Efter en hel del påtryckningar, önskemål och allmän påverkan har jag beslutat återuppta min bildgåta. Äh, jag skojar bara, men det är två som frågat om det, inte här på bloggen utan IRL (in real life) som vi bloggare brukar säga när vi möter våra läsare öga mot öga. Det kan vara med ett champagneglas i handen vid Blogawards minglandes med Kissie, Fokis eller Katrin Zytomierska. Det kan också vara som i mitt fall i omklädningsrummet på Edda eller utanför ICA där det enda drickbara jag hade i handen var mjölken i ena kassen... Jag blir i vilket fall otroligt glad, trots den låga glamourfaktorn! Jag förstår att uppskatta att någon faktiskt minns min genialiska ide, och dessutom önskar det som favorit i repris. 

Jag återupprepar här grundidén och hur jag beskrev den från starten av tävlingen "bildgåtan" som pågick under våren;
 
"Fotar saker och gör sedan obegripliga närbilder för att sedan utmana mina läsare att gissa vad det är. Man får alltså sedan i nästkommande inlägg se helheten av bilden som förhoppningsvis glasklart visar vad det föreställer. Det finns inget som säger att man lätt ska känna igen vad det är, eller ens sett något liknande. Det kan till exempel vara närbild på kamremsaxeln i en gammal Passat eller nackhåret på en av mina grannar, man vet aldrig.
Man kan om man vill skriva sin gissning i "kommentarer" och få fanfarer och beröm vid nästa inlägg, när det rätta svaret avslöjas. Underförstått att gissningen var rätt förståss..."  

Mjukstart...frågan är alltså vad är detta?

 

Allt börjar gå tillbaka till sin vanliga lunk. Man är tillbaka på jobbet, där är allt är sig så likt att det knappt känns man varit borta. Om mindre än en vecka börjar skolan, och pojkarna börjar första och sista året på gymnasiet. Snart är hösten här…men inte än, sensommaren med sin friska höga luft och sina fina svala soliga dagar har vi ju kvar att njuta av.

En av fördelarna med sensommaren (och då är det inte husmoderliga saker som saftning och syltning jag tänker på, de är lika lite min grej som symaskinssömnad) det är att ICA.s billiga veckan drar igång igen. Framförhållning är inte den här familjen starkaste sida, vi har alltid blivit lika förvånade varje afton över att det ska lagas mat…igen? Vad och med vilka ingridienser??? Jag kan faktiskt inte nog skryta över den fantastiska mat-vår vi fick då vi började följa deras veckomatsedel. Jag vill påstå att den förenklade vår vardag rejält. Man behöver bara kolla på matlistan vad det blir till middag, allt är handlat och finns i kylen och frysen. Risken för korv-skörbjuggen var väck och vi åt oss mätta och glada av bland annat goda soppor med roliga tillbehör, fiskrätter, annorlunda biffar och ibland vegetariska rätter.

Ett smolk i bägaren är att de tydligen slutat lägga upp sin fiffiga handlingslista nu efter sommaren? Den var uppdelad i olika kategorier och i rätt ordning och med grönsakerna först och frysvarorna sist. En liten rad i slutet påminde om att kolla de kryddor och buljonger man skulle behöva under veckan. Skrev man ut listan och följde den till punkt och pricka kunde inget bli fel. Men nu finns den inte där? Varför ICA? Varför?

Förresten apropå ingenting kan ni observera att det inte finns någon reklam mellan det här och det förra inlägget. Jag har gått från ”bas” till ”pro"-medlemskap. Vad ”pro” står för? Vet faktiskt inte helt säkert…kanske en pro-blematisk, pro-duktiv, pro-fessionell pro-fil?  Det är hursomhelst inte ett epitet jag förtjänar på ett eller annat sätt, utan faktiskt betalat för.  De professionella bloggarna får betalt för att lägga reklam på sin sida, jag betalar för att slippa.
I vilket fall känns det som den här åtgärden borgar för att min blogg lever i åtminstone 3 månader till, ungefär då blir den också ett år, i oktober.

Och för den som undrar; Geting-kriget fortlöper och eskalerar. De skickar än fler krigare, nu även kamikaze-getingarna. De har tränats att ignorera farliga doser av fruktansvärda dofter, de skrattar döden i ansiktet när de landar på makens skitiga sockar lika gärna som attackera någon som sitter på dass. Tredjevinden är nu kontollerad, men deras bas måste vara placerad någon annanstans, frågan är VAR?!!!

Foto
En fjäril, troligtvis en "Puktörneblåvinge", för bara "Blåvinge" som jag brukar kalla dem är tydligen ett samlingsnamn för den här arten. Den är fotograferad under en promenad i Björkåsen, Lövånger någon vecka in i juli nu i sommar. Fjärilen ser ditklistrad ut, det är den inte. Vet inte om det beror på det korta skärpedjupet eller den väldigt skarpa vita linjen längs vingarna? 



 

Den här salladen från ICA:s recept gjorde jag för några veckor sedan, till den hade vi rädisyoghurt och grillad lax. Det blev "jiettegoutt" som Mat-Tina brukar säga. Vi satt ute och åt och drack svalt vitt vin i sommarkvällen, vi var alltså famlijen och en av mina svägerskor med man. En "jiettetreuvliug" kväll... nu känns det som om Mat-Tina snart kommer att börja protestera, dels mot min stavning, dels på min förkastliga skånska?

