Sitter här i min morgonrock, den som hade en dejt med Via och Softlan häromveckan. Snart dax igen tror jag minsann, jag diskar nämligen med den på... ja, jag dammsuger, hänger ut mattor och struttar gärna på rent allmänt i den så fort jag får en chans, så den blir dammig och ärmarna blir ofta blöta.
Just nu är klockan drygt elva på kvällen och min turkosa och mjuka men på tok för varma morgon(kvälls)rock åkte på efter duschen. Tydligen hamnade jag framför datorn istället för att ta itu med tandborstningen och sömnen.
Känner mig inte mitt piggaste eller mitt mest positivaste. Ute har det snöat flera decimeter, Vitt, vitt kombinerat med slask! Nu?! Då vårlökarna egentligen borde börja spira (som om jag har satt några... men just nu surar jag å andra mer trädgårdsintresserade personers vägnar) Jag har sovit på tok för lite sedan igår natt och skittidigt imorse vaknade jag av att snöslungan gick igång utanför sovrumsfönstret... eller en våning ner tack och lov, eftersom vi sover på övervåningen. Ja, slungan självstartar ju inte utan gubbstackaren körde några vändor innan han skjutsade yngre sonen på morgonträning, halv sju ska han (sonen) bryta vattenlinjen i Bureå badhus.
*Suck* och nu går jag mot min tristaste helg då jag jobbar kvällspass både lördag och söndag. Tur man har så fina och trevliga arbetskompisar så timmarna brukar svischa iväg bra mycket fortare än man befarat. Inget att gnälla över egentligen alltså, men det är så lätt då man liksom kommit igång och är på det ilet.

Tja, vad var det här för typ av inlägg egentligen? En trött surtant som delar med sig av förskräckligt ointressanta 5 minuter ur sin vardag helt enkelt...

Förbaskat, precis när jag skrivit ner dessa negativa rader kommer först storpajken ner till köket i enkom bara för att ge mig en godnattkram. Stax efter kommer yngrepajken med tandborsten i mungipan och kramar om mig och säger att han älskar mig.
Hopplöst projekt att fortsätta sura med andra ord.

Sitter här i min morgonrock. Klockan är snart elva en torsdagsmorgon. Har försökt sova igen de timmar jag alltid förlorar i början av veckan då jag haft min vaknatt, sov till drygt åtta, så det känns rätt lyckat. Sönerna sover antagligen flera timmar till, de sover igen de timmar de förlorade av att de satt uppe och ugglade på tok för sent igår natt, natten före det och natten före det. Men är det påsklov så är det.

Men vad har jag gjort av timmarna från uppvaknandet fram till nu? Hur effektiv är jag på en skala? Tragiskt nog har jag endast rört mig mellan köksbordet, kylen och mikron. Med andra ord ätit fil, druckit uppvärmt kaffe, läst Norran, kollat lite bloggar och facebook samt funderat över min personliga utveckling.
Vad kom jag fram till?
Min morgonrock är i behov av ett möte med Via och Softlan.
Det är godare med nybryggt kaffe.
Pär Wiksten från Wannadies på Norrans framsida har tokstor frisyr...fortfarande.
Vissa bloggar är väldigt vilande.
Andra tack och lov inte.
På Facebookgruppen 9B kollas intresset för den 30-åriga återföreningen på Statt. Någon vill men bor för långt bort, för mig är det tvärtom jag bor nära men vill inte.
Angående min personliga utveckling så känner jag att jag fixade vårdeppen riktigt bra i år, den liksom bara flaxade förbi, om det nu inte är så att den kommer tillbaka och landar senare just i vår? Hoppas inte.
Min snällhet går i vågor, glömmer bort mig ibland, detta tar tydligen tid. "Gamla hundar"-syndromet. Men om 30 år till, då det är dax för den 60-åriga återföreningen av klass 9B är jag nog snällare än snällast, och dyker upp med min rullator på Statt.

Om någon timme bär det iväg mot stan med de två utarbetade och slitna tonåringarna (obs ironi). Nä, läs underbara och fina ungdomarna istället. En ska kolla om ny vårjacka och nya smycken till tungan. Den andra ska dejta körskolan, plus att det ska inhandlas passpartou till arbetsprover som ska inlämnas i samband med högskoleansökan...sent skall man tydligen vakna över sådana detaljer då sista inlämningsdag är i övermorgon. Men här får man säga att ordet "vakna" är nyckelordet att glädja sig åt.
Själv ska jag hämta ut mina mattor som finns på OKQ8 och köpa några liter mjölk.
Sen blir det väl hockey ikväll och vips är den här dagen snart slut, och man somnar förhoppningsvis glad åt en AIK-vinst samt en aning klokare och en dag äldre.

En härlig slapparhelg blev det. Middag på långfredag då syster och mamma kom och åt. Med sig hade systra något fantastiskt gott, nämligen lite exklusivare påskgodis från Åre Chokladfabrik (länk) inköpt och vackert inslagen på "Marias blommor" i Umeå.
Påskafton spenderade vi hos några vänner, alltid lika trevligt med god mat och dryck, en buffé med lax, olika sallader, dubbelmarinerad filé med mera. Blev en rätt sen hemgång, vilket i sin tur innebar en lång härlig sovmorgon dagen därpå.

En del solande och kaffedrickning på altanen har vi hunnit, har dessutom nästan läst ut 2 böcker. Och sen fixning av nya hyllor i garderoberna när andan föll på, så nu äntligen är just den delen färdig, ska inhandla diverse bänkskiva och annat så kanske tvättstugan i bästa fall blir helt klar innan uteprojekten drar igång.
Blev sedan jätteglad då mamma ringde och sa att hon tagit bilen de ca 12 milen till sin syster i Piteå på påskdagen, trots att "he' ger ganscka' se' langt, he' kan fortfarande snö nalta och vinterdäcka ger se' otrevli' att kör ve". Hurra mamma, du är bäst!

Skrev ju härom månaden att jag tvångsmässigt kollat bilar på blocket, men att jag faktiskt inte var ute efter att köpa någon. Det var egentligen sonens plötsliga intresse för bil som drog igång det, så jag har stirrat på uppimpade Toyota Celicor, stylade BMW:s, en rostig Porsche från istiden och andra mer eller mindre utschasade bileländen med mängder av spoilers runt om i hela Sverige. Själv vill jag ju gärna det blir något krocksäkert som inte drar en massa bensin, men jag är ju aningens äldre än den där rostiga Porschen i Göteborg så vad förstår jag mig väl på??? Nada!!!

Men det här nya intresset medförde att han som ansvarar för bilstallet i den här gården började kolla och fundera. Plötsligt sökte han efter en lite nyare bil åt oss själva, och fann faktiskt slutligen en av intresse som gått lagom långt och såg fin ut. 
Så på lördag verkar det som vi åker till Umeå, och eventuellt kör vi var sin bil hem.
Det blir naturligtvis inte en jätteny bil, det närmaste jag någonsin kommer den känslan det är om jag köper en Wunderbaum med nybilsdoft för att sedan sitta och inhalera, men något roligare än Passat-skrutten blir den ju i alla fall.

Blir intressant se vilken som i så fall blir "min bil" nu? Jag brukar inte köra Saaben eftersom den har på tok för mycket hästkrafter, och min högerfot är så tung, så tung. Efter incidenten med fartkameran häromdagen fick den bilansvarige ju vatten på sin kvarn, trots att jag bedyrade att jag kört mer än lagligt. Svