Snart fyller vår förstfödde son 18 år. Hans Gustav Bystedt blir myndig?!
Fattar inte...hur är det möjligt? Hur gick det till? Minns ju som igår hans pliriga ögon och de röda torra kinder, efter en lite för lång tid i magen utan så många fostervattensdroppar kvar att flyta omkring i.

Den stolte fadern ringde runt till alla och berättade att vi hade fått en son vägandes 4 kilo, 53 lång och med långt ljust hår. Var han fick det sistnämda ifrån vet jag inte, eftersom det inte dök upp något som ens påminde om frisyr förrän dryga året senare, och det såg på sin höjd ut som en mycket blygsam hockeyfrilla. Kanske den nyblivna fadern såg i in i framtiden?

Om det var så att Gunnar verkligen varit synsk så hade han också kunnat se att det skulle bli en tålmodig, snäll, lugn och fin ung man med humor och charm, som inte beklagar sig i onödan eller gör så mycket väsen av sig. En son med många intressen och talanger bland annat teckna och musik, men den egenskapen som vi älskar honom mest för är att han är just den han är. 


Apropå att han är så lugn så har vi alltid haft för vana att ”dra igång” vår son, för att få lite fart på honom så att säga. Minns en gång då vi fick älgbesök på tomten. Gunnar skrek, viftade och pekade sin vana trogen för att Gustav cirka 6 år och hans kompis skulle hinna ner och se spektaklet; ”Kom igen då, skynda innan älgarna försvinner, hejja, fooort, spriiiing!!!”, men vad han inte kom ihåg var att den tekniken är ofarlig på en sådan som Gustav, men kan vara ödestiger på ett barn som har lätt för att bli exalterad. Så den stackars lille sprallige kompisen blev så fullkomligt uppjagad av allt hojtande och alla uppmaningar att han jäktad och storögd sprang upp och nerför trappen flera gånger, tjöt och skrek upphetsat om älgarna, samtidigt som han nästan grät av stressen...efter en stund kommer slutligen den saktmodige Gustav släntrande, utan någon som helst brådska, nedför trapporna nu även påskyndad av den lille vännen som börjat vibrera av adrenalinöverskott. Jag minns att jag tänkte "herregud vad barn kan vara olika", och sedan "vad jag älskar den där lille sengångaren, han är min".
Och jodå, de hann se älgarna, för man hinner trots allt ganska ofta av någon konstig anledning, även om man inte har så himla bråttom.

Här är några bilder på underverket tillika födelsedagsbarnet, observera att hans föräldrar hade mer eller längre hår förr, medan han själv har lite mer och längre nu;

Jaha, då är det färgat och klippt igen, hårkalufsen alltså. Förändringarna blev inte så stora, har en ide om att spara ut det lite grann. Så jag ansade bara lite, lite…ja, du läste rätt jag ansade, färgade gjorde jag också själv för den delen. Antar att ingen kommer att märka någon som helst skillnad för så liten var ansträngningen. Ett försök att dölja de snabbt ökande antalet grå strån gjordes med en kulör vid namn ”Brasilia”, vilket är en mörkbrun nyans vars namn antagligen ska få en att tänka på en god kopp Java eller en mörk sydamerikansk skönhet, vet inte riktigt vilket. Mina handflator och nagelband går numera går också i denna nyans eftersom jag inte orkade dra på mig medföljande sladdriga handskar…vilket jag ångrar lite nu faktiskt.

Har beskrivit problemen med mitt hår i ett tidigare inlägg. Om hur svårt det är att hitta en frisör som gör mig och mina förhoppningar rättvisa. Eller om det kanske är jag med mina förutsättningar, ett kompakt hjälmliknande hår som inte kan göra någon stackars frisör i hela världen rättvisa…ja, det är frågan.

Sist jag var och friserade mig försökte jag förklara att en urklippt lite längre, luftig frisyr vore rolig som omväxling. Hon tog därför inget på längden, och efter en rejäl urklippning värmde hon upp plattången. Efter noggrant plattande av alla miljarder strån lite snett ut såg det ut som jag ställt mig framför Carola Häggkvists vindmaskin och verkligen fångats i en stormvind. Kändes lite fånigt när jag gick omkring på stan efteråt, då det inte blåste ett dugg ute.

Nej jag vill inte se ut som en uppskrämd, kortklippt Carola i motvind, jag vill hellre se så där lite moget kulturell och busig ut som Ann Marie Rauer i håret. Ganska långt urklippt med en sned kort lugg. Får lust att liksom henne samtala lågmält med en lätt skorrande skånska, lägga huvudet på sned och tack vare ett grundläggande researcharbete och ett genuint intresse av mina medmänniskor skulle jag liksom henne kunna ställa alla de rätta frågorna. Detta är målet, men jag bräker fortfarande på min norrländska och är på tok för disträ och pratsam för att upplevas som djup och eftertänksam av en endaste själ, dessutom iförd denna kompakta tantfrisyr…

Men den här gången har jag i alla fall bara mig själv att skylla, eftersom jag höll i saxen själv. Jag tror jag har lyckats med något som påminner om en trollklippt Plupp, och då ska ni tänka att hon/han, Plupp alltså, är ju ett troll redan till att börja med. Luggen är kortare än Plupps och färgen är ju tack och lov ”Brasilia”-brunt och inte knallblått.
Vi får se...på ålderns höst kanske man kan kosta på sig en flaska blå hårläggningsvätska, men det är väl ändå några år dit?


Kanske inte så olikt ändå, när jag tänker efter=)

Vill inte skryta, men jag är rätt bra på att fem minuter in i en film räkna ut vem som blir kär i vem, vilka som kommer att dö och uppge grundhistorien så att övriga undrar om jag inte redan sett den. Jag vet, ofta är de ju ganska förutsägbara, men jag brukar åtminstone lyckas imponera på man och barn.

Trots denna egenskap blev jag tack och lov ingen kräsen cineast som anser att smala lågbudgeterade franska filmer borde ha få mer plats på biograferna. Fick min beskärda del av svartvit kulturell film när jag som 17-åring såg ”De sju samurajerna” av Akira Kurosawa, i ett litet intimt biorum på Nordanå. Man kan säga det var början och slutet på en eventuell kärlekssaga mellan mig och en lätt rödhårig, väldigt filmintresserad ung man.

Jag är istället stort sett allätare. Kan tänka mig bli uppskrämd av en blodig massakerfilm. Ser gärna en lättsmält smetig kärlekskomedi, där jag kan stänga av större delar av hjärnan, men ändå sucka ”ååååh” på de rätta ställena. Ibland är en tragisk och sanningsbaserad historia som får tårkanalerna att arbeta på högvarv inte helt fel. Eller kanske något med spioner, lite science fiktion i rymden eller förresten, varför inte lite barnsliga, hysteriskt roliga dataanimerade filmer ?

