varit om jag höll mig till det amerikanska film-temat jag försökte mig på ifjol (länk här)
Nu var det ju inte på långa vägar så knepigt som det var då. Då hade vi ju ett större antal getingar främst i vardagsrummet och funderade en hel del var de kom ifrån. Det hela slutade lyckligt... ja inte för getingarna då, men för oss andra.

 

Den här gången var det inte inomhus, bara det känns betryggande. Men då jag gick runt och fotade i vårt trädgårdsland så råkade jag stöta till lådkanten precis då jag skulle föreviga årets två ynkliga små gurkor. Bara centimetrar från mina ben börjar det plötsligt surra intensivt, ett helt gäng rätt så irriterade gul/svarta SAIK-anhängare kom ut och kollade läget. De blev förevigade på bild... och strax efter det Radar-utrotade.