Läste de här kloka orden häromdagen;

”...har återigen blivit varse om att det handlar inte om nya julgardiner och mesta adventspiffet som är det viktigaste, utan att ens nära och kära mår bra och att vi får vara tillsammans...” Carina.

Ja, så är jag där igen. Jag stressar upp mig över att allt jag inte hunnit. Gormar över småsaker på jobbet. Stirrar på spegelbilden av en blekfet dam med gråaktiga påsar under ögonen. Svär över att bilen knappt startar i kylan och att man skottat snö hela helgen.

Så fungerar vi människor tills något större, viktigare eller riktigt otäckt händer.

Ibland behöver jag skakas om lite som en sån där vattenfylld glaskula där sakta rätt prioriteringar liksom flingor hamnar på plats, de viktigaste längst upp. För en liten stund i alla fall...

För vad spelar det för roll att inte all julbelysning är framme om inte alla i familjen finns samlade till jul?

Det snöar, men jag är fortfarande frisk och stark nog att skotta och jag har ett varmt ombonat hem att fara hem till i den bistra vinterkylan.
Jag har ett jobb som inte gör mig rik i pengar, men jag har fantastiska arbetskompisar och det jag utför känns viktigt.
Om jag nu ser ut som ett elände på utsidan så är jag frisk och får väl satsa på den berömda vackra insida, då?
Fläsket får gärna hänga till knäna bara mina barn mår bra och trivs med sig och sina liv.

Jag har provat på att sitta på Barn i Umeå utan en aning om vilka hjärnskador andningsuppehållen och kramperna kan ha orsakat min son. Tackar jag sjukvården och vår Herre för att han klarade sig och mår bra? Inte nog ofta.

Jag har vakat ut min pappa och såg honom som en skugga av sitt forna jag till slut somna in. Går jag omkring tacksam över att jag har mina övriga kära anhöriga kring mig? Inte som jag borde. 

Jag var sjukskriven och mådde jättedåligt i över ett år.  Brukar jag skänka min man en kärleksfylld tanke för att han stöttade mig hela tiden och uppmuntrade mig att gå vidare utan att veta vad det skulle innebära ekonomiskt? Tyvärr väldigt sällan.

Nej, man kan inte gå omkring vara tacksam hela tiden, se tillbaka och vältra sig i vad som kunde hänt och inte. Vi fungerar inte så, säkert av den enkla anledningen att man blev väl till slut tokig då? Men man kan tillåta sig att reflektera en liten stund ibland när ens glaskula blivit omskakad.

Sen gäller det att se och glädjas åt allt fantastiskt som händer kring en i vardagen. Snön som kom i drivor i helgen pyntar omgivningen till att vackert julkort, och här får jag bo. Underbart! Någon av sönerna plockar ur diskmaskinen utan att jag sagt till! Ett mopedkort till någon som kämpat en hel höst! En fet katt som hängivet stryker sig mot mitt ben (åtminstone tills han fått mat). Det är det här som är livet. På gott och ont.

Ja, det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. En hel helg att montera skåp, blandare och tvättställ. Sen kommer det alltid så mycket emellan.

Lördag
Upp 6:00 och skotta, skjutsa son till Bureå för vidare färd till tävlingar i Piteå. Vår bil pajar ihop, varningslampan för broms och ABS lyser och det går långsamt och tungt hem. Isbildning på bromsarna?

Monterar underskåp till tvättställ för att upptäcka att våra placeringar av avlopp och vatten inte är ett dugg universala. Måste justera allt till höger om avloppet ska passa. Kopplingarna med slangar är inte tillräckligt långa.

Ut och skotta fram fungerande bil nr 2. Åker in till Skellefteå. Handlar lite brädor, in i centrum för att få tag i GPS-funktionen som skulle följt med min nya telefon. Hittar lite fiffiga kopplingar på Jula, mat på ICA och sedan hem. Vi kör från klarblå himmel till snöstorm på den dryga milen. Kopplingarna var tyvärr felaktiga. Äldre sonen hämtas från ett LAN (där han har suttit och käkat popcorn, druckit Cola och spelat Counter Strike i ett dygn)

Så börjar hockeyn. Jag monterar lite själv…går inte fort men till slut är 4 lådor klara. När det står 3-1 till HV71 behöver man tydligen inte se mer, utan ”hockeyfantasten” börjar med middagen istället (matchen slutar 4-1). När vi ätit måste vi ut och skotta för att hämta simmaren som dyker upp i Bureå ca 20.00. Mycket snörök! Väl hemma återfinner jag den äldre sonen kokandes knäck till försäljning på skyltsöndag i Schtaaan. Han fyller 200 små formar men det går det inget vidare alls, och han börjar förstå att vinsten blir skral i förhållande till arbetsinsatsen. Vi hjälps åt att fixa undan knäckgeggan och middagsdisken. Sedan blir det äntligen dax att få sitta ner i soffan med lite vin, klockan är drygt tio. Ser Catarina Zeta Jones i en film där hon lagar mat…sett den förut…*gäsp*...hon är snygg den där Catarina Zzzzzzz …

Söndag
Va, ingen snöstorm? Provkissar i toaletten som var det enda som kom på plats igår, förutom golvbrunnslocket. Inget läckage = framgång.  Det är -18° och sol. Plumsar ut och fotograferar det soliga vinterlandskapet i bara skoterskor och morgonrock…snön når till mitten av låren. Iiiih…så kallt!

Maken går ut för att fixa trasig bil nr 1. Jag skickar ut knäckförsäljaren för att skotta mer #&% snö, för att sedan skjutsa upp honom till skyltsöndagsfirandet. Tycker han är lite dåligt klädd för att stå som torgförsäljare utomhus? (På väg hem försöker jag intala mig själv att han snart är vuxen och bör/kan klara sig själv) Bil nr 1 verkar fungera igen, den duktiga ”mekar-maken” har tagit loss bakdäcken och värmt bort isen.  Dags fixa en sen lunch/tidig middag= luddag, som vi brukar äta innan vi far på träning på söndagar. Under tiden fiskgratängen står i ugnen placerar vi själva tvättstället på plats. Fästades endast med silikon…hm…silikon överallt …#&% va' kladdigt!