Nej det finns egentligen bara en genre jag verkligen inte klarar av, förutom japanska konstverk från 1954 då, och det är katastrof-filmer.

Vad sägs om det här traditionella katastrof-filmscenariot;

Vanlig amerikans familj, mörk stilig familjefar, vacker mor med böljande blont hår samt son och dotter mellan 6 och 12 år. Icke att förglömma en lurvig hund med snälla ögon som tenderar att irra bort sig just i kritiska situationer.

När man kommer in cirka 55 minuter i filmen ser man den snygge fadern klättra uppför ett hopplöst brant berg, och där hänger familjens liv bokstavligt talat på en väldigt nött lina under honom.
Inte nog med det, alla har var sin ryggsäck fylld med nitroglycerin tillräckligt att spränga bort hela bergskedjan bara någon råkar göra en för hastig rörelse...

Varför klättar de uppför? Jo, för att rädda sig från lavan som bubblar och pyser allt närmare barnens små fötter. Sprängmedlet? Ingen aning, helt obegripligt, eller hur? Var är hunden? Ja, den försvann mycket riktigt tidigare i filmen då marken rämnade och den dödsbringande magman började välla upp.

Allt verkar hopplöst,  men…plötsligt klättar far mot en än brantare bergsvägg? Ååååh…där på en klippavsats sitter vovven! Den måste till varje pris räddas, även om priset i det här fallet kan innebära att hela familjen offras på kuppen!

Efter otaliga närbilder på rep som nöts allt tunnare, naglar som flisas sönder mot skrovlig bergvägg, lava som nästan slickar söt barnsko, ryggsäckar som skakas om och oroliga blickar som möts, bedjande ledsna hundögon…urk…lyckas fadern kravla upp på bergtoppen bara för att upptäcka en ny katastrof är i antågande. Förtvivlad sätter han ner hunden bredvid den omtumlade, tacksamma familjen som fortfarande är ovetande om den fara som tornar upp sig bakom deras ryggar. För i horisonten kan man se ett vitt frostigt moln likt en vägg närma sig. Tydligen har växthuseffekten orsakat total obalans i hela världen, endast ett litet område i norra USA har fortfarande inte omslutits av en gastkramande köld, inom någon timme kommer kylan vara över dem...
– 198,3 grader Celsius…och nu är frågan hur de ska hinna …

Då brister det för mig! Vid det här laget önskar jag av hela mitt hjärta den heroiske fadern en smärtsam frostdöd, att hundfan blir till aska i lavan och resten av familjen råkar spränga sig och sina fåniga ryggsäckar i småbitar. Jag vet, visst är det hemskt men jag rår inte för det. Det har gått för långt. Resten av filmen, om jag ens orkar fortsätta se den förstör jag för de övriga genom att väsa mellan tänderna; "tappa taget...fall nån gång då...snubbla..dööö”

Ja, nog är det en katastrof alltid, i dubbel bemärkelse…




När det börjar bli ljusare ute, och en lätt vårkänsla infinner sig trots att det bara är början av februari, så brukar jag bli lite beroende av tulpanbuketter.

Om man likt en självplågande fakir vill genomgå otrolig smärta, ska man vända sig till sina yngre arbetskamrater och få dem att gissa hur gammal de tror att man är. Aaauch..men herregud, vad vet de, tänker man indignerat när de lagt på 5-10 år, och dessutom hunnit jämföra dig med sina föräldrar…hm...ingen livserfarenhet…verkar bunta ihop alla över 30...Äh, inget bry sig om!
Samma sak med en 98- åring, man bör undvika ha dem till att gissa, om man inte är beredd på en rejäl käftsmäll. De tycker ju allt under 75 är rena ungdomen och gissar glatt på 63! Men herregud, vad vet hon, tänker man indignerat, denna bevisligen lite snurriga... halvblinda...men söta lilla tant kan omöjligt skilja mellan dig och en…eh… krukväxt....Äh, inget bry sig om!

Det är ibland svårt för att inte säga omöjligt att gissa rätt ålder på folk.
Ta en sån som filmkritikern Nils-Petter Sundgren, han har alltid sett ut som 68, jag skojar inte...hela livet. Trist då han var 18 kanske, men nu när han tydligen hunnit bli 81!!! så ser han ju otroligt ung och fräsch ut. Men snacka om att peaka sent i livet. Bland alla andra 81-åringar är han ju nu "smoking hot".
Själv hade jag min peak väldigt tidigt. Önskvärt vore väl mellan 15 till 25 nånting, men tyvärr. Det finns foton på en klarblåögd tjej med ljusa lockar, 3-4 år på sin höjd. Fantastiskt söt, men sen gick det obönhörligt spikrakt utför.

Idag stirrar jag förvånat och undrande över vem den stackars damen i spegeln är som jordens dragningskraft verkar varit allt för grym mot…för att sedan inse att det är… JAG?! Sådana gånger börjar jag spontant prata högt för mig själv; - "Näää, det kan ju inte…men...hur…när…va...näää, detta kan inte vara jag?!"

Jag tycker att alla de som gick i skola ungefär samtidigt som jag ser otroligt unga och fräscha ut, som de legat i frysbox under 10-15 år, medan jag tydligen råkade gå och lägga mig av misstag i värmeskåpet.
Därför kan jag säga att jag faktiskt inte har mycket gemensamt med Berit, men jag förstår hennes frustration ändå. Berits berättelse kom via mail till mig, och det kanske är fler än jag som fått ta del av hennes hemska upplevelse;

”...om man talar om ålder....har du någonsin sett en person i din egen ålder och tänkt:
- Jag är glad att jag inte ser så gammal ut!

Jag heter Berit. Jag satt i väntrummet hos min nya tandläkare och läste ett diplom på väggen och upptäckte hans namn. Plötsligt kom jag ihåg en lång, elegant mörkhårig kille med samma namn, som gick i samma klass som mig, för ungefär 30 år sedan.
Kan han vara samma kille som jag hade varit lite förälskad i på den tiden?
När jag sen fick se honom skakade jag snabbt av mig tanken.
Denna halvskalliga, grå man med rynkigt ansikte var alldeles för gammal för att ha varit min klasskamrat.
När han hade undersökt mina tänder tog nyfikenheten över och jag frågade om han hade gått på Enskede gymnasieskola.
- Ja, det gjorde jag, svarade han.
- När gick du ut då, frågade jag?
- Jag var i avgångsklassen 1978, sa han.
- Då gick du i min klass då, konstaterade jag och log.
Han såg närmare på mig.
Sen sade denna fula, gamla, halvskalliga, ohövliga, fete och elake man:
- VAD UNDERVISADE DU I DÅ?”


