Jaha, så har jag blivit förkyld igen och vips så sätter det sig direkt på stämbanden. Det är precis ett år sedan jag hade en riktig praktförkylning sist, så jag ska verkligen inte klaga.

Det var faktiskt förra nyårshelgen den startade. Då hade jag jobbat i ett par veckor med en rejäl heshet, men på nyårsafton kom febern och rösten försvann helt. Nu kanske ni tänker; Oooh så skönt och tyst för familjen? Men nej, det brukar bli riktigt jobbigt för dem, de måste ju tyda mitt väsande och teckenspråk, eftersom jag hela tiden har något otroligt viktigt att framföra. Till slut piper jag liksom en hundvissla och det är nog egentligen bara grannarnas hundar som kan uppfatta vad jag försöker säga; ”Huh, vad säger hon?  Komma ner till middag? Har hon läst nåt i Norran? Behöver hon hjälp att leta alvedon? Morr…vad vill den där jobbiga människan oss egentligen? undrar de förvirrat.

Jag uppsökte till slut vårdcentralen en vecka in på 2010. Hade varit hemma med febertoppar, hosta och i princip ingen röst och tyckte mig behöva en förlängd sjukskrivning. Där satt en lång, ståtlig stafettläkare, som frågade;

”Jaha, vad kan du vilja då?”

”Jaa", kväkte jag fram så gott jag kunde, "som du hör kan jag knappt prata, men jag skulle behöva bli sjukskriven av en läkare.

Med ett nedlåtande flin svarar han; ” Tja, att man inte kan kommunicera är ju ingen anledning att inte gå till jobbet.”

Vad säger karln? Han har ju inte ens frågat vad jag jobbar med?
I växeln på taxi, på SOS-alarm, i informationen på Brinken eller som böneutropare så skulle det förmodligen vara ganska hopplöst? Eller?
Han hade heller inte, innan han kostade på sig det sneda leendet, hört sig för om andra problem, till exempel feber och hosta? Om han snabbkollat min journal hade han kunnat konstatera att jag mycket sällan går till läkare, men två av de gångerna har det varit lunginflammation.

Nej, han valde att försöka avfärda denna (visseligen mycket tystlåtna) kverulant och eventuella hypokondriker väldigt snabbt. Ilskan kom över mig som en het våg och den feber jag redan hade sköt i höjden ytterligare, gissningsvis uppemot 48 °, eller mer? När jag berättat om min sjukdomshistorik, senaste dagarnas jo-jo-feber och sömnlöshet, sved det smärtsamt i halsen och det smakade blod i munnen, för det är svårt att skälla när man knappt har tillstymmelse till röst. Så reste jag mig upp ur stolen och sa att det tydligen varit slöseri med tid, besökavgift och bilfärd, och nu skulle jag hem och försöka kurera mig, eftersom jag hade 20 timmars helgpass framför mig. Plötsligt såg han alldeles handfallen ut. ”Eeeh…vänta nu…hm…inte nämnt febern…harkel…hade ju ingen aning om lunginflammationerna.” 

Nej, kanske bedömningen kom lite väl snabbt? Det slutade med att jag blev sjukskriven en vecka, fick en hel del mediciner till mitt förfogande och jag behövde bara ringa in för en eventuell fortsatt sjukskrivning om jag inte kände mig bättre när veckan var slut. Tror jag det, mig ville han nog inte möta igen. Glödgande rödrosig, skitförbannad kärring är inte att leka med, att hon dessutom väser som en orm när hon skäller ut en gör ju inte det hela särskilt mycket trevligare.

Hoppas han lärde sig något av detta som att;
”Små febriga tanter icke är att förakta” 

”Ett försmädligt leende kan sluta med förskräckelse” eller

”Hellre en fågel i skogen än en hes skata i mottagningsrummet”.