Hursomhelst blev vi sugna laga till salladen igen igår kväll, problemet var att vi faktiskt inte riktigt hade samma (läs rätta) ingredienserna hemma. Men man kan ju faktiskt göra som Kajsa Warg sa "man tager det man haver" det brukar funka bra. Gubben grillade även melon på Tinas vis, med "jourdnöötsmöur pau", förlåt Tina, la även vår enda citron på grillen för att sedan pressa den över alltihop och det blev riktigt lyckat måste jag säga. Kanske man kan välja skippa jordnötsmöret och nöja sig med melonen och citronen, nyttigare och fräschare. Regnade gjorde det också denna afton, men vad spelar det för roll när man kan värma sig vid glöden och sippa på en mörk, god och kall "grill-öl"? 

Här kommer receptet på salladen, med gårdagens ändringar ditklottrade;  

INGRIDIENSER 4 port

4 dl couscous (hade bara 2,5 dl, använde 1,5 dl bulgur också)

3 msk konc kycklingfond

1/3 purjolök, den ljusa delen (blev mer mot mörka delen)

1 ask körsbärstomater, 250 g

1 1/2 dl soltorkade tomater

1/2 dl färskpressad citronjuice (citronbristen gjorde att jag använde lime istället)

1 dl hackad bladpersilja

3 krm chiliflakes

120-200 babyspenat (det fick bli grönsallad och ruccola ur landet) 

150 g fetaost (hade hemma mozzarella, inte lika mycket smak tyvärr)

50 g parmesanost (fanns ingen så vi sket i det, tog lite svarta oliver)

salt

olivolja

ev finstrimlade citronskal (nä, för vår enda citron skulle ju grillas)


GÖR SÅ HÄR;

1. Tillaga couscousen (+ eventuell bulgur) med kycklingfonden enligt anvisning på förpackningen.
2. Ansa och skär purjolöken i strimlor. Dela körsbärstomaterna. Skär de soltorkade tomaterna i strimlor.
3. Blanda couscousen med 3 msk olivolja, citronjuice, purjolök, persilja, tomater och soltorkade tomater.
4. Krydda med chiliflakes och 1 tsk salt. Vänd försiktigt ner spenatbladen (vid brist ta sallad och rucccula).
5. Lägg upp couscoussalladen på ett stort fat. Smula över fetaosten (klipp dit mozzarellan) Hyvla över parmesanen (eller strö över oliver). Ringla gärna över lite olivolja och strö ev över citronskalsstrimlor.

Foto
1. Couscousalladen. 2. Nej, det är inte pygmeflaskor utan 33 cl öl (Newcasle Brown Ale = grillöl) men 50 cl STORA ölglas. 3. Grillning av melonen, köttet och citronen, visst ser melonen lite ut som lax? 4. Voilà...på tallriken!

Måste börja med den STORA nyheten... hrm*? Har nu skrivit 100 inlägg från den 21 oktober då jag startade upp bloggen. Tydligen blir det ett snitt på cirka 2 inlägg i veckan. Inte så bra fart på den här skruttbloggen med andra ord.
Hursomhelst... Grattis till mig och min bloggs 100 inläggs jubileum!!!

Sedan den tråkiga nyheten... Furuhelvettes-drömmen har gått om intet. Vi fann en stuga med stor potential att bli något mycket bättre. 60 m² stuga med full takhöjd under nock, 16 m² loft, friggebod och stor tomt. Ja, med en rejäl sprängning av en jättetunna vitfärg skulle all liggande gul furupanel bli gnistrande vit och fräsch, blommor planteras och gårdsplan skulle anläggas och… Fastighetsbyrån började leta säljarna för en visning, men vi har nu fått veta att de sålt utan att höra av sig till byrån. Det kan man i och för sig förstå att man kan få göra om stugan legat ute i månader utan resultat. Tydligen var stugägarna villiga att visa stugan även om bara namnunderskriften fattades för en färdig affär. Nej tack, skulle inte tro det, tänk om den till och med känns än mer rätt om vi dyker upp och kollar på den. Vi får istället intala oss att den luktar pyton, är sned, vind och att det är alldeles för långt till själva stranden… ett jävla furuhelvette helt enkelt. 

Nu den roliga nyheten… under semestern, säger inte exakt när, åker vi på en tripp till huvudstaden, jag iförd mina nya jättesolbrillor. Varför har hon så stora glasögon kan man undra, jo de ska täcka så mycket som möjligt av ansiktet då jag inte alls tål solljus efter operationen. Snart kanske jag inhandlar en annan mindre variant, några som är lite mer smickrande för mitt väsen.
Hmmm, undrar om det går hitta något smickrande till mitt väsen, förresten?

