... som vi nästan alltid glömmer. Kanske det beror på vårt "fuskbröllop", då vi överraskade släkten med att ha vigt oss i smyg. Ingen brudklänning, ingen kyrka, ingen stor fest, dock en brudbukett och ett foto, kanske det är därför vi har en tendens att glömma den här dagen?

-"Jaha, vad gjorde ni för speciellt igår då"? brukar min syster fråga mig den andra augusti. -"Eeeeh, vadå"?  -"Ja visst hade ni något att fira"? Kanske det är för att hon var den enda som visste, som höll ordning på småtjommarna, satte ihop buketten och var vittne till den lilla tilldragelsen som gör att HON minns?

- "Har vi vifft oss nu"? frågade 3-årige Gustav förvånat flera gånger i hissen ner från den supersnabba ceremonin. Och vi försäkrade honom om och om igen att nu var vi alla viffta. Minns hur en nyckelpiga glatt promenerade omkring i buketten, den hade väl råkat hänga med då blommorna plockades ur mina rabatter, ett gott tecken trodde vigselförättaren, och det trodde vi med. 

Nåja, den här gången minns jag vad det är för dag idag, inte för att det är jämna siffror eller nåt utan jag bara vet att idag den 1:a augusti firar herrskapet Bystedt 16-årig bröllopsdag. Och frågar syrran vad vi gjorde så kanske jag kan redogöra för en fika på stan, eller ett glas rött till middagen mitt i veckan, vi får se. Inget märkvärdigt firande alls, att gifta sig var egentligen inte så speciellt. Det stora steget var redan taget, att skaffa barn, snacka om att livet förändras. Det märkvärdiga och speciella är sedan att få äktenskapet att funka efter alla år, att faktiskt längta tills den andre kommer hem, att skratta gott åt samma saker... i alla fall ibland, att vara ense om att man kan vara oense, minnas vad man föll för och se den andre som attraktiv och spännande trots tidens skoningslösa framfart...

Ha, ha, INTE lätt alla dagar, det ska gudarna veta...