Äter luddagen, skjutsar simmarsonen till träning i Skelleftehamn, hämtar den frysande torgförsäljaren från Schtaaan, och han har tydligen borta sin mobil? På Jula kollas det efter fler kopplingar, sen träna och duscha på BROKK (makens jobb) Hämta upp simmaren, och väl hemma hittar vi mobilen i bil nr 2. *Puh* Startar upp montering av kranar och avlopp. Möte i Bureå klockan 19:30 om ett planerat simläger utomlands. Bestämmer huruvida vi ska sälja sockar, bullar och stå vakt på stadsfesten och annat kul man helst betalade kontant för att slippa. Hemma drygt nio, och nu var vattnet kopplat till de nya kranarna och tre lådor på plats (för en tar i rören baktill) men ändå...Yippiiii!

Det här blev en väldigt lång ursäkt varför vi inte alls hann det vi tänkte göra i badrummet i helgen. Men vinterbilder blev tagna på förmiddagen, det resulterade i snöfyllda skoterskor och iskalla ben, men det var det värt;

Så fort mattläggaren Mats kommer innanför dörren med mattan vrider jag ut en hörna och kikar…och Jaaaa, det blev rätt matta! Jag blir så lättad och glad!

Jaha, enfärgat svart och vitt…vääääldigt  originellt. Försvarar mig med att liiiite grått kan man ju ana och sen är den ju lite strukturerad...Kul! Inte så spännande? Nähä?
Trots att han tydligen hade varit mer road av att sätta upp något riktigt färgsprakande så gör han ett kanonjobb, och det blir hur bra som helst! Snyggt jobbat Mats!

Vid kaffepausen berättar Mats att i princip alla sätter vita väggar och svarta golv, och har gjort så i flera år nu utom nån enstaka pensionär. Själv valde han stormönstrat när han gjorde om hos sig själv. Jamen, Herregud! Han kan ju göra om när han vill, han har kunskaperna och verktygen. Jag skulle också vilja vara lite järv, men vi kanske gör om var 25:e år, och då fegar man, vill ju inte bli less alltför fort. Men man kan ju piffa med färgglada handdukar och tvålar som värsta Lulu Carter, ändå kommer man ju så småningom tycka det är lite trist …Plötsligt en dag känner man bara…hmmm?…Kanske grönt, orange eller ...jag vet, blått!…Och blommor! Aaaah...jag känner att jag vill absolut ha nån typ av små blå blommor på en tunn tapet! Gud så snyggt!
Får komma överens med gubben min att den dagen den önskan plötsligt kommer över mig, då flyttar vi, hals över huvud!!

Det blev en ny stjärna till hallen igår också…blev riktigt nöjd. Sprang in på JT:s Elservice där jag fyndade. Ja, fynd och fynd vet jag inte…det fanns en liknande på COOP för en billigare summa. Det fiffiga med den här förutom att den var onödigt dyr är att den har en vanlig glödlampa man kan byta!!! Förstår ni så enkelt!

Lägger in några bilder;
Mattan...se alla fantastiska nyanser...av grått och vitt.
Surmulen Ceasar har det tufft. Ändringar på favoritplatsen uppskattas inte!
Nya julstjärnan i hallen.

Eftersom jag väntade mattläggaren nu på morgonen så jag klev upp redan halv sju. Han dök upp genom snöröken närmare åtta.  Med sig hade han golvmattan, men tyvärr inte väggmattan som jag var nog så nyfiken på, eftersom jag vill kolla om den blev rätt. Han la in det svarta golvet och for vidare i ett nytt moln av snö.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Så tidigt uppe och all tid i världen kände jag att det var dax att äntligen starta förrådsinventeringen efter jul-tingel-tangel. Är tyvärr ingen stor vän av pyntning, pyssel och gardinuppsättningar. Men jag brukar starta lite smått  till advent med något i fönstren i alla fall, för att sedan plocka fram lite mer närmare jul.

Väl inne i förrådet kunde jag för mitt liv inte fatta var jag gjort av den ena av de nya ljustakarna till köket, som jag bestämt minns att jag införskaffat? Visst borde jag köpt två?  Då fann jag två ljuskransar, och sakta går det upp för mig att jag inte alls köpte ljusstakar till köket, då de dyra överjävliga pappersstjärnorna ”råkade” gå sönder. Jag hade ju köpt kransar. Hm...men den stora vita ljustaken då? Jo, när jag tänker efter…den gigantiska stjärnan i vardagsrummet gick ju också av en ren händelse sönder ifjol. *Harkel*
Julen 2009 var inte papperstjärnans år, åtminstone inte i den här familjen.
Konstigt att jag verkligen inte minns såna här inköp…och inte heller om jag gick omkring och var nöjd över resultatet? Men jag är faktiskt ganska nöjd i år. Med mina mått mätt, som den måttligt roade juldekoratören, blev det riktigt hyffsat.

I hallfönstret har vi haft en lämpligt stor ”snöflinga” under flera år. Men de sista åren har den inte behagat lysa helt och fullt när jag plockat fram den. Och så har jag fått jaga runt på stan för att hitta reservlampor i rätt storlek med 2,4 volt. Det har varit ett evigt mixtrande att räkna ut vilka minilampor som orsakat förmörkelsen. Nu är det färdigt med det kan jag säga! Nu hade tre av sex ”snöflinge-armar” slocknat…Glappt kanske? Testade en ordentlig omskakning (det kan och har hjälpt  tidigare år) men då slocknade ytterligare en "arm". Nä, nu åker du i soporna ditt elände!

Får bli en sväng i affärerna för att inhandla något nytt dit, som jag troligtvis totalt glömt till nästa år.

Eftersom jag faktiskt inte är så road att omge mig med bland annat hantverkare och sotare dagen då jag ska sova efter vaknatt så rymde jag fältet och sov hos mamma. Väl hemma igen kunde jag konstatera att badrummet är nu spacklat från golv till tak. Vi har lagt vattenpass och konstaterat att lutningen blev peeeerfeekt! Imorgon dyker samme gubbe från Golv4U (vitsigt namn heller hur?) upp och börjar lägga (förhoppningsvis rätt) matta.