Få se vart var jag...Jo, vi ska hinna träffa bror  och svägerska med familjer, vilket alltid är lika roligt. Otroligt trevlig släkt vi har jag och maken måste jag säga. Vi har inte planerat så mycket. Ifjol hade vi en agenda som vi följde trots värmerekord. Vid busshållplatsen på Gärdet på väg från Tekniska museet kollapsade en skata av värmen. Efter en vinglig flygtur touchade den våra huvuden för att sedan flyga rakt in i busskuren på motsatt sida om vägen, skrämma slag på ett par barn för att sedan slutligen svimma. Vi förstod precis hur den kände sig, yra med svetten rinnande i rännilar längs ryggen var sammanbrottet nära för oss alla trots att vi bara stod still och väntade på bussen, en kraftansträngning såsom en flygtur över Gärdet hade garanterat slutat i flygkatastrof för vem som helst av oss...
Fort går några dagar i Stockholm, lite för fort. Men oj vad man ändå längtar hem till lugnet sedan. Tack gode gud att vi bor i fridfulla tysta Yttervik.

FOTOT
Vårat lilla trägårdsland imponerar tydligen på rådjuren om inte annat. Sallad och rädisor är favoriter för de fyrbenta små liven (*) Än så länge har de låtit ärtskidorna och squashen vara av någon anledning. På bilden är det en av squash-plantorna som blommar.

(*) en snyggare och kortare omskrivning för de förbaskat envetna, irriterande och fästingbelarmade trädgårdsmarodörerna.

Ja nu har jag opererat mig, igår söndag klockan 19.00 hade jag fått tid. Som uppladdning var på vi fest under lördagkvällen med grannarna till sena timmen, eller som vissa "yngre" förmågor sa: Imponerad att ni över 40 är vakna fortfarande. Han mötte ljudliga protester från... eeeeh, mig. Tydligen kommer man att ta sådana kommentarer med ro när man väl passerat 50 fanns det de som påstod. Den som lever få se... Trevligt var det i alla fall, vi var 23 stycken i olika åldrar om jag räknat rätt och då saknades det bland annat två söner från oss och en granne som var och fiskade. Vi hade med kött till grillning och eget dricka. Välkomstdrinkar, tilltugg, sallader, såser och god jordgubbsbakelse med mera bistod några av grannarna med. Vi satt ute i sommarnattsvärmen till närmare 2 på natten utomhus i närmstgrannens pergola/uteplats/altan, hur fantastiskt är inte det? Vilken sommar vi har och har haft!!

Så mot aftonsidan igår stretade vi iväg mot Umeå, handlade viktiga prylar på Biltema, åt sushi hos systeryster för att sedan bege oss till Koskelas ögonklinik. Där blev jag erbjuden lugnande, vilket jag vänligt men bestämt tackade nej till. Väl under en operationsduk, med mystiska ljud, flammande ljus och den lite stickiga känslan i ögat då de pressade in linsen genom ett 2,5 mm brett snitt i sidan av hornhinnan ångrade jag mig lite vagt… kanske man hade behövt en slurk, för kul var det inte, inte ont men läskigt. 
Den lätt stirriga damen som skulle opereras efter mig svepte i sig lugnande på stående fot och påstod sig ha hört att efter den här operationen skulle hon ha problem läsa texten på TVn. Det övertygde sköterskan henne om att hon nog inte skulle ha problem med, men för tillfället vore det bra om hon lugnade sig, satte sig ner och andades. Ge henne en rejäl slurk till, tänkte jag för mig själv.

Efter ganska exakt 1 timme var jag klar och besiktad och stod på trappen utanför kliniken. Solglasögonen på och med två olika droppflaskor att använda ett antal veckor framåt. Jag ser lite dubbelt på nära håll, anar glittriga cirklar kring ljuskäglor och lite dimmigt diffust är det allt på långt så här på morgonkvisten, men jag ser mycket bättre än jag gjort om jag tagit av mig glasögonen innan operationen. Det kliar, känns sandigt och jag har lätt röda ögonvitor och enorma pupiller, men annars syns det inte så mycket. Den lilla bisaken att jag inte får sminka mig på 2 veckor lät jag gå utan protester, jag ska likt kända rockstjärnor gå med solbrillor i minst 2 veckor framåt, och ögonbrynen kan jag ju måla så jag åtminstone kan höja på dem och se förvånad eller frågande ut när det sig passar.

Från "Backenfesten;
Tog några bilder på den fest som kanske kan bli en årligt återkommande. Allt är mingelbilder där det hälsas och dricks välkomstdrinkar samt knapras på lite goda tilltugg innan maten.


Kollade upp vad man får och inte får göra med foton på andra och hittade den här texten, men tycker man det känns obekvämt att finnas med på bild på min blogg så plockar jag naturligtvis bort den, bilden alltså inte bloggen;








 

I afton bär det iväg mot Umeå. Det som ska hända är att jag ska genomgå ett linsbyte, kallad Restor-behandling. Jag kunde valt en laserbehandling där de liksom hyvlar hornhinnan, nästan hälften så dyr och smärtfri, klar på någon minut. Varför valde jag inte den då? Jo, för dels så skulle jag behöva läsglasögon, eftersom en laserbehandling bara kan fixa min närsynthet, dessutom har min syster opererat båda ögonen mot gråstarr. Hon bytte lins i första ögat redan när hon var 35, så det finns en ganska stor risk att jag får starr och i vilket fall måste byta linserna, i och för sig via landstinget en sådan gång, och kanske inte förrän om 20 år, men det avgjorde frågan.