Liksom en egyptisk sfinx av kramsnö ligger denna kyliga kisse i vår trädgård. Det ska föreställa vår katt Ceasar som, enligt skulptören Gustav, tydligen har en rätt så stirrig blick, gigantisk kropp och en enorm svans. Mmm, ganska likt.

Vi började vara rätt less på att försöka få middagsinspiration springandes på ICA strax efter jobbet, hungriga och trötta. Motivationen att komma på nåt nytt och kul infinner sig tyvärr rätt sällan den tiden. Har tyckt att matscheman känns lite jobbiga men nu har jag slutligen övertalats av maken, han påstår att dessa problem är ur världen bara vi följer och handlar efter ”Billiga veckan” på ICA:s hemsida. Och det fungerar faktiskt lysande, så här efter två veckor. Vi kommer inte att följa den slaviskt, utan som idag har vi ätit fredagsmenyn, färs och böngryta med texmex-smak, blev riktigt gott.
På fredag blir det istället den grekiska pytt som min kollega frestade med på sin blogg, det var länge sedan vi åt den.

Däremot blev maken lite hänryckt av förra veckans kulinariska krumbukter (allt utom korv och makaroner eller köttfärsås med spagetti räknas till kategorin "kulinariska krumbukter") till den grad att han började leta efter nåt annorlunda att laga till i helgen som var. Slutligen kom han fram till denna meny;
Lördag, kryddpanerad schnitszel, rotfrukter i ugn med bla rödbetor och palsternacka samt fetaoströra med persilja. Söndag; nötfärs och zucchini-paprikagratäng med ris. Tyvärr jobbade jag kväll hela helgen, och dök upp först närmare halvelva-tiden, men jag får ju avsmaka det som matlådor i stället, och det blir ju spännande!

Till min egen, och den som läst om min textil-ångest här på min blogg, stora förvåning kommer jag förmodligen att sitta och fålla om två dukar för hand under mitt nattpass. Mot mitt bättre vetande lyckades min mor övertala mig att köpa dem trots att de var minst 15 centimeter för långa. Varför kan man undra, låter jag mig övertygas om att sy för hand är den enklaste sak i världen?
Ja, vad ska man säga, hon kan vara rätt så övertygande min mor;
–”Harrimin, he ger ju bara att fåll opp nager centimeter, no klar du väll he?”
–”Host, jooo, no klar I väll he...” svarar man lite lamt. I natt får jag stå mitt kast och ta itu med operation "dukförkortning". Bör nog undvika dra igång någon typ av hantverk mellan klockan 02.00 och 05:00 inatt dock. Den tiden klarar jag knappt av att byta kanal på TV:n,  läsa mer än två ord i en tidning och förstå innebörden, än mindre ta itu med någonting som innebär nål och tråd skulle jag tro. Vem vet, i värsta fall använder jag tejp.


Jag blev förtjust i ett mönster kallat ”Perssons kryddskåp” som bland annat finns som tryck på tyg, brickor och kökshanddukar. Jag snodde idéen och målade två små tavlor och placerade dem i min dubbelram på vägghyllan ovanför kökssoffan. Blev inte riktigt nöjd tyvärr, så det blir nog två nya. Jag tror det blir mer lyckat med en bättre typ av papper, och en tunnare tushpenna så man faktiskt kan se vad som står på etiketterna. Vi får väl se!  

Familjen var på släktmiddag i fredags. Vi dukade för 25, egentligen var det 26, men lille Emre satt i en barnstol och krävde varken kniv, gaffel eller glas på fot. Två av mina svägerskor hade lagat all mat, det var helstekt fläskfilé, rotsaker i ugn, bröd, sallad, västerbottenspaj med mera. Hela kalset stod svärfar för och tårtorna hade hans  väninna/flickvän bakat (ja, vad kallas det då han är 85 och hon en bra bit över 70?).
Det var verkligen gott, de är för duktiga, så är det bara.

Att sedan träffa alla är verkligen kul. Svägerskor och svågrar från när och fjärran…om man räknar Ursviken och Kåge som när, och Stockholm som fjärran vill säga. Och att även få träffa den lite yngre generationen, som verkar reproducera sig hela tiden är ju också väldigt trevligt. Kusinerna ligger i ett ålderspann från 37 ner till 20 sen kommer våra barn som är 18 och 15. Detta innebär alltså att det börjar finnas ett antal kusinbarn. Jag vet inte ens vad mitt släktskap gentemot dem kallas? Kanske gammelfaster? Huh..det låter som spindelnät-i-hatten-maläten-kappa-faster, något man plockar fram till halloween ur ett skåp och skrämmer barnen med. De tydligen totalt orädda, för ingen grät när de såg mig, små och vackra barnen växer så det knakar och de som ska till och födas om några månader…de verkar också växa så det knakar. 
-"Heerre Guuuud, vad tiden går fort"... jepp, det är sånt man upprepar med en pipig stämma med jämna mellanrum som dammig "gammelfaster".
 
Sedan satt vi efter kaffet och pratade om renoveringar och kom osökt in på min blogg. Jag berättade att jag har nästan dubbelt så många unika besökare när jag visar bilder. En mycket klok kusin till mina barn (måste han väl vara som snart studerat i hela sitt liv…Microbiologi? Forskning? Shit, vet faktiskt inte vad han gjort, pinsamt… slutligen verkar han iallafall bli läkare) sa att man får skriva hur kloka, små fyndigheter som helst, det är bilder folk vill se. Jag satte mig ner och funderade, vilken typ av bilder? Jag vet inte riktigt, men eftersom jag är gärna vill hålla mina besökare nöjda så ska jag nu införa något nytt. Det kommer alltid att finnas en bild i varje inlägg. Den kommer sannolikt inte ha något med det jag skrivit om att göra, men en bild kommer att tryckas dit oavsett, även om den inte är särskilt bra. Dagens detalj ska det heta och vi får se vad som kommer att fastna på linsen. Någon typ av bildtext ska jag också försöka plita ihop.
Så håll till godo, denna bloggs första "Dagens Detalj";



Det här är ett par får eller om det är getter som jag fick av min syster för säkert tjugo år sedan. Jag älskar deras lite korkade, men samtidigt undrande och medlidsamma uppsyn. Det känns som de frågar mig hur jag mår varje gång jag irrat mig in och ska vattna blommor eller dammtorka i datarummet där de står...hmm, träffar dem inte särskilt ofta med andra ord, som ni förstår...

Satt och bläddrade lite förstrött i en biltidning häromdagen. Okey då, om sanningen ska fram jag behövde nåt att läsa på toaletten och fann ” Vi Bilägare” som låg där på golvet nära till hands.