Rädslan att det ska vara fel matta är inte så obefogad. När jag väl hittade det jag ville ha till väggen bad jag de på färgaffären skriva upp artikelnumret. Väl hemma skulle jag jämföra på mattföretagets hemsida och upptäcker en ny sifferkod på exakt samma produkt. Förvirrad styr jag nu kosan mot ännu en färgaffär, där de visar sig ha en tredje sifferkombination till samma matta!?! Så det blir ju spännande se vad jag slutligen beställt….bara det inte är små, små blå blommor på en tunn tapet…from Hell.

Jag känner att det kan vara på sin plats att ge en mer nyanserad bild av makarna Bystedt, och hur vi fungerar.
Vi har faktiskt kommit fram till efter 21 år att vi kompletterar varandra ganska bra. Både rent allmänt, men i det här fallet som exempel, när vi ska dra igång våra husprojekt, de lite större, men även de pyttesmå.

Jag kan räkna ut och se hur saker ska sitta och vad som behövs. Jag jämför priser och färger, mäter, handlar och beställer.
Sen kommer min man in i bilden. Som före detta gammal ärrad konstruktör kan han ju inte låta bli att göra en detaljerad Cad-ritning, väl utförd intill millimetern. Att han sedan sågar fel, bryter ihop och kommer igen och svär osande haranger som skulle få vilken hamnarbetare som helst generad, det hör liksom till.
Slutresultatet är det som räknas och noggrannhet, omsågningar och ommätningar tar tid, men det blir ju till slut klart och riktigt bra!

Jag kan räkna ut vad som kan krångla och finner lösningar innan det uppstått. En god egenskap fram till de börjar bli nojiga och jag förutser takras, jordbävningar och tidvågor. 

Där kan jag beundra min man som glatt går in i ett bygge med gott mod och ett stort självförtroende inte ont anandes om allt som kan gå åt skogen.

Mitt eget självförtroendet gällande hantverk både inom sömnad och trä fick sig en törn av åren på Bureskolans slöjd. Inget jag kom hem med liknade något användbart eller hade någon snygg finish. Antagligen eldade pappa till slut upp eländet i smyg, och det gjorde han i så fall rätt i, för som värme en kall vinterkväll gjorde slöjdalstren ju i alla fall någon typ av nytta!
Jag kan än idag få kalla kårar när jag tänker på historien träslöjdsläraren berättade i varnande syfte om tjejen som fick skalpen avsliten i en pelarborr. Kan vara grunden till min skräck för större maskiner som till exempel svarvar, hyvlar och bandsågar. Det är ju då en himla tur att gubben inte räds att sätta igång med såg, skruvdragare och pelarborrar, och sen har han ju inte längre något hår på sin skalp och kan således inte fastna någonstans…

Lördag morgon vid 8- tiden sätter maken tillika hemmafixaren igång för att ha allt klart till  9:00-pip, då Snickare Pär ska dyka upp på sekunden när. Tyvärr så välter han sin nya fina bygglampa så den slocknar. Nu börjas det igen…mummel…mummel…billig SKIT FRÅN JULA! Hur ska han nu se nåt då lamporna i rummet är bortmonterade??? Jag lyfter upp lampan, vrider och vänder på den ….och slår på den igen…Kolla, älskling, den funkar! Perfekt!

Lugnet varar i ca 30 sekunder. Det är nu fel storlek på nåt som ska vrida loss nåt och verktyget borde funka…men det var ju troligt att det är olika mått ÖVERALLT i det här JÄVLA HUSET…ja, så har han återigen transformerats från hemmafixare till den ”Svärande Snickaren”. *Suck*

Sådana här gånger går jag in i rollen av en lugn och professionell variant av operationssköterska. Jag skickar och tar emot saker, baddar svettig panna (OK, just baddandet är inte riktigt sant, men jag har sett sånt på TV) och ser till att inte ”Svärande Snickaren” kliver på något han slängt ifrån sig. (hör Öfvergårds klara stämma -”håll rätt på verktygen, det är mycket folk på små ytor!!!”)

Tja jag vet inte hur professionell jag framstår egentligen när jag döper om alla verktyg eftersom jag inte har en aning om vad de egentligen heter…eeh…hanttång, meddragare och verkningsvridare?
Tycker åtminstone själv att jag är oootrooligt rolig!

När Snickare Pär väl dyker upp degraderas jag snabbt till halvt oanvändbar hantlangare. Jag får en stund slänga grejer ut via fönstret och sedan skickas jag ut. Här ska sågas, brytas och levas om. Tonårssönerna vrider sig som små maskar under täckena. Ingen lugn sovmorgon idag inte…

Det känns skönt att Snickare Pär kan skämta, jämföra telefoner och sätta igång och jobba i lånade Foppatofflor med figurer på.  Han släpar in en hel arsenal med stora fina verktyg och lånar oss en mattkniv som funkar mycket bättre när man skär remsor i golvmattan än en slö morakniv. Han fungerar nog så bra som lugnande och stämningshöjare jämfört med mina skrala försök att göra mig rolig på verktygens bekostnad. Han vet vad som ska göras, blir inte ett dugg uppjagad av att delar av väggen i duschhörnan bör bytas ut till gipsplattor. Inte för att de är helruttna, tack och lov, utan den gamla skivan sitter dåligt och kan lika gärna bytas ut. Skönt, det ska nog gå vägen det här i alla fall. Och trots att de funnit en härva av rör under golvet så har vi knappt hört ett enda fult ord sen klockan 9:00-pip.

Tänkte göra en uppdatering om våran badrumsrenovering;

Min älskade gubbe tog ledigt igår torsdag, drog på sig snickarbyxorna och började jobba och fixa. Han har verkligen utvecklats som ”handy-man” genom åren...ja han har ju varit så illa tvungen. Projekt finns det ju alltid i ett hus och i hans fall även en ganska rivig och krävande fru. Men han har faktiskt på kuppen tyckt det varit riktigt kul att räkna ut hur, utföra och sen se resultat.
Åtminstone har det låtit så efter en tid då han fått lite distans till projekten.