Så nästa inlägg ska förhoppningsvis allt vara över, och jag ser hjälpligt i alla fall. Det tar dels några dagar innan all bedövning släppt och vissa halogena effekter avtar. Helt återställd och van med de nya linserna är man inte förrän efter några veckor, men enligt läkaren finns det fall är det tagit upp till ett år. Hoppas jag tillhör kategorin som ser glasklart från första sekund...finns den?


FOTO
Den lila blomman heter Mose brinnande buske, den fick jag som ett litet skott av min mamma för ett par år sedan. Den och inte de andra blommorna heller för den delen växer direkt så det knakar i stenpartiet, och det kan jag förstå, stora Aspar skuggar och har rötter som dränerar allt på både vatten och näring. Men lille Moses kämpar på. 

I min mammas stenparti fotade jag två gula blommor då förra veckan. Den runda blomman som ser ut som den svävar är en "Smörboll", och den större bilden visar den sista blommande "Vårkragen". Alla andra vårkragar var färdiga de hade gjort sitt, gett upp och påstod våren var över och jag måste ge dem rätt. Det hade blivit sommar!
Och vilken sommar vi haft hittintills sen. Varm och underbar! "Lite i torraste laget", klagar mina blommor. När jag vattnar dem med iskallt brunnsvatten stelnar de liksom till i förskräckelse och påstår att den enligt dem omilda bevattningen är "lite i kallaste laget". Herregud, skugga, för torrt, för kallt...lite får de tåla, annars har de inget i min trädgård att göra, det borde de veta vid det här laget.

Målet med min blogg var från början att kanske ha ett par besökare i snitt varje dag, och det hade jag uppnått.

Mina ambitioner växte med de om än blygsamma framgångarna, och jag fick för mig att försöka öka antalet besök varje dag. Anmälde mig och min blogg på alla möjliga och omöjliga ställen. Bloggtoppen, Nextblogg, Blogtoplist för att nämna bara några av dem. Men de har så försvinnande många medlemmar att jag inte ens orkade hitta åt mig själv bland alla, och följaktligen hittar ingen annan mig heller, antar jag.

Blogstart och Sidbyte lovade massor av nya besökare, men visade sig vara en besvikelse. Det verkade gå ut på att sitta och klicka sig fram genom flera hundra bloggar utan att läsa dem ordentligt, för att sedan andra genom slump ska få upp din sida, som de i sin tur inte orkar bemöda sig att läsa. Fattar inte vad det ger, vitsen är väl att bli läst? 
 

Men det gäller att försöka hitta glädjeämnen i det mesta, även på dessa mer eller mindre fungerande sidor! På ”Blogglista” finns en topplista för varje månad. Där ligger jag plötsligt ganska högt upp, under kategorin/filtreringen ”Personligt”. Anledningen tror jag beror på ikonen på min blogg länkad till deras sida som jag klickat på för att kolla min placering samt läsa de andras bloggar. Det skulle betyda att jag i princip själv klickat upp mig allt högre på listan?
He,he,he ...lite sjukt och hysteriskt kul!
Häromdagen upptäckte jag något nytt där. Jag hade fått fyra recensioner! Den första; -”9hcexH d zwtbztzyfax” var lite svårtolkad, liksom den fjärde som är ungefär likadan men längre. Den andra; ”IÂ’m not wrhtoy to be in the same forum. ROTF" är förutom annorlunda stavad nog inte så seriös den heller? Men den tredje recensionen; ”Blir glad=)” känns som om någon kan ha menat, och det gjorde i sin tur att jag blev glad. Precis som allt snällt och gulligt som skrivits både på Facebook och som kommentarer på min blogg gör mig glad. Jag försöker ta åt mig allt jag kan av alla uppmuntrande ord. 

Sedan har jag ju "Bloggportalen", där en av de 167 registrerade bloggarna i Skellefteåområdet är min. Numera finns Yttervik (1) som en liten pin på sidan ”Geografiskt” utplacerad i norra Sverige, känns faktiskt riktigt bra att kunna sätta Yttervik på kartan.

Betydande och uppmärksammad karta? -Nej.

Dock en karta ? -Ja.

Barnslig och fåfäng, jag? -Rätt så...

Och vad föreställer bilden i förra inlägget?
Jo, det är en SteelSeries World of Warcraft Cataclysm MMO Gaming Mouse, alltså en datamus för inbitna WoW-spelare. En svarade helt på pricken rätt (FB) och kan känna sig extra stolt! Men jag nöjer mig även med svaren ”mycket ovanlig datormus” och "en värstingsuperdupermus"(FB), för det är ju också rätta svar! Må ära och berömmelse kanta edra stigar, ni lycksaliga vinnare;

Lars-Erik!
Erika!
Nicke!