Hursomhelst så läste jag en insändare skriven av Sven L Hammar i Mölndal, där han beskriver hur han tycker sig  ha problem när han vill kommunicera med andra trafikanter.
”Ett stort ofog som otåliga bilister lagt sig till med”, skriver Sven L ”är att de lägger sig tätt bakom andra bilar i trafiken, vilket är grovt trafikfarligt och brottsligt”. Han tycker att medtrafikanterna borde förstå hans vink när han ”släpper lite på gasen och ger bromsen ett lätt tryck så bromljusen tänds ett ögonblick, och följaktligen borde bakomvarande bil förstå att han kör för nära och öka säkerhetsavståndet”.
Till Sven L:s stora besvikelse fungerar detta allt för sällan, men han tror sig ha kommit på en lösning; ”Tillbehörsmarknaden svämmas över med meningslösa och fantasifulla tillbehör, varför inte uppfinna något som skulle vara riktigt nyttig? En skylt som oaktiverad är genomskinlig för att inte störa bakåtsikten och automatiskt är kopplad till fart och avstånd. Plötsligt när någon ligger för nära, lyser texten...DU LIGGER FÖR NÄRA! upp bakrutan och meddelandet lyser allt skarpare ju närmare den bakomvarande ligger, kanske till och med ändras det till olika varnande färger?” 

Kul ide, Sven L, men tyvärr känns det som att det skulle reta en och annan bilist när bakrutan framför plötsligt snusförnuftigt upplyser en om något man nog redan egentligen vet. Snart nog finns det en svarsskylt, inhandlad på Teknikmagasinet eller Buttericks, som lyser upp när den stressade och irriterade bilisten slutligen gör sin omkörning, och den säger något i stil med...SKITER VÄL JAG I, GUBBJÄVEL!
Oj, så indignerad stackars Sven L Hammar från Mölndal skulle känna sig, hans tanke var ju bara att motverka brott och värna om alla i trafiken.

Men iden är kanske inte så tokig iallafall? Funderade snabbt ut några skyltar jag skulle köpa handlöst om de fanns ute på marknaden. Jag förstår ju att jag skulle behöva ett helt knappsystem att hantera på instrumentbrädan, samt att skyltarna bör monteras på taket istället för bakrutan för att kunna kommunisera åt alla håll.

Tillmälena som till exempel "idiot" eller "åsna" kan läggas till med en extra knapptryckning, om man anser det befogat. Man borde även kunna uppgradera till mycket fulare svordomar om man känner sig på riktigt dåligt humör;

VARFÖR ANVÄNDER DU INTE BLINKERS, IDIOT?!

HÄR GÄLLER HÖGERREGELN, HÖRT TALAS OM DEN, ÅSNA?!

SNEDDAR DU I EN RONDELL BLIR DET TRÅNGT FÖR OSS ANDRA, TOK!

HAR DU KÖRT OM MIG BÖR DU ÖKA OCH FÖRSVINNA, DITT NÖT!

SETT DINA NYA DYRA EXTRALJUS, NUMERA SER JAG INGENTING, SKRYTMÅNS!

Jaha, så har jag blivit förkyld igen och vips så sätter det sig direkt på stämbanden. Det är precis ett år sedan jag hade en riktig praktförkylning sist, så jag ska verkligen inte klaga.

Det var faktiskt förra nyårshelgen den startade. Då hade jag jobbat i ett par veckor med en rejäl heshet, men på nyårsafton kom febern och rösten försvann helt. Nu kanske ni tänker; Oooh så skönt och tyst för familjen? Men nej, det brukar bli riktigt jobbigt för dem, de måste ju tyda mitt väsande och teckenspråk, eftersom jag hela tiden har något otroligt viktigt att framföra. Till slut piper jag liksom en hundvissla och det är nog egentligen bara grannarnas hundar som kan uppfatta vad jag försöker säga; ”Huh, vad säger hon?  Komma ner till middag? Har hon läst nåt i Norran? Behöver hon hjälp att leta alvedon? Morr…vad vill den där jobbiga människan oss egentligen? undrar de förvirrat.

Jag uppsökte till slut vårdcentralen en vecka in på 2010. Hade varit hemma med febertoppar, hosta och i princip ingen röst och tyckte mig behöva en förlängd sjukskrivning. Där satt en lång, ståtlig stafettläkare, som frågade;

”Jaha, vad kan du vilja då?”

”Jaa", kväkte jag fram så gott jag kunde, "som du hör kan jag knappt prata, men jag skulle behöva bli sjukskriven av en läkare.

Med ett nedlåtande flin svarar han; ” Tja, att man inte kan kommunicera är ju ingen anledning att inte gå till jobbet.”

Vad säger karln? Han har ju inte ens frågat vad jag jobbar med?
I växeln på taxi, på SOS-alarm, i informationen på Brinken eller som böneutropare så skulle det förmodligen vara ganska hopplöst? Eller?
Han hade heller inte, innan han kostade på sig det sneda leendet, hört sig för om andra problem, till exempel feber och hosta? Om han snabbkollat min journal hade han kunnat konstatera att jag mycket sällan går till läkare, men två av de gångerna har det varit lunginflammation.

Nej, han valde att försöka avfärda denna (visseligen mycket tystlåtna) kverulant och eventuella hypokondriker väldigt snabbt. Ilskan kom över mig som en het våg och den feber jag redan hade sköt i höjden ytterligare, gissningsvis uppemot 48 °, eller mer? När jag berättat om min sjukdomshistorik, senaste dagarnas jo-jo-feber och sömnlöshet, sved det smärtsamt i halsen och det smakade blod i munnen, för det är svårt att skälla när man knappt har tillstymmelse till röst. Så reste jag mig upp ur stolen och sa att det tydligen varit slöseri med tid, besökavgift och bilfärd, och nu skulle jag hem och försöka kurera mig, eftersom jag hade 20 timmars helgpass framför mig. Plötsligt såg han alldeles handfallen ut. ”Eeeh…vänta nu…hm…inte nämnt febern…harkel…hade ju ingen aning om lunginflammationerna.” 

Nej, kanske bedömningen kom lite väl snabbt? Det slutade med att jag blev sjukskriven en vecka, fick en hel del mediciner till mitt förfogande och jag behövde bara ringa in för en eventuell fortsatt sjukskrivning om jag inte kände mig bättre när veckan var slut. Tror jag det, mig ville han nog inte möta igen. Glödgande rödrosig, skitförbannad kärring är inte att leka med, att hon dessutom väser som en orm när hon skäller ut en gör ju inte det hela särskilt mycket trevligare.

Hoppas han lärde sig något av detta som att;
”Små febriga tanter icke är att förakta” 

”Ett försmädligt leende kan sluta med förskräckelse” eller

”Hellre en fågel i skogen än en hes skata i mottagningsrummet”.

Tack ni som tittat in här på min blogg. Jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År




Åt bara en halv morot igår på jobbet, det gjorde verkligen under med min figur, måste jag säga. Och efter några glas champagne blir gubben min ganska lik nån skådis...jag kan bara inte sätta fingret på vem?