Några timmar in på förmiddagen hör jag nu ramsor som handlar om stället där man enligt bibeln hamnar om man inte varit god samt om han som promenerar omkring just där med en treudd, bockhorn och svans…inga goda tecken. Han har vaknat till liv igen…den ”Svärande Snickaren”.

Den "Arga Snickaren" är kortfattat ett reality och inredningsprogram som sänds på Kanal 5 där en man vid namn Anders Öfvergård under hårda former ifrågasätter familjer som kört fast i sina byggprojekt och sedan hjälper han dem igång igen. Den "Svärande Snickaren" därimot ifrågasätter ingen annan än sig själv och alltings jävlighet.

Nu upptäcker jag också att blod har droppat från förrådet, uppför trappan in och in i badrummet. Det visar sig att det finns vassa objekt i verktygslådan i förrådet där ”Svärande Snickaren” grävt omkring och han har skurit sig ordentligt. (Här skulle ”Arga Snickaren" vrålat -”håll ordning på verktygen!”) Får knappt plåstra om skadan för akutare problem har uppstått. (Här skulle Öfvergård ifrågasatt -"har du några som helst kunskaper?") Men en sån här gång förstår jag att det är läge att vara diplomatisk, uppmuntrande och förstående och absolut inte härma nån argsint TV-profil, och tro att det är humor!?! Nu är det allvar!!! All värme i huset är avslagen och elementet som ska monteras lös sitter totalt fast. Det måste ju pluggas så det går dra igång värmen igen. Efter nån timmes lirkande, hamrande och gormande sågar ”Svärande Snickaren” helt resolut av rören och tar elementet under armen och far till ”Jäders Värme & Sanitet". Sällan hade de skådat ett så konstigt kopplat element, det hade faktiskt aldrig gått ta lös utan såg. Jag är inte förvånad alls. Här finns så mycket konstiga fel man kan svära sig fri ifrån då man faktiskt inte byggt skiten själv.

Det kommer alltså att bli ett nytt element och pliktskyldigast berättar ”Svärande Snickaren” att de visat honom olika ”design”-element som är flera gånger så dyra som ett vanligt. Sedan tittar han förstulet på mig och hoppas att inte informationen riktigt gått fram. Tyvärr älskling, ordet "design" går alltid fram. Vad det innebär med ett design-element vet jag inte alls, men det bör kollas upp. Hur snygga och dyra kan sådana vara? Lugn, lugn nu Helena…”lagom -budget-variant” var det ju…kan ju inte låta ett litet element sabotera hela budgeten!


Imorgon lördag kommer så självaste snickaren, den riktige med snickarbältet, ståltå-hätte-dojjorna och koll på verktygen. Hantverkare kan dyka upp en Lördag om man känner dem väl, och kan locka med goda mackor och the’ (och naturligtvis rotavdragen lön, vad trodde ni?).

Imorgon eftermiddag har vi alltså ingen dusch, och först på tisdag kommer mattläggaren (dagen jag försöker sova efter vaknatt då lastbilschaufförer, sotare och tydligen mattläggare surrar kring mig som bin runt honung). Mattan läggs klart tidigast Torsdag…och detta är i det drömscenariot att allt går som planerat…

Hör du det ”Arga Snickaren”? Vi har en PLAN!

Jag undrar om jag någonsin haft en ny telefon? Det brukar bli sönernas begagnade, men bara det funkar att ringa, det är huvudsaken, brukar jag säga. Men på den senaste i raden har baksidan börjat lossna i tid och otid och jag har varit tvungen radera massor för att kunna ta emot ett nytt MMS.

I fredags (igår) överraskade så min älskade make mig med en ny mobil. Han tyckte att jag skulle testa hur det är att kunna vara online när jag vill, kolla mail, googla och titta in på Facebook. Jättegulligt tänkt av honom! Verkligen!

Tyvärr glömde han en liten detalj…hans hustru är en teknikfientlig jubelidiot. Lägg också därtill att hon har tålamod som en 2-åring och lätt stressar upp sig i situationer hon inte kan hantera.

Det började sisådär, när jag upptäckte att mina fingrar är lite för tjocka för tangentbordet på skärmen. OK, går att lösa, måste bara spara mig en jäkligt spetsig pekfingernagel.
Men sedan blev det värre. Jag lyckades inatt klockan 01:00 ringa en vid den tiden sovande person som finns i min kontaktlista när jag skulle testa ”scrolla” lite upp och ner. Tidigt imorse när jag skulle visa för min arbetskompis hur lätt det är att råka ringa fel, ringde jag av misstag upp min sovande yngre son (ändå skönt att det var nån inom familjen)
Jag klarade sedan inte av att svara när maken ringde nu på förmiddagen, så jag var tvungen ringa upp (med en annan telefon) och kolla vad han ville. När min kära arbetskompis hittade hur man gör när man svarar ringde hon 3 gånger (pedagogisk som hon är) upp mig så jag fick "träna".

I kön på Coop på vägen hem skulle jag ”scrolla” igen ibland ”kontakter” för att hitta min mans mobilnummer (som jag naturligtvis aldrig lär mig utantill) men ringde istället min morbror i Piteå (han mådde bara bra, förresten, tackar som frågar) sedan återigen samma stackars person som jag störde i natt och eventuellt ringde jag till min bror…tyckte att hans namn dök upp? Högröd om kinderna tryckte jag nu upprepade gånger på nåt som ser ut som en ”ångerpil”och lyckades till slut ta mig ut ur ”kontaktlistan” för att istället sätta igång kameran?!?. Jag har vid det här laget jobbat upp en  skyhög puls, fått lätt panikångest och är inte så lite arg och frustrerad. När jag  tittar upp visar det sig att jag i flera minuter halvhögt väsande mellan tänderna svurit en lång otäck ramsa med både könsord och fula svordomar mitt ibland flera förvånade helg-handlande Skelleftebor. Och tänkte de ”stackars de satar som måste bo ihop med den där rabiata människan"... måste jag faktiskt hålla med…stackars dem…

Imorgon kväll, fredag, blir det vinprovning med temat ”Ost” Mmm...jo jag tackar jag.