Varken jag eller min man har förmågan att hitta på underfundiga presenter, väl uttänkta som passar som hand i handske när det är dax ge något till den andre, det ska gudarna veta.  Därför har vi till exempel helt skippat utbyte av julklappar till varandra,  vi kanske köper något kul tillsammans i samband med helgen...eller så inte. I samband med födelsedagar och farsdagar har det blivit en och annan kalsong, slips, sockar i 5-pack eller deo och dusch i presentförpackning. Men ibland något exlusivare som till exempel laserpass, elkontaktkontollmätare och andra obegripliga men fiffiga saker, inte särskilt roliga eller fantasifulla, jag vet. Själv har jag fått parasoll, när det gamla blåste sönder, Stereo/CD-spelare när den gamla slutade fungera... Underförstått att det vid mor och farsdag alltid varit från POJKARNA. När jag tänker efter får jag väl vara glad att bytet av spindelleden på Saaben var klar i förra veckan, annars hade jag nog fått ett rätt långt och tungt paket nu på söndagsmorgon... 

Men jag har väl bara mig själv att skylla med tanke på min förmåga att tala i gåtor, säga saker med dubbla meningar och ibland använda mig av underförstådda budskap, som jag beskrivit i ett tidigare inlägg. 
Någon gång i ett obevakat ögonblick har jag, för många herrans år sedan, tydligen snusförnuftigt hasplat ur mig att jag önskar mig bara NYTTIGA SAKER. Det är säkert så, jag brukar ibland säga sådant jag inte menar för att framstå som mycket präktigare och klokare än vad jag egentligen är. 

En morsdag kändes det som måttet var rågat. Förvånad stod jag med en gräddsprits i handen...av plast...köpt på Åhléns…för 49.90?!
 -"Jamen gumman,du älskar ju att spritsa."  What? Gör jag?! Ja, ja, jag vet, det är tanken som räknas. Men kan någon se mig nynnandes nöjt för mig själv i köket i ett rutigt förkläde, rosiga kinder, med mjöl på nästippen och med finess spritsa bakverk av olika slag?! Va? Nej, precis, men det kan tydligen min man
…i sina drömmar.
Till farsdag samma år fick han en jättesnygg hushållsrullhållare med medföljande hushållsrulle. Såg på minen och blicken att han besviket tänkte; Va…varför ger hon mig det här...det är ju en köksattiralj?
 -"Jamen vännen, du älskar ju att snyta dig."
Ja, vad månde det bliva i år? Jag vet att det finns planer på att beställa ett gruslast till infarten i vår. Det blir ju en rolig utmaning att slå in? 
De behöver inte anstränga sig egentligen, varken pojkarna eller gubben min, jag älskar dem ju precis som de är ♥

Bildgåtan!
Det här är något som finns i väldigt många hem, kanske de flestas. Inte en exakt likadan, men en liknande, antagligen en lite enklare, oftast enfärgad modell...Vad är det?

Nu har jag likt professor Baltazhar  gått runt  här hemma och funderat och funderat. Endast skägget och kostymen fattades, och jag har nu en djup stig på köksgolvet av allt vankande. Nytt köksgolv till hösten är med andra ord ett måste. Vad är det då jag funderat över? Jo, det känns som jag behöver ändra formatet på min blogg, åtminstone en aningens aning.

Har tittat igenom gamla inlägg och kommit fram till att det är alldeles för långa utläggningar om än det ena än det andra under "Funderingar". Tre ynka inlägg, dock inte så tokiga om jag får säga det själv, under "Djur". "Bäst 2010-11" fick epitetet på grund av mycket och bra feedback främst på Facebook, plus att jag själv lyckats skratta lite åt nåt min egen text...pinsamt, va? Under "Hem &Inredning" har jag följt byggnationer samtidigt som jag hängt ut maken som en mix mellan Arga snickaren, Timell och Piff & Puff...inte alls en felaktig beskrivning när jag tänker efter. Sedan allför många tjatiga närbilder, oftast blommor på längden och tvären, trist!
Nä, nu krävs det skärpning!

Ska främst tänka på att försöka att korta ner texterna, orkar ju knappt läsa igenom dem själv, så jag kan ju inte förvänta mig att andra ska göra det.
Och ja, jag vet att jag använder PÅ TOK för många kommatecken, i på TOK för långa meningar! Ska fundera över det med.

Sen tänkte jag lägga in alla bilder i vissa storlekar, med en bestämd typ av ramar, så det känns mer som en helhet. Tror jag ska testa mig på nåt.

Var du verkligen tvungen spankulera i köket i flera timmar nötandes golvplankor för de där idéerna, kanske du tänker?

Nej inte bara…för dessutom kom jag på denna snillrika ide! Jag ska fota saker och sedan göra obegripliga närbilder och utmana mina läsare att gissa vad det är. Man får alltså sedan i nästkommande inlägg se den stora bilden som förhoppningsvis glasklart visar vad det föreställde. Det finns inget som säger att man lätt ska känna igen vad det är, eller ens sett något liknande. Det kan till exempel vara närbild på kamremsaxeln i en gammal Passat eller nackhåret på en av mina grannar, man vet aldrig.
Man kan naturligtvis skriva sin gissning i "kommentarer" och få fanfarer och beröm vid nästa inlägg, när det rätta svaret avslöjas. Underförstått att gissningen var rätt förståss…  Man kan också bara helt enkelt vänta otåligt på nästa inlägg för att se vad det föreställde. Ingen vinst alltså, men ändå så oooootroligt spännande, eller hur? Överdrivet euforisk? Jag? För många koppar kaffe, kanske?