Hjälp vad man har ätit! Och mellan rätterna trycker man dit lite godis, och kanske ett eller två glas vin. Sedan går man en snabb promenad på några kilometer i kylan och vips blev man sugen och känner sig värd att ta en kopp kaffe och en liten kaka. Problemet är att om man skulle promenera bort kalorierna man proppat i sig under dessa tre dagar är nog Haparanda den destination man borde knappa in i sin GPS/kaloriräknare. Synd att det skulle vara så frustrerande att promenera hem igen utan att kunna handla fullt ut det man verkligen vill men inte har behov av just nu...bara på grund av att det är så tungt att släpa fulla kassar de 27 milen efter E4:an.

Det har varit en riktigt bra jul trots lillebror med fru stockholmfirade för att sedan resa till savanner och giraffer, alla andra kära dök ju upp. Vi har sovit länge, umgåtts med släkt och familj, ätit god mat och bara varit lediga. Skönt! 

Men nu är det dags att rikta in sig på det nya året och nyårslöftena. Dem man inte bör avslöja ens för en enda liten vilsen själ, just på grund av att de ofta är svåra om inte nästan omöjliga att hålla.

I mitt fall har motion, vikt och hälsa ofta varit inblandade i mina planeringar inför nya år. Det har i och för sig lett till några insatser som på kort sikt gett hyfsat resultat men på lång sikt kanske rent ut varit av ondo?

Fnyser gärna åt plastikopererade ödleliknande damer som passerat de femtio men hoppas bli tagna för tjugofem. Konstaterar glatt att jag är en sylfid jämfört med en stackars amerikan som måste förflyttas med kran till operationsbordet där kirurger gnuggar händerna och bara blir rikare och rikare.
Men tänk så lätt och smidigt det skulle vara? Att suga bort 3 kilo från mitt ansikte, 5 från hakorna, 15 från min mage, passa på och töm 3-4 kilo från varje lår...Aaah, snyggt! Lyft upp skinnet ovanför ögonlocken när jag lika så är sövd, så jag kan se fullt dagsljus igen och rensa vaderna från urskog med laser.

Usch, vilken hemsk, egoistisk människa jag framställs vara. Beskriven av ingen annan än mig själv, faktiskt.
En usel liten (tja, inte värst liten) person som fantiserar om mat, godis, IKEA-shoppande, pengar och plastikkirurgi (yta och åter yta)
Känner att det nya året bör starta med andra ledord. Att försöka bli en lite bättre, snällare och tålmodigare person skulle ju inte vara så dumt? Kanske drista mig till att bli nåt kilo mindre i omfång utan skalpeller och kirurger?
Samt att omge mig med människor som får mig att må bra, och försöka undvika och ignorera dem som inte får mig att göra det.
Nyårslöfte? Nej, absolut inte! Det har ni absolut inte fått från mig! Inga löften, bara en stilla tanke inför 2011.

Har en ganska tillbakalutad och avslappnad inställning till julen. Den blir faktiskt bara värre med åren, bristen på stress alltså....och latare tycker jag mig bli också...*suck*

Jag vet inte varför. Kanske beror det på att vi aldrig haft julafton hemma hos oss? Vi åker till mor  där hon och min moster fixa allt det grundläggande, och vi barn kanske tillför något litet, sen äter vi...

Kanske det beror på att vi vuxna inte delat julklappar på flera, flera år.
För nåt år sedan införde bror och svägerska däremot en lek där en äggklocka, tärningar och en massa små billiga julklappar är inblandade, riktigt roligt faktiskt. I år dyker de uppfinningsrika tu inte upp för de ska byta Övre-Bäcks snödrivor till Afrikas savanner. Hoppas syrran minns reglerna till den där leken för det gör då inte jag. Har kommit hem med grötris, pannlampa, godis, fotkräm och mjukost för att nämna några saker som man kan hitta i paketen…

Jag brukar bjuda på middag på juldagen istället, då är vi mellan 11 till 13 vuxna personer till bordet. Då hjälps jag och gubben åt att fixa till något som helst inte har nåt med julen att göra, på sin höjd får efterätten ha lite saffran i sig, men inte mer.

Kan min loja inställning bero på att jag aldrig känt att jag måste baka massor och har aldrig gjort en egen pepparkaksdeg i hela mitt liv, hm... ja kanske? Däremot har pojkarna fått var sin köpesdeg. Vi har hjälpts åt att med kniv skära till Batman och Batmobilen, dinosaurier, brandbilar, hästar… ja allt sånt som varit deras specialintresse just det året. Sedan har de fått garnera med knallröd, grön och gul kristyr.  

När de blev äldre började vi med julgodis istället. I år bad jag dem välja ut något roligt recept från internet, men de ”hann inte” det på en hel kväll. Ja, de har tydligen fullt upp även om jag inte alls kan se eller ana vad som gör dem så upptagna.

Dagen efter handlade jag i alla fall en massa ingredienser och skrek ner dem från WOW (där man i level 85 vandrar omkring i Twilight Highlands) och från festförberedelser (som först och främst innebär hanterandet av het plattång). Först var den vanliga fördröjningen (tonåringen är lite tungstartad, särskilt vid uppmanande tillrop) men till slut kom de släntrande in i köket (tonåringen kan upplevas lite seg, trött och oengagerad) men efter en stund kan man faktiskt få igång de "små" liven, och kinderna börjar lysa röda och ögonen börjar glittra och glimra (liiite får en mor överdriva, eller?)
Den äldre som gjort Leilas Rocky Road året tidigare ville gärna göra det igen och som tur var (eller var det skicklighet) fanns det grejer till det. Den yngre gjorde ischoklad och sedan gjorde vi lite annat smått och gott, klart på nån timme. Det behöver inte vara märkvärdigare än så, huvudsaken vi gör det ihop (även om lite milt tvång är inblandat i starten).

När det är dags att hugga granen far vi alla fyra hem till min mors skogar. I år liksom ifjol innebar det att plumsa i en rad genom en meter snö. Sist gick den yngre sonen med yxan beredd att försvara sig mot rådjur, möss under snön och annat knytt han gick och mumlade om (lätt skadad av dataspelandet?).
Hittade till slut en gran som liksom alla andra snöbetäckta granar såg fantastisk ut, men som gav hopp om att fortsätta vara vacker när snön smält bort.

När vi sedan kvällen innan julafton (fast i år jobbar jag till 23.00 då, så det blir nog danföredan) klär granen hjälps vi åt alla fyra. Åren fram till vad som känns som alldeles nyligen var granen fulltbelamrad av tömda sneda smällkarameller, bokmärken och utklippta papptomtar. Stolt hängde sönerna upp sina skolalster längst fram för alla att kunna se och… hrm… njuta av.

Numera skickas pärlband, glitter och julgransljus skickligt runt i en väldig fart och sen är det dax att sätta dit spiran. Eller blir det stjärnan? Nääää, spiran…den diskussionen har vi varje år. Vi får de vad det blir.