Ser fram emot att få i mig lite kunskap om den rubinröda vätskan jag sippar i mig.
Ja, för man sippar väl i sig vin på en vinprovning? Sedan spottar man ut det efter att ha gurglat och analyserat en stund, det har jag sett på TV. Fast jag tror och hoppas att vi skippar spottandet? Vi får se, det är en granne som är riktigt duktig på viner och brukar hålla i sådana här aftnar...och det ska bli både intressant och kul!

Jag läste att för att bli en bra vinkännare bör man inte bara vara bra på smaker utan även på dofter. Logiskt…och då ligger jag ju bra till, är ju lite som en blodhund, utan att vara allt för oförskämd mot en hel hundras. Sedan bör man ha ett bra minne, för att komma ihåg och jämföra det man läst och smakat genom åren. Jaha, *suck* inget eventuellt framtidsyrke som professionell sommelier för min del, har ju minne som en guldfisk, och nu VAR jag oförskämd mot en hel fiskart.

Jag tror benhårt på kunskap, kultur och kvalite’ framför kvantitet.

Ändå köper jag oftast för enkelhetens skull hem ett lådvin…motsägelsefullt heller hur? Människan är en komplex liten filur, lever inte alltid som den lär.

Kvantitet, ja...i "Bag-in-Box:ens" begynnelse så lurade man sig själv med ; ” Den är perfekt, om man bara vill ta ETT glas… för har man väl öppnat en flaska dricker man ju upp hela” Men tyvärr funkar det inte riktigt så, för vem dricker bara ett glas när man har tillgång till en hel dunk??? 

Ändå så har tydligen alkoholkonsumtionens kurva planat ut och vi dricker tydligen mindre? Trots reklam, tillgång via internet och lägre priser, åtminstone om man ska tro ”Statens Folkhälsoinstitut”…positiva siffror…kul...VÄNTA NU...vad står det???...så när som på ÄLDRE KVINNOR som funnit vindunken!!! Nämen, hallå! Det kan ju inte stämma? Så kan de väl inte skriva? Flera jag känner gör precis som jag, de inhandlar en ”dunk” då och då...och de är ju faktiskt precis som jag…tjejer, okey då,kvinnor…ganska unga, okey då, kanske liiiite äldre... Hmmm?

Vi har fixat lite i vårt hus genom åren. Ibland har vi tagit itu med projekt som varit inom gränsen för vår förmåga och ibland bortom den…

Nu är det tänkt att duschen och toan uppe ska gå från 80-tals knallblått golv och  90-tals väggväv (ommålad ett antal gånger) till något som förhoppningsvis andas lite lagom 2010-tal. Den här gången ska vi leja bort jobbet, vi förstår redan innan vi startat att vi inte bör byta golvbrunnar och sätta badrumsmatta själva. Vi hoppas att det varken ska bli allt för kostsamt, och inte dra ut allt för mycket på tiden.

Ååååh, vad jag längtar…men åååh vad jag gruvar mig.

Alla byggprogram gör en ju inte lugnare, tvärtom.

I ”Äntligen hemma ” specialbeställer de Eukalyptustapeter med gnagmärken av en panda och handhamrad takplåt från Italiens bergsluttningar. Rappne planterar 500 importerade rodhodenron från Guatemala, Timell lägger sjösten från Marianergraven och Lulu Carter pyntar med lyktor från Inka-tiden. Hmmm? Men så motsvarar renoveringsbudgeten också Sveriges stadsskuld.

I ”Bygglov” dyker en uppumpad-gåva-till-alla-kvinnor-Matte upp med en förvirrad stockholmskis till sidekick som inte ens klarar sätta ihop två Duplo-klossar. Slutresultatet blir ofta bra men man misstänker att alla de 204 RIKTIGA hantverkare man sett skymma förbi i bakgrunden KAN ha haft med slutresultat att göra.

”Simon och Thomas” skulle jag inte släppa in i mitt house…and skulle de sneek in anyway och och tjuvdesigna mitt waaardagsroooom skulle jag vara tvungen att burn it down. Sorry lads.

”Arga snickaren” men framför allt ”Fuskbyggarna” har ju däremot skrämt en rejält. Verkar ju inte finnas en ärlig hantverkare i hela Sverige??? De slänger in lite blöt drivved och frigolitbitar på tomten och skickar en räkning ”Byggmaterial” 650 000 spänn, och som Kalle Kulör, lägger de ner rör, men vet tydligen inte HUR man GÖR…och rören går kringelikrokar..nota 340 000 spänn. Sedan går de ”under jorden”, och sitter och dricker Margaritas i Västindien. Usch och huvva.

Men jag är faktiskt ganska lugn. Det är en god väns firma som dyker upp och jag tror verkligen inte att han liksom Dr Jekyll och Mr Hyde blir en helt annan person så fort han får på sig snickarbyxorna. Ja, alltså jag vet att inte Dr Jekyll tog sig snickarbyxor och blev ond utan han drack nån hemkokt elakhetsbryggd. Hmmm...märker att jag ofta drabbas av syftingsfel när jag försöker mig på liknelser. Får jobba på det.
Hursomhelst...snällare, samvetsgrannare och ärligare människa än vår vän, kan inte gå omkring i ett par ståltå-hättade arbetsskor, de e’ ett som e' säkert de'.

Ska försöka följa upp och rapportera om byggkaoset i slutet av november…kanske till och med bjuda på ”Före och efterbilder”…vem vet?

...jag pratar om BILAR, inget annat!

Min första bil var en californiavit Volvo Amazon, årsmodell 1965. En kompis pojkvän installerade en radio/bandspelare med högtalare fram och bak. Sedan var det bara att till Bruce Springsteens ”Born in USA” på väldigt hög volym ta sig en sväng till Bureå.