Gissa vad detta är?

I helgen blev det väl inte tillräckligt gjort för att man ska känna sig riktigt helnöjd med sig själv. Fortfarande är endast fyra av våra arton fönster torkade, precis samma antal som när helgen startade. Faktum är att det är ett tag sedan jag tog de där fyra köksfönstren, så nu börjar de egentligen kräva en tvagning till, tillbaka på ruta ett med andra ord, i dubbel bemärkelse.

Vi tog oss faktiskt tid att stirra en stund på infarten som kräver en rejäl omgång med rensning av ogräs, ny kantsten och nytt grus. Ja, det gick så långt att maken tog några räfstag för att få bort en del kottar, sedan sinade krafterna och inspirationen. Skulle behöva gräva om alltihop, kanske med en BROKK-grävare, men någon sådan hade vi inte hemma. Garaget rensades lite halvhjärtat tills vi insåg att ett släp krävs för att fylla allt skrot på, och någon sådan hade vi inte heller hemma. Synd att man inte är mer effektiv än så här, att man inte förberett sig bättre för att kunna göra ett bra dagsverke.

Med det kritiska ögat kan man konstatera att det här huset skulle vara tämligen svårsålt i början av Maj. Tomten är ojämn och tofsig, buskarna spretar torra och ensliga. Staketet verkar inte kunna bestämma sig om det ska trilla in eller ut, så den gör lite både och. Det enda som riktigt frodas och vårspirar härligt vårgrönt är ogräset i alla blombänkar och kring jordgubbsplantorna.

Men om några veckor börjar jag se på gården med ett mer förlåtande öga. Då är tomten grön av mossa och gulprickig av maskrosor. De perenna växterna har börjat slåss om utrymmet i blombänken, och staketet verkar någon kotknackare fixat till ryggraden på.

Men till dess ska jag kisa med båda ögonen några veckor till, för att sedan öppna dem ungefär när syrenen börjar blomma. Strax före midsommar med andra ord, då är det riktigt fint och prunkande, till och med på vår tomt.

Idag, måndag kunde jag förresten bara kisa med ena ögat. Anledningen till undantaget är att min ena brukare var förbi på lunch och med sig hade hon två assistenter. Även min förre brukare dök upp även han med två assistenter. Menyn var tämligen enkel, det blev surströmming. Sedan prövade jag mig på en cheesecake med blåbär jag aldrig testat förut. Den funkade, så den törs jag nog göra igen. Fick en ljusrosa…vad heter den? Pinsamt… att måsta googla på det här. Vet ju att Lasse Anrell har samlat på sig flera hundra olika sorter.
Se där, jag letade på "Anrell" och "blomma" och fick upp Pelargon, en sån fick jag, en ljusrosa Pelargon i en jättesöt kruka.

Tror alla var mätta och belåtna när väl taxin dök upp vid kvart i tre.

Tack för blomman och besöket, det var så trevligt så!

 …är mitt yrke sedan snart 6 år tillbaka. Jag jobbar hos två brukare med helt olika funktionshinder.

Jag tänkte börja med att förklara vad LSS är. För snart 20 år sedan kom Lagen om Stöd och Service till vissa funktionshindrade. Det är enligt socialstyrelsen en rättighetslag som jag citerar ”ska garantera personer med omfattande och varaktiga funktionshinder goda levnadsvillkor, att de får den hjälp de behöver i det dagliga livet och att de kan påverka vilket stöd och vilken service de får. Målet är att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Man kan få sin assistans via kommunen eller privata företag, man kan även som handikappad starta ett litet assistansbolag som innefattar en själv som arbetsgivare och anställa ett antal personer utifrån de pengar/timmar man fått enligt beslut.

Jag kan räkna upp en massa nackdelar med det här jobbet, precis som man kan med de flesta jobb. I vårt fall är det väl främst lönen och anställningsvillkoren som kunde varit bättre. Bara en sådan sak att man aldrig har rast, inte ens under ett långt pass, tog tid att vänja sig vid. Men det finns även många fördelar med det här yrket som tack och lov oftast väger över. 

Det går inte tala generellt om fördelarna och charmen med att vara assistent.

Ingen arbetsplats är ju den andra lik.

Man kan jobba med en autistisk kille i 17-årsåldern, en MS-sjuk kvinna i 55-årsåldern eller en gravt utvecklingsstörd tjej i 30-årsåldern. Ja, som ni förstår innebär det helt olika förutsättningar, arbetsuppgifter och förhållningsätt.

Man brukar säga att detta är ett genomgångsyrke, men det är bara till viss del sant. Jag kan bara tala för mig själv och det jag upplevt och naturligtvis har det börjat och slutat folk, oftare av det lite yngre gardet. Men många blir kvar i flera år. På det ena stället där jag jobbar är vi flera som varit kvar de 6 år som assistansen funnits.

