Jag måste börja med att konstatera med stor förvåning att Mr Anonym tydligen visst läser min Blogg! Av en ren händelse stötte jag på honom igår efter jobbet (som jag slutade 23:00) Han tyckte att det var bra att personen jag berättat om fick vara anonym, om det nu detta var en sann historia…och inte Mr Anonym är fiktiv…

Jag måste också få berätta att jag har två underbara söner. De har skänkt mig och min man både huvudvärk, sömnlösa nätter, gråa hår men samtidigt en mening med livet och en massa roliga minnen. Och fler kommer det med all säkerhet att bli…both of the good and the bad.

Läste på en blogg som Erika, en arbetskamrat, skriver under namnet "tallsally" där hon berättade om vedermödorna att få småtrollen fina till fotografering.

Det fick mig först och främst att minnas Gustav 3-4 år, som RAKADE bort luggen och delar av skalpen med sin mors rosa rakhyvel, lagom till dagen innan fotograferingen på dagis. Jag grät, eftersom jag tyckte så mycket om hans ljusa fina testar. På fotot ser han mycket nöjd ut efter att hans deprimerade mor klippt ner hela frisyren till ca 1cm. Håret som växte ut sedan var varken lika ljust eller mjukt…*SNYFT*

Så började jag minnas vedermödorna med min yngre son, Elias. Han verkade ha stora problem med sitt hår, för långt och lockigt tydligen. Upprepade gånger var luggen obefintlig eller också hade han klippt bort en tofs här och där nånstans på huvudet, med sax visserligen, hyveln var gömd efter den tidigare incidenten. Fick lov att gömma även saxarna till slut, man var ju livrädd att han skulle klippa bort nästippen eller en örsnibb i sin iver att frisera sig.

Strax innan påsk, jag gissar han var 5, bad han mig raka hans huvud helt slätt och blankt.

–”Varför i fridens namn skulle jag göra det !?! ”undrade jag förvånad.

– ”Jo, det blir ju jättesnyggt att måla mönster på mitt huvud, så kan jag fara på dagis som påskägg! ” 

Än idag tycker jag att hans lockar är såååå fina, men vad förstår väl jag?

Herregud! Aj, vad det skär i hjärtat! Har de varit så små, så söta? *Suck*