Den gick nog inte särskilt fort, men jag lurades att tro det. Dels hade Amazonen en väldigt glad glädjemätare sen vibrerade hela bilen allt mer ju fortare jag körde,  och den hade noll vägprestanda. Skakningarna gjorde som sagt att det kändes som 200 Km/t men jag var nog aldrig uppe i över 100. Trots allt var det av någon anledning en härlig känsla att köra denna bil!

Min bil idag är en Silvermetallic Wolkswagen Passat. Den har en fin Radio/CD-spelare med installerade högtalare fram, i dörrarna och baktill. Den går säkert mycket fortare och är krocksäkrare än Amazonen plus den har AC och sätesvärmare…men oj,oj,oj, så tråkig den är!

Passaten är tydligen uppkallad efter en vind? Alltså inte den strax under taket, utan flöde av luft kring ekvatorn. När jag kör omkring i min bil tänker inte alls på en fläktande vind utan mer på en surrande symaskin. Den har väl ungefär samma antal hästkrafter och låter ju definitivt som en symaskin. Jag kastar mig in i bilen, full fart iväg!...Bzzz…*Suck*  Ingen kan säga att jag inte kör sparsamt och tänker på miljön (mer eller mindre frivilligt), måste ju alltid planera omkörningarna om jag ens törs göra några alls...Bzzz…uttrycket "plattan i mattan" innebär att knattra av tomten i 10 Km/t...Bzzz...och med den lilla stackars motorn kör jag väl 10 mil på en fingerborg bensin. Miljövänligt som sagt!

Herregud, visst borde man nån gång i livet få möjligheten att köra omkring i en stor, härlig, bensinslukande Lamborghini Conutach?
Man kan ju i och för sig misstänka att körglädjen får sig en liten törn när man svänger in med sitt Italienska motormonster på vår tvättbrädes-guppiga, leriga elände till byaväg…och upptäcker att en dyr blank spoiler ligger kvar nånstans några kilometer längre bak …Hm?…Nä, tacka vet jag min gamla rejäla Amazon, den hade hög frigång och tålde lite skit i hjulhusen.

De tidigare grannarna hade kattungar döpta efter kända kompositörer, världhärskare, författare och uppfinnare. Vi hämtade 2 katter hos dem.

Vår första katt hade det förnämliga namnet Amadeus. Det hade han fått efter den  produktive kompositören, Volfgang Amadeus Mozart. Mozart mötte liksom katten, en allt för tidig tragisk död i en båtolycka, endast 30 år gammal. Nej,nej nej…alltså... katten blev överkörd av en lastbil utanför vårat hus 11 månader gammal och hann aldrig ut på några båtturer… tidig och tragisk var liksom… äh, ni fattar liknelsen… och känner historiens vingslag, eller hur?

Vår andra och nuvarande katt heter Ceasar efter den romerske kejsaren Gaius Julius Caesar. Men här går livshistorierna kanske lite isär. Medan den romerske kejsaren gjorde en enastående karriär, fick tillsammans med Kleopatra en son, Caesarion, och dog av 23 dolkstygn vid 66 års ålder, blev Ceasar Katt kastrerad vid 9 månaders ålder och har sedan den dagen ökat i vikt, fått ett fånigt överbett och på sin höjd erövrat och besegrat en och annan råtta.

Snällare, latare, större, fetare och mysigare katt får man leta efter. Hörde i och för sig om en innekatt i Skellefteå som väger närmare 9 kilo, och då är ju vår Ceasar en lättviktare med sina 6,5.  Tydligen är det en proportionellt stor katt med långa ben medan vår katt har extremt korta ben och en svank som gör att han nästan släpar magen i marken. Man bör väl inte göra sig rolig på hans bekostad (fast det gör vi ju heeela tiden, sorry kisse) Både vikten och överbettet beror ju på kastreringen, något han hade haft ogjort om han själv och den ene sonen fått bestämma.

När det var dags fara till veterinären stirrade (den bevisligen världsvane och erfarne ?) 7-årige sonen Ceasar djupt i ögonen och sa med medlidande i rösten - ” Stackars dig, du vet inte vad du går miste om !"

Nej, det finns inte mycket kejserligt över Ceasar Katt, ja förutom att han tror sig äga byvägen och att all trafik bör väja eller stanna när han befinner sig där. Otaliga gånger har man hört bilar tuta, tvärbromsa och till och med stanna för att gå ur bilen och kolla om den stora svartvita hårbollen hamnat under.
Men än är han vid liv…ta i trä… och till våren blir han 11 år om jag räknar rätt.

Han ligger här i fönstret just nu och struntar i vad jag skriver...*klick*... märkte inte ens att han blev fotad...

                                 ...vi älskar dig gubben!

Såg trailers till 2 tecknade filmer häromdan och blev överförtjust. Jag är nämligen barnsligt förtjust i främst Dream Works och Disneys produktioner. Jag vet att det är kalkylerande multiföretag med dollartecken framför ögonen som ibland visar sirapsputtrande smörja, befäster en del fördomar samt trycker i oss moralkakor så man nästan kräks. Men ändå…jag kan inte hjälpa det -I love it.

Bland de första gångerna jag såg tecknat på bio satt jag och grät ljudligt, det var ”Lilla Havsljungfrun”  1992 (utan barn, hade ju inga). Sedan har det känts helt legalt att släpa med pojkarna på allt som gått; Småkryps liv, Toy Story. Hitta Nemo, Shrek, Monsters Ink, Kung Fu Panda, ja listan kan bli hur lång som helst... för att sedan köpa dem vi sett och de vi eventuellt missat för att se dem om och om igen hemma. Shrek 4 såg vi i 3D i Stockholm  i somras med HELA familjen, pojkar som känner sig lite för stora och även den skeptiske ”tecknade-film-hataren” var med. En dag att minnas för det kommer nog aldrig hända igen.