Man brukar även säga att det är ett ensamt arbete, med få arbetskamrater, men det har jag haft massor av tack vare den höga bemanning som hela tiden funnits kring min ena brukare. Och vilka typer är det då? Ja, det är en brokig samling av roliga, glada, blyga, helt underbara och vissa smågalna personer. De har jobbat eller är utbildade som systemvetare, sjuksköterskor och undersköterskor, sångerskor, lärare, sexologer och meterologer, samt jag (som är ett gammalt vidbränt vårdbiträde med halvtaskiga kunskaper i Webbdesign), och inte att förglömma en och annan vilsen liten nunna. Låter det konstigt? Okey, ingen meterolog har jobbat hos oss. Annars stämmer allt, jag svär!

Men hur vet man att man gör ett bra jobb? Ja, helst ska man ju vara osynlig, en förlängd hand, tolk och... ja, det skulle gå att göra den här listan hur lång som helst. Jag personligen har några mål jag satt upp. De är dels till för min egen skull, men naturligtvis även för den jag jobbar hos;

Vara nära- men hålla en distans
Hjälpa- men inte ta över
Tolka- men inte lägga in egna värderingar.
Känna empati- men inte tycka synd om.
Stötta - men inte bära.

Nå, går jag en perfekt balansgång på denna slaka lina? Når jag mina egna mål hela tiden, för vilken förträfflig person vore jag väl inte då? Men nej, tyvärr inte!
Det händer rätt ofta att jag glömmer bort mig, är för dominant eller har svårt att lyssna och förstå. Men att veta vad man vill uppnå, vad man strävar mot gör det lättare att åtminstone försöka göra ett hyfsat bra jobb.




När vi hade nyköpt kameran togs det en massa testbilder, gärna efter vi använt blomsprutan på blommor och frukt, ja allt tänkbart faktiskt.
Kan inte förklara denna förkärlek till att blötlägga allt? Kanske det mest var för att det var så kul se vattendroppar i närbild...
Det här är en del av en testbild på ett vattenbesprutad citron som jag sedan fixat lite med i Photoshop. 

 

Ja, nu riskerar jag väl att göra mig ovän med de få människor som inte sa upp bekantskapen med mig efter mitt avslöjande om min förhatliga avundsjuka.

För jag måste erkänna...jag är tyvärr tämligen ointresserad av sport, tabeller, travhästar och Zlatan. Ja, alla på TV-sporten, jag skiter verkligen totalt i Zlatan.

Jobbade för några år sedan med en mycket fotbollsintresserad yngling. Flera dagar i förväg kollade han möjligheterna att få en glimt av någon match mellan typ... Manchester och… eeeh Liverpool, när han visste vi skulle jobba kväll ihop.

Trots att det absolut inte spelade mig någon som helst roll vilken kanal som stod på så satte jag ändå det ultimatumet att få kommentera och fråga under matcherna. Vadsomhelst, tänkte den stackars fotbollsfantasten, fråga på du…

Idag kan jag skämmas över hur jag satt och förstörde för någon som såg skönheten och tjusningen i denna bollsport, han ville antagligen inte missa ett enda pass, dribbling eller kommentar. Där satt jag och gaggade;

-Konstigt, borde inte målvakternas tröjor matcha spelarnas dräkter?

-Vad heter han nu...den där snygge svenske spelaren…han som gör kalsongreklam?

-Hur får de till de där rutorna i gräset egentligen? Ganska snyggt faktiskt…

-Guuud, vilken färgglad figur det där var, vem är det? Jaså, är det domaren?

-Åååh, han var snygg! Ja, kanske inte som Beckham förståss, eller vad tycker du?

-Tror inte du det skulle bli mer liv i spelet om planen vore hälften så stor?

-Va? Är matchen inte slut? Du skojar, de har ju sprungit fram och tillbaka i 90 minuter utan ett ända mål, vill domaren ha 5 minuter till av inkast och långbollar?!
Ja, ni börjar förstå va? Fy, Helena! Snälla Robin, om du mot förmodan läser detta inlägg någon gång, snälla ta emot min ursäkt.

När vi i vår familj, alltså jag och maken, ser hockey är det inte aktuellt att kommentera eller fråga något. Ej heller skämta och driva på något sätt, min man har inte de artighetsbarriärer som käre Robin hade utan blänger ilsket, alternativt ignorerar mig totalt, om jag dristar mig till att komma med idiotiska frågor under en spännande match där Skellefteå AIK är inblandat.

Ibland drar jag till med en och annan hockeyfloskel när jag vill verka lite insatt. –”De måste ju åka mer skridsko, få in pucken framför mål, varför tar de inte reda på chanserna och skjuter mer på mål, fast bäst vore ju om pucken satt i mål??

Kan faktiskt tycka det är riktigt intressant att se vårat svart-gula AIK spela, här är ju planen/isen inte på tok för stor, och jag har faktiskt varit på plats på ”ladan” flera gånger. Jag kunde för några år sedan åtnjuta mig en del beundran då jag gick på samma samhällslektioner som Johan Åkerman (en känd back i AIK för några år sedan). Jag och Johan, oj, oj, oj... vad vi kunde snacka hockey…eller inte.

Även om det kan vara trångt och lukta fis på ståplats, så måste jag säga att det är nog så stökigt att se matcher hemma i våran egen soffa.