Inför julen tror jag man måste bena ut vad som verkligen är riktiga måsten och sådana man faktiskt kan skippa. Det kommer att bli jul i alla fall även om man släpper efter lite. Man bör främst prioritera det man tycker är roligt. Tycker man att det är fantastiskt kul att göra 10 sorters kakor och 20 sorter av julgodis så är det helt okey, men om man istället köper en Alladinask och mumsar i sig den framför Kalle klockan tre är det också lika okey.

Huvudsaken är väl att man kan vara tillsammans?
Provocerande "Walt Disney-sensmoral- äckligt", men ändå inte mindre sant.

Fick i morse tre tips på en utriven tidningssida bredvid kaffekoppen. Det var min yngre son som rivit ut ett hörn åt mig där ”Fokis” en ung söt tjej som tydligen vann "Årets blogg", "Årets nykomling" och "Årets mest originella blogg" 2009 hade skrivit hur man får till en trevlig, välläst sida;

Ha tålamod- förvänta dig inte att få läsare direkt

Håll bloggen uppdaterad- minst ett inlägg per dag

Skriv om sånt du själv gillar—det måste märkas att du gillar att blogga, annars blir det tråkigt att läsa.

Först mina fördomar trogen tänker jag…Jaha hon har den väl fylld med reklam, visar dagens outfit och skriver ytligt och mest om vilka märkesprylar hon inhandlat. Ja, naturligtvis fanns det bilder på kläder, flickebarnet är ju tydligen modell. Och ja, det finns reklam på sidan, hon blir ju läst av många främst unga tjejer kan jag ana. Sidan är rosa, men snygg och sockersöt precis som Anchisa som hon egentligen heter. Hon skriver faktiskt en positiv, småpersonlig och trevlig blogg (för en lite yngre kategori tejer än mig visserligen). Upptäcker att hon har vissa dagar skriver 3-5 inlägg och ibland får upp till 350 kommentarer per gång!.

Ja vad ska man säga. Mitt mål är ju naturligtvis att min blogg är trevlig, men välläst? Jag har aldrig förväntat mig att få så väldigt många läsare. Jag nöjd om statistiken ger mig indikationer på att brorsan och ett par till varit in och kollat. När det bara blir en, vilket är jag själv är det nog dax lägga av? 

Men minst ett inlägg om dagen?  Det kan bli knepigt, men jag kan ju prova små korta inlägg någon gång emellanåt, då kan det ju åtminstone bli lite oftare ???

Skriva om sånt jag gillar?…Oj? Jag tror jag hittills mest skrivit om sånt jag inte gillar typ julpyssel, skrytsamma personer och spindlar.
Hmm…isåfall är jag alltså helt fel ute?

Det är kanske där utmaningen ligger? Helena goes positive? Nä, det skulle ju aldrig funka. Vi får säga så här att; jag gillar att skriva om sånt jag inte gillar. Tja då kom jag väl undan på den punkten också?

Jippiii…Bloggawards 2011, Here I come.

Nä det kommer ju inte att hända, men det skulle vara roligt att hålla den vid liv tillräckligt länge för att ha material till en tidning. Fick tipset från en annan bloggare om Weblogstore. Kul ide tycker jag.

Här har Fokis blivit avporträtterad av den talangfulla konstnären; 
Maria Björnbom-Öberg på Bokkei.se.

Ja, det blir aldrig riktigt som man tänkt sig. En hel helg att montera skåp, blandare och tvättställ. Sen kommer det alltid så mycket emellan.

Lördag
Upp 6:00 och skotta, skjutsa son till Bureå för vidare färd till tävlingar i Piteå. Vår bil pajar ihop, varningslampan för broms och ABS lyser och det går långsamt och tungt hem. Isbildning på bromsarna?

Monterar underskåp till tvättställ för att upptäcka att våra placeringar av avlopp och vatten inte är ett dugg universala. Måste justera allt till höger om avloppet ska passa. Kopplingarna med slangar är inte tillräckligt långa.

Ut och skotta fram fungerande bil nr 2. Åker in till Skellefteå. Handlar lite brädor, in i centrum för att få tag i GPS-funktionen som skulle följt med min nya telefon. Hittar lite fiffiga kopplingar på Jula, mat på ICA och sedan hem. Vi kör från klarblå himmel till snöstorm på den dryga milen. Kopplingarna var tyvärr felaktiga. Äldre sonen hämtas från ett LAN (där han har suttit och käkat popcorn, druckit Cola och spelat Counter Strike i ett dygn)

Så börjar hockeyn. Jag monterar lite själv…går inte fort men till slut är 4 lådor klara. När det står 3-1 till HV71 behöver man tydligen inte se mer, utan ”hockeyfantasten” börjar med middagen istället (matchen slutar 4-1). När vi ätit måste vi ut och skotta för att hämta simmaren som dyker upp i Bureå ca 20.00. Mycket snörök! Väl hemma återfinner jag den äldre sonen kokandes knäck till försäljning på skyltsöndag i Schtaaan. Han fyller 200 små formar men det går det inget vidare alls, och han börjar förstå att vinsten blir skral i förhållande till arbetsinsatsen. Vi hjälps åt att fixa undan knäckgeggan och middagsdisken. Sedan blir det äntligen dax att få sitta ner i soffan med lite vin, klockan är drygt tio. Ser Catarina Zeta Jones i en film där hon lagar mat…sett den förut…*gäsp*...hon är snygg den där Catarina Zzzzzzz …

Söndag
Va, ingen snöstorm? Provkissar i toaletten som var det enda som kom på plats igår, förutom golvbrunnslocket. Inget läckage = framgång.  Det är -18° och sol. Plumsar ut och fotograferar det soliga vinterlandskapet i bara skoterskor och morgonrock…snön når till mitten av låren. Iiiih…så kallt!

Maken går ut för att fixa trasig bil nr 1. Jag skickar ut knäckförsäljaren för att skotta mer #&% snö, för att sedan skjutsa upp honom till skyltsöndagsfirandet. Tycker han är lite dåligt klädd för att stå som torgförsäljare utomhus? (På väg hem försöker jag intala mig själv att han snart är vuxen och bör/kan klara sig själv) Bil nr 1 verkar fungera igen, den duktiga ”mekar-maken” har tagit loss bakdäcken och värmt bort isen.  Dags fixa en sen lunch/tidig middag= luddag, som vi brukar äta innan vi far på träning på söndagar. Under tiden fiskgratängen står i ugnen placerar vi själva tvättstället på plats. Fästades endast med silikon…hm…silikon överallt …#&% va' kladdigt!