Hursomhelst, de nya filmerna som kommer/ har kommit ut nu är;
Megamind (rollistan är Will Ferell, Brad Pitt och Tina Fey) och
Despicable Me ( med Steve Carell, Jason Segal och Russel Brand)

Nu har ju det problemet uppstått att mina barn inte så gärna följer med sin gamla mor på bio längre, de börjar som sagt känna sig lite för stora och den ökände ”tecknade-film-hataren” har ju aldrig varit lättflörtad i dessa sammanhang, så nu måste jag vänta ett drygt halvår innan jag kan köpa dem som DVD. För att gå själv???...Nä det skulle kännas konstigt... träffar garanterat någon jag känner som undrar om jag är där med barnbarnen...och vad ska jag då svara???...Nä tack!

Jag måste tipsa om en scen en bit in trailern (1:27) ”Despicabel Me”  där säger en liten man ” We must warn him, and fast!” och kryper iväg i typ 2 km/ t på sin elscooter, och jag skrattar så tårarna rinner…hmmm…igenkänningshumor?! Precis så känner ju jag mig när jag ska ”susa iväg” med min ”Silverpil” Passaten med symaskinsmotor…men det får bli en annan historia.

Jag måste börja med att konstatera med stor förvåning att Mr Anonym tydligen visst läser min Blogg! Av en ren händelse stötte jag på honom igår efter jobbet (som jag slutade 23:00) Han tyckte att det var bra att personen jag berättat om fick vara anonym, om det nu detta var en sann historia…och inte Mr Anonym är fiktiv…

Jag måste också få berätta att jag har två underbara söner. De har skänkt mig och min man både huvudvärk, sömnlösa nätter, gråa hår men samtidigt en mening med livet och en massa roliga minnen. Och fler kommer det med all säkerhet att bli…both of the good and the bad.

Läste på en blogg som Erika, en arbetskamrat, skriver under namnet "tallsally" där hon berättade om vedermödorna att få småtrollen fina till fotografering.

Det fick mig först och främst att minnas Gustav 3-4 år, som RAKADE bort luggen och delar av skalpen med sin mors rosa rakhyvel, lagom till dagen innan fotograferingen på dagis. Jag grät, eftersom jag tyckte så mycket om hans ljusa fina testar. På fotot ser han mycket nöjd ut efter att hans deprimerade mor klippt ner hela frisyren till ca 1cm. Håret som växte ut sedan var varken lika ljust eller mjukt…*SNYFT*

Så började jag minnas vedermödorna med min yngre son, Elias. Han verkade ha stora problem med sitt hår, för långt och lockigt tydligen. Upprepade gånger var luggen obefintlig eller också hade han klippt bort en tofs här och där nånstans på huvudet, med sax visserligen, hyveln var gömd efter den tidigare incidenten. Fick lov att gömma även saxarna till slut, man var ju livrädd att han skulle klippa bort nästippen eller en örsnibb i sin iver att frisera sig.

Strax innan påsk, jag gissar han var 5, bad han mig raka hans huvud helt slätt och blankt.

–”Varför i fridens namn skulle jag göra det !?! ”undrade jag förvånad.

– ”Jo, det blir ju jättesnyggt att måla mönster på mitt huvud, så kan jag fara på dagis som påskägg! ” 

Än idag tycker jag att hans lockar är såååå fina, men vad förstår väl jag?

Herregud! Aj, vad det skär i hjärtat! Har de varit så små, så söta? *Suck*

Jag har inte tänkt hänga ut och namnge personen jag ska berätta om. Jag kommer kanske undan med att kalla honom …tja, låt oss säga Anonym.
Okej, jag fattar att man kanske kan lista ut vem det är…men det känns liksom mer korrekt att kalla honom för Anonym.
Eftersom denna person inte läser den här bloggen så kommer han ju inte heller att känna igen sig själv…Skönt!

I över 20 år har jag känt denne Anonym. Under alla dessa år har han nynnat på egna melodier, gjort egna översättningar på kända låtar, från engelsk till svensk text eller tvärt om för att sedan sjung/läsa dem som dikter. Detta kan ju låta påhittigt och charmigt, men det kan faktiskt bli liiite irriterande i ibland.  Ledsen att behöva säga det, men det låter väldigt, väldigt sällan särskilt bra.

Sedan har vi alla dessa feltolkade texter…denne Anonym har sjungit vissa sånger fel så länge att det går liksom inte rätta till.
Har försökt berätta att Michael Jackson INTE sjunger ”I’m black, I’m white, You know it” ♪♫♪ till något som låter som ”Bad”-melodin.
Och varför skulle Tomas Ledin sjunga ” Jag vill känna lukten ur dina lungor, JUST NU, känna pulsen som passerar…♪♫♪” ?!?
Jag menar, det låter både obegripligt och lite äckligt!?

Till födelsedagar sjungs det en självkomponerad trudelutt, där man måste sjunga väldigt länge på vissa vokaler för att få ooorden att stämma med den…eeeh, låt oss säga…släääpiga melodin …
Den har hängt med så länge att Anonym faktiskt börjat tro att det är en sång som finns på riktigt och att andra känner till den. Skrattade riktigt gott, och även han, när han berättade om hur han tagit upp den som allsång på jobbet när de gratulerade en 50-åring. Alla 40 personerna i rummet tystnade tvärt en kort bit in i sången, när de insåg att det INTE är den kända ”Vi gratulerar”-melodin man först kan bli lurad till att tro, och texten sen …eller bristen på den???

 ” Vi gratuleeerar,  vi gratuleeeerar Tageeee.... pååå hans föööödelsedaaag…pom…pom.” ♪♪♫♪ ♪♫♪                                                             

Upptäcker att mina inlägg är oooonödigt långa...Inte konstigt jag har problem på Facebook att hålla mig under 420 tecken!
Skriver man för långt blir man inte läst, skriv kortfattat, uppmanar de på insändarsidan i Norran. Blir det ändå för långt så kortar nån kunnig reporter på redaktionen ner texten, och det är ju fiffigt.

Kan avslöja att jag är en sådan som ibland skriver insändare. Jag är alltid anonym. Fegt, va? Borde ju stå för vad jag tycker? En gång skrev jag till "Dagens applåd" och var så diffus, eftersom ingen skulle förstå vem jag var, att Norran hörde av sig och sa att de inte förstod VEM som tackades och för VAD...