Det sänks ljud när kommentatorerna säger nåt korkat, vi måste plötsligt kolla vad som går på andra kanaler, ofta i samband med att motståndarlaget kvitterat, för att inte tala om när de tar ledningen, då stängs plötsligt TV:n av och disken hägrar eller varför inte lite dammsugning? Herregud, det är ju bara på skoj, absolut inget att hetsa upp sig över...eller? Så jag slår på TV:n igen och ser resten av matchen ensam oavsett om vi vinner eller förlorar. Försöker skrika över dammsugarsurret -"Kom igen, älskling…det är ju bara en hockeymatch?"

Vad konstigt han beter sig? Jag ser att han är lätt illamående, känslorna åker berg och dalbana, lättirriterad och känslosam…exakt som när jag går in i in min berömda "prime-time of PMS"…så det är nog som de säger, idrott förenar!


Undrar om Färjestad ställer sig samma fråga till nästa vecka, som de Lettiska spelarna gjorde inför innebandy-VM i Skellefteå -96? "You can't be serious. Are we gonna play in a town in the north of Sweden called "She left you"?"

Till min stora förvåning tyckte maken häromdagen att när vi lika skulle kolla om en reservdel till köksfläkten kunde vi också passa på och titta lite på golv. Va?! Utan att jag tjatat, gnatat och kört utnötningsmetoden, som brukligt är?! 
Jag skrev ju om hur jag inte hade orken att entusiasmera igång någon seg anti-renoverings-gubbe, men han har tydligen en själv-startar-knapp som han inte avslöjat för mig förr?

I vilket fall är jag glatt överraskad, och med på noterna till 100 %!

Måste bekänna att jag sedan blev totalt överumplad av bemötandet på affären vi besökte. Har ondgjort mig över dessa firmor som inriktar sig på kunder som helst är yrkessnickare och som köper virke till hela husbyggen, men skiter fullkomligt i lilla mig som letar 2 meter list eller en golvbrunn. Man har ju provat springa och leta nån att fråga, hittat fel person, för att i sin tur bli skickad till den som är expert i frågan vid namn ”Lasse” eller ”Nils”. De visar sig sällan vara på den plats där de påstås ska vara, men man möter andra kunder som också springer runt och undrar var de håller hus.

Men nu fick vi omedelbart hjälp av en kille som trots att fläkten snart är 3 år, fixade en nytt glas till ena spotten gratis. Och vid frågan om golv så följde han oss till experten på området och vi slapp irra och leta efter någon som såg ut som en ”Lasse” eller en ”Nils”. Denne golvkunnige man tog god tid på sig att beskriva skillnader mellan olika prisklasser och märken trots att hans telefon ringde flera gånger. De måste ha satsat på kund-bemötande-charm-kurser? Stor skillnad, nöjdare kunder. 

Kom glad i hågen hem med information och broschyrer. Skäms att godkänna att jag nu lider av I-landsproblemet "det är så svårt att välja bland allt utbud". Ska det vara mörkt eller ljust, furu, lönn, bambu, bok eller varför inte afrikansk wenge? 1, 2 eller 3-stav? Jobbigt, har ju blivit helt velig på gamla dar.

Och sedan ger det ena det andra, det vet alla som någon gång dristat sig till att måla någon liten bräda eller tapetsera en vägg. Plötsligt ser ju något annat trist, blaskigt eller nött ut och måste åtgärdas. Hos oss handlar det om taket.

När vi gjorde om köket så laserade jag alla furutak vita, men jag skulle vilja måla helvitt istället, så man kan välja vilket golv man vill. Verkar det resonemanget ologiskt? Finns fler som tycker, men inte i min värld...

Men hur ska det praktiskt gå till? Har ju inte tänkt byta tapeter i köket eller måla om panelen i hallen? Helst inte bära ut varenda pinal för att slippa dränka dem med färg. Skyddsplast eller stora pappersark? Tyvärr lyckas jag passera alla skyddande barriärer med mitt färgstänkande. Sedan brukar jag glatt promenera omkring för att sedan för sent upptäcka att jag har mängder av färg under fötterna och gjort perfekta fotavtryck med alla tio tår runt hela huset. Detta upprepas varje gång, jag stirrar lika förvånad på spåren av min framfart.

Därför ser jag mycket skeptiskt på hur till exempel Barfota-Ernst iklädd sina fina skjortor och jeans eller Simon & Tomas i rockar och kostymer, sätter igång med penslar och färg,? Hur bär de sig åt?! Själv tar jag på mig det trasigaste fulaste jag har och sedan nynnar jag för mig själv ” jag ska måla hela världen lilla mamma…och även större delar av mig själv…” och sedan gör jag exakt just det.

I bästa fall sätter vi i gång nu under våren med "golvprojekt 2011" och jag kan tänka mig att det kommer att ske en hel del dråpliga renoverings-bloopers som i vanlig ordning kommer att avslöjas här på min blogg…


Just nu minns vi inte riktigt huruvida köksön är fastmonterad i golvet eller inte.
Om jag har rätt töms den på porslin och flyttas försiktigt åt sidan medan vi lägger golvet...om jag har fel, ja då blir det bra mycket krångligare...