Äter luddagen, skjutsar simmarsonen till träning i Skelleftehamn, hämtar den frysande torgförsäljaren från Schtaaan, och han har tydligen borta sin mobil? På Jula kollas det efter fler kopplingar, sen träna och duscha på BROKK (makens jobb) Hämta upp simmaren, och väl hemma hittar vi mobilen i bil nr 2. *Puh* Startar upp montering av kranar och avlopp. Möte i Bureå klockan 19:30 om ett planerat simläger utomlands. Bestämmer huruvida vi ska sälja sockar, bullar och stå vakt på stadsfesten och annat kul man helst betalade kontant för att slippa. Hemma drygt nio, och nu var vattnet kopplat till de nya kranarna och tre lådor på plats (för en tar i rören baktill) men ändå...Yippiiii!

Det här blev en väldigt lång ursäkt varför vi inte alls hann det vi tänkte göra i badrummet i helgen. Men vinterbilder blev tagna på förmiddagen, det resulterade i snöfyllda skoterskor och iskalla ben, men det var det värt;

Imorgon kväll, fredag, blir det vinprovning med temat ”Ost” Mmm...jo jag tackar jag.

Ser fram emot att få i mig lite kunskap om den rubinröda vätskan jag sippar i mig.
Ja, för man sippar väl i sig vin på en vinprovning? Sedan spottar man ut det efter att ha gurglat och analyserat en stund, det har jag sett på TV. Fast jag tror och hoppas att vi skippar spottandet? Vi får se, det är en granne som är riktigt duktig på viner och brukar hålla i sådana här aftnar...och det ska bli både intressant och kul!

Jag läste att för att bli en bra vinkännare bör man inte bara vara bra på smaker utan även på dofter. Logiskt…och då ligger jag ju bra till, är ju lite som en blodhund, utan att vara allt för oförskämd mot en hel hundras. Sedan bör man ha ett bra minne, för att komma ihåg och jämföra det man läst och smakat genom åren. Jaha, *suck* inget eventuellt framtidsyrke som professionell sommelier för min del, har ju minne som en guldfisk, och nu VAR jag oförskämd mot en hel fiskart.

Jag tror benhårt på kunskap, kultur och kvalite’ framför kvantitet.

Ändå köper jag oftast för enkelhetens skull hem ett lådvin…motsägelsefullt heller hur? Människan är en komplex liten filur, lever inte alltid som den lär.

Kvantitet, ja...i "Bag-in-Box:ens" begynnelse så lurade man sig själv med ; ” Den är perfekt, om man bara vill ta ETT glas… för har man väl öppnat en flaska dricker man ju upp hela” Men tyvärr funkar det inte riktigt så, för vem dricker bara ett glas när man har tillgång till en hel dunk??? 

Ändå så har tydligen alkoholkonsumtionens kurva planat ut och vi dricker tydligen mindre? Trots reklam, tillgång via internet och lägre priser, åtminstone om man ska tro ”Statens Folkhälsoinstitut”…positiva siffror…kul...VÄNTA NU...vad står det???...så när som på ÄLDRE KVINNOR som funnit vindunken!!! Nämen, hallå! Det kan ju inte stämma? Så kan de väl inte skriva? Flera jag känner gör precis som jag, de inhandlar en ”dunk” då och då...och de är ju faktiskt precis som jag…tjejer, okey då,kvinnor…ganska unga, okey då, kanske liiiite äldre... Hmmm?

...jag pratar om BILAR, inget annat!

Min första bil var en californiavit Volvo Amazon, årsmodell 1965. En kompis pojkvän installerade en radio/bandspelare med högtalare fram och bak. Sedan var det bara att till Bruce Springsteens ”Born in USA” på väldigt hög volym ta sig en sväng till Bureå.

Den gick nog inte särskilt fort, men jag lurades att tro det. Dels hade Amazonen en väldigt glad glädjemätare sen vibrerade hela bilen allt mer ju fortare jag körde,  och den hade noll vägprestanda. Skakningarna gjorde som sagt att det kändes som 200 Km/t men jag var nog aldrig uppe i över 100. Trots allt var det av någon anledning en härlig känsla att köra denna bil!

Min bil idag är en Silvermetallic Wolkswagen Passat. Den har en fin Radio/CD-spelare med installerade högtalare fram, i dörrarna och baktill. Den går säkert mycket fortare och är krocksäkrare än Amazonen plus den har AC och sätesvärmare…men oj,oj,oj, så tråkig den är!

Passaten är tydligen uppkallad efter en vind? Alltså inte den strax under taket, utan flöde av luft kring ekvatorn. När jag kör omkring i min bil tänker inte alls på en fläktande vind utan mer på en surrande symaskin. Den har väl ungefär samma antal hästkrafter och låter ju definitivt som en symaskin. Jag kastar mig in i bilen, full fart iväg!...Bzzz…*Suck*  Ingen kan säga att jag inte kör sparsamt och tänker på miljön (mer eller mindre frivilligt), måste ju alltid planera omkörningarna om jag ens törs göra några alls...Bzzz…uttrycket "plattan i mattan" innebär att knattra av tomten i 10 Km/t...Bzzz...och med den lilla stackars motorn kör jag väl 10 mil på en fingerborg bensin. Miljövänligt som sagt!

Herregud, visst borde man nån gång i livet få möjligheten att köra omkring i en stor, härlig, bensinslukande Lamborghini Conutach?
Man kan ju i och för sig misstänka att körglädjen får sig en liten törn när man svänger in med sitt Italienska motormonster på vår tvättbrädes-guppiga, leriga elände till byaväg…och upptäcker att en dyr blank spoiler ligger kvar nånstans några kilometer längre bak …Hm?…Nä, tacka vet jag min gamla rejäla Amazon, den hade hög frigång och tålde lite skit i hjulhusen.

Såg trailers till 2 tecknade filmer häromdan och blev överförtjust. Jag är nämligen barnsligt förtjust i främst Dream Works och Disneys produktioner. Jag vet att det är kalkylerande multiföretag med dollartecken framför ögonen som ibland visar sirapsputtrande smörja, befäster en del fördomar samt trycker i oss moralkakor så man nästan kräks. Men ändå…jag kan inte hjälpa det -I love it.

Bland de första gångerna jag såg tecknat på bio satt jag och grät ljudligt, det var ”Lilla Havsljungfrun”  1992 (utan barn, hade ju inga). Sedan har det känts helt legalt att släpa med pojkarna på allt som gått; Småkryps liv, Toy Story. Hitta Nemo, Shrek, Monsters Ink, Kung Fu Panda, ja listan kan bli hur lång som helst... för att sedan köpa dem vi sett och de vi eventuellt missat för att se dem om och om igen hemma. Shrek 4 såg vi i 3D i Stockholm  i somras med HELA familjen, pojkar som känner sig lite för stora och även den skeptiske ”tecknade-film-hataren” var med. En dag att minnas för det kommer nog aldrig hända igen.

Hursomhelst, de nya filmerna som kommer/ har kommit ut nu är;
Megamind (rollistan är Will Ferell, Brad Pitt och Tina Fey) och
Despicable Me ( med Steve Carell, Jason Segal och Russel Brand)

Nu har ju det problemet uppstått att mina barn inte så gärna följer med sin gamla mor på bio längre, de börjar som sagt känna sig lite för stora och den ökände ”tecknade-film-hataren” har ju aldrig varit lättflörtad i dessa sammanhang, så nu måste jag vänta ett drygt halvår innan jag kan köpa dem som DVD. För att gå själv???...Nä det skulle kännas konstigt... träffar garanterat någon jag känner som undrar om jag är där med barnbarnen...och vad ska jag då svara???...Nä tack!

Jag måste tipsa om en scen en bit in trailern (1:27) ”Despicabel Me”  där säger en liten man ” We must warn him, and fast!” och kryper iväg i typ 2 km/ t på sin elscooter, och jag skrattar så tårarna rinner…hmmm…igenkänningshumor?! Precis så känner ju jag mig när jag ska ”susa iväg” med min ”Silverpil” Passaten med symaskinsmotor…men det får bli en annan historia.

Jag måste börja med att konstatera med stor förvåning att Mr Anonym tydligen visst läser min Blogg! Av en ren händelse stötte jag på honom igår efter jobbet (som jag slutade 23:00) Han tyckte att det var bra att personen jag berättat om fick vara anonym, om det nu detta var en sann historia…och inte Mr Anonym är fiktiv…

Jag måste också få berätta att jag har två underbara söner. De har skänkt mig och min man både huvudvärk, sömnlösa nätter, gråa hår men samtidigt en mening med livet och en massa roliga minnen. Och fler kommer det med all säkerhet att bli…both of the good and the bad.

Läste på en blogg som Erika, en arbetskamrat, skriver under namnet "tallsally" där hon berättade om vedermödorna att få småtrollen fina till fotografering.

Det fick mig först och främst att minnas Gustav 3-4 år, som RAKADE bort luggen och delar av skalpen med sin mors rosa rakhyvel, lagom till dagen innan fotograferingen på dagis. Jag grät, eftersom jag tyckte så mycket om hans ljusa fina testar. På fotot ser han mycket nöjd ut efter att hans deprimerade mor klippt ner hela frisyren till ca 1cm. Håret som växte ut sedan var varken lika ljust eller mjukt…*SNYFT*

Så började jag minnas vedermödorna med min yngre son, Elias. Han verkade ha stora problem med sitt hår, för långt och lockigt tydligen. Upprepade gånger var luggen obefintlig eller också hade han klippt bort en tofs här och där nånstans på huvudet, med sax visserligen, hyveln var gömd efter den tidigare incidenten. Fick lov att gömma även saxarna till slut, man var ju livrädd att han skulle klippa bort nästippen eller en örsnibb i sin iver att frisera sig.

Strax innan påsk, jag gissar han var 5, bad han mig raka hans huvud helt slätt och blankt.

–”Varför i fridens namn skulle jag göra det !?! ”undrade jag förvånad.

– ”Jo, det blir ju jättesnyggt att måla mönster på mitt huvud, så kan jag fara på dagis som påskägg! ” 

Än idag tycker jag att hans lockar är såååå fina, men vad förstår väl jag?

Herregud! Aj, vad det skär i hjärtat! Har de varit så små, så söta? *Suck*

Jag har inte tänkt hänga ut och namnge personen jag ska berätta om. Jag kommer kanske undan med att kalla honom …tja, låt oss säga Anonym.
Okej, jag fattar att man kanske kan lista ut vem det är…men det känns liksom mer korrekt att kalla honom för Anonym.
Eftersom denna person inte läser den här bloggen så kommer han ju inte heller att känna igen sig själv…Skönt!

I över 20 år har jag känt denne Anonym. Under alla dessa år har han nynnat på egna melodier, gjort egna översättningar på kända låtar, från engelsk till svensk text eller tvärt om för att sedan sjung/läsa dem som dikter. Detta kan ju låta påhittigt och charmigt, men det kan faktiskt bli liiite irriterande i ibland.  Ledsen att behöva säga det, men det låter väldigt, väldigt sällan särskilt bra.

Sedan har vi alla dessa feltolkade texter…denne Anonym har sjungit vissa sånger fel så länge att det går liksom inte rätta till.
Har försökt berätta att Michael Jackson INTE sjunger ”I’m black, I’m white, You know it” ♪♫♪ till något som låter som ”Bad”-melodin.
Och varför skulle Tomas Ledin sjunga ” Jag vill känna lukten ur dina lungor, JUST NU, känna pulsen som passerar…♪♫♪” ?!?
Jag menar, det låter både obegripligt och lite äckligt!?

Till födelsedagar sjungs det en självkomponerad trudelutt, där man måste sjunga väldigt länge på vissa vokaler för att få ooorden att stämma med den…eeeh, låt oss säga…släääpiga melodin …
Den har hängt med så länge att Anonym faktiskt börjat tro att det är en sång som finns på riktigt och att andra känner till den. Skrattade riktigt gott, och även han, när han berättade om hur han tagit upp den som allsång på jobbet när de gratulerade en 50-åring. Alla 40 personerna i rummet tystnade tvärt en kort bit in i sången, när de insåg att det INTE är den kända ”Vi gratulerar”-melodin man först kan bli lurad till att tro, och texten sen …eller bristen på den???

 ” Vi gratuleeerar,  vi gratuleeeerar Tageeee.... pååå hans föööödelsedaaag…pom…pom.” ♪♪♫♪ ♪♫♪                                                             

Upptäcker att mina inlägg är oooonödigt långa...Inte konstigt jag har problem på Facebook att hålla mig under 420 tecken!
Skriver man för långt blir man inte läst, skriv kortfattat, uppmanar de på insändarsidan i Norran. Blir det ändå för långt så kortar nån kunnig reporter på redaktionen ner texten, och det är ju fiffigt.

Kan avslöja att jag är en sådan som ibland skriver insändare. Jag är alltid anonym. Fegt, va? Borde ju stå för vad jag tycker? En gång skrev jag till "Dagens applåd" och var så diffus, eftersom ingen skulle förstå vem jag var, att Norran hörde av sig och sa att de inte förstod VEM som tackades och för VAD...

Men mina insändare i Norran har, när jag tänker efter, inte blivit nerkortade?
Hm, hotet om redigering kanske gör att jag skriver mer kort och koncist.
Här är det ju ingen som lägger sig i, och det drar iväg...oj,oj oj, redan 868 tecken med blanksteg...ooops nu blev det några fler...Shit, hade ju tänkt skriva ett jättekort inlägg idag.
Ska försöka bättra mig...om det går?
Totalt 1048 tecken med blanksteg!