Men mina insändare i Norran har, när jag tänker efter, inte blivit nerkortade?
Hm, hotet om redigering kanske gör att jag skriver mer kort och koncist.
Här är det ju ingen som lägger sig i, och det drar iväg...oj,oj oj, redan 868 tecken med blanksteg...ooops nu blev det några fler...Shit, hade ju tänkt skriva ett jättekort inlägg idag.
Ska försöka bättra mig...om det går?
Totalt 1048 tecken med blanksteg!

Läste en artikel om drömtydning, jag citerar ”Drömmar har en sak gemensamt: de skapas av vårt undermedvetna och innehåller symboler som beskriver hur vi ser på världen och oss själva. Om man tyder drömsymboliken rätt öppnas en dörr till det undermedvetna – och vi ser våra innersta förhoppningar”

Jag minns ofta det jag drömt och väldigt detaljerat. Jag minns platser, personer och samtal nästan som det hänt på riktigt…

Härom natten drömde jag till exempel att jag skulle tatuera en stor kinesiskt drake runt hela halsen. Jag sätter mig på en av trästolarna sist i en lång kö längs en vägg. Plötsligt upptäcker jag att den som precis blir tatuerad i en stor tandläkarstol mitt på golvet är Ricky Gervais, en känd engelsk komiker. Jag blir helt förryckt, skriker, hoppar och beter mig som en riktigt larvig fjortis. Jag vrålar till de andra i stolkön: - Ser ni inte vem det där är!?
Då vänder sig två av männen mot mig och säger –Yeah we know. Jag har tydligen satt mig bredvid David Bowie och Alice Cooper! Den gamle Alice är dock inte riktigt sig lik, han ser ut som ett penntroll med en frisyr som står rätt upp, halva håret vitt och den andra halvan svart?
Fortfarande helt fascinerad av att få möta just Ricky "in real life", vill jag att han ska tatuera sin autograf någonstans på mig, men han vägrar, och jag övertalar honom att göra ett litet hjärta istället. Jag vaknar strax innan den lille britten sätter tatuerarnålen i min ena skinka…

OK, hur ska jag tolka detta? Vilket hemligt budskap försöker mitt undermedvetna ge mig?
-Har jag överdoserat antalet avsnitt av Miami INK?
-Jag har sett filmen ”Ghost Town”, där Ricky spelar tandläkare, och den verkar av någon anledning gjort starkt intryck?
-Föredrar jag korta-knubbiga-roliga personer framför magra-multimiljonär-rockartister?
-Har jag ett uppdämt behov av att ibland totalt tappa kontrollen och få bete mig som en pinsam tonårstjej?
-Brukar mina planer här i livet först vara stora och märkvärdiga, för att sedan sluta som ett ynkligt liten parantes på en plats där solen aldrig skiner?

Nja…jag vet faktiskt inte…mina tolkningar känns lite krystade, men budskap eller inte så kan jag tala om att Alice Coopers Cruella De Vil- frisyr var riktigt, riktigt häftig…

Min äldsta son har en ödla, en leopardgecko, vid namn Ozzie. Man kanske kan ifrågasätta varför man skaffar sig en reptil, men de passar en trött tonåring ganska bra. De äter varannan eller var tredje dag, behöver inte kel och inte heller andra kompisar. Jag pratar om ödlan nu, för tonåringar äter FLERA gånger om dan, behöver kompisar och låtsas vilja undvika, men bör ha en  STOR KRAM med jämna mellanrum. 

Många tycker Ozzie är äcklig. Pappa i huset säger att han har elaka ögon, min bror ifrågasatte mattekunskaperna när han upptäckte att man kunde se en lampa lysa rakt genom Ozzies öron/membrantäckta hål i huvudet.

Jag håller faktiskt med sonen om att Ozzie är fin. Hans stora SNÄLLA ögon blinkar med ögonlock vilket inte alla reptiler har. Han är ganska varm att hålla i då han har en värmeplatta under terrariet. Han har vacker täckning och är rund och go. Att just Ozzie blev vald var hans trubbiga svans, de andra hade långa avsmalnande men hans hade gått av i självförsvar när han var liten berättade de på affären. Jättesöt!

Fast en händelse härom månaden gör att även jag ifrågasätter intelligensen hos denna lilla varelse. Jag brukar lyfta upp honom mjukt och försiktigt, och även denna gång kväkte han lite som en groda av pur glädje och överraskning över att någon kom ihåg honom. (observera, detta är min tolkning av ljuden han ger ifrån sig och hur han upplever det) Nästa dag ser jag en korvliknade bit ligga i terrariet och upptäcker förskräckt att Ozzie har tappat svansen, och har endast en kort blodig stump kvar (som faktiskt, tack och lov, nu är läkt och börjat växa till sig.) 

Detta skulle alltså ha berott på att jag skrämde honom så han kväkte av rädsla och dödsångest när jag oförsiktigt slet upp honom ur sin trygga värld (min sons tolkning av händelserna). Hursomhelst tappade han svansen, men inte så länge jag var kvar i rummet. Det får mig att funderar om denna säkerhetsmekanism verkligen fungerar vid fara? Hur länge kalkylerade han om det är värt göra denna åtgärd  för och rädda sitt (som han trodde) hotade liv?
Gick han sedan runt några varv efter den traumatiska händelsen (svansen låg ju inte där jag släppt ner honom) likt Balthazar och funderade och funderade? Tänkte han; ”ja jag har ju gjort det förut..hmm..och det gick ju bra…hmm…” Efter flera minuters huvudbry bestämmer han sig, knäpper ihop ögonen och trycker till och  *P-L-O-P-P* … där lossnar svansen…Puh, räddad!

Ledsen att säga det, men i naturlig miljö i Madagaskars djungel låter nog inte rovdjuret honom fundera så länge…han har ju passerat matsmältningsystemet innan han fattat sitt beslut. Söt är han, men varken snabb eller smart…