Eftersom jag faktiskt inte är så road att omge mig med bland annat hantverkare och sotare dagen då jag ska sova efter vaknatt så rymde jag fältet och sov hos mamma. Väl hemma igen kunde jag konstatera att badrummet är nu spacklat från golv till tak. Vi har lagt vattenpass och konstaterat att lutningen blev peeeerfeekt! Imorgon dyker samme gubbe från Golv4U (vitsigt namn heller hur?) upp och börjar lägga (förhoppningsvis rätt) matta.

Rädslan att det ska vara fel matta är inte så obefogad. När jag väl hittade det jag ville ha till väggen bad jag de på färgaffären skriva upp artikelnumret. Väl hemma skulle jag jämföra på mattföretagets hemsida och upptäcker en ny sifferkod på exakt samma produkt. Förvirrad styr jag nu kosan mot ännu en färgaffär, där de visar sig ha en tredje sifferkombination till samma matta!?! Så det blir ju spännande se vad jag slutligen beställt….bara det inte är små, små blå blommor på en tunn tapet…from Hell.

Jag känner att det kan vara på sin plats att ge en mer nyanserad bild av makarna Bystedt, och hur vi fungerar.
Vi har faktiskt kommit fram till efter 21 år att vi kompletterar varandra ganska bra. Både rent allmänt, men i det här fallet som exempel, när vi ska dra igång våra husprojekt, de lite större, men även de pyttesmå.

Jag kan räkna ut och se hur saker ska sitta och vad som behövs. Jag jämför priser och färger, mäter, handlar och beställer.
Sen kommer min man in i bilden. Som före detta gammal ärrad konstruktör kan han ju inte låta bli att göra en detaljerad Cad-ritning, väl utförd intill millimetern. Att han sedan sågar fel, bryter ihop och kommer igen och svär osande haranger som skulle få vilken hamnarbetare som helst generad, det hör liksom till.
Slutresultatet är det som räknas och noggrannhet, omsågningar och ommätningar tar tid, men det blir ju till slut klart och riktigt bra!

Jag kan räkna ut vad som kan krångla och finner lösningar innan det uppstått. En god egenskap fram till de börjar bli nojiga och jag förutser takras, jordbävningar och tidvågor. 

Där kan jag beundra min man som glatt går in i ett bygge med gott mod och ett stort självförtroende inte ont anandes om allt som kan gå åt skogen.

Mitt eget självförtroendet gällande hantverk både inom sömnad och trä fick sig en törn av åren på Bureskolans slöjd. Inget jag kom hem med liknade något användbart eller hade någon snygg finish. Antagligen eldade pappa till slut upp eländet i smyg, och det gjorde han i så fall rätt i, för som värme en kall vinterkväll gjorde slöjdalstren ju i alla fall någon typ av nytta!
Jag kan än idag få kalla kårar när jag tänker på historien träslöjdsläraren berättade i varnande syfte om tjejen som fick skalpen avsliten i en pelarborr. Kan vara grunden till min skräck för större maskiner som till exempel svarvar, hyvlar och bandsågar. Det är ju då en himla tur att gubben inte räds att sätta igång med såg, skruvdragare och pelarborrar, och sen har han ju inte längre något hår på sin skalp och kan således inte fastna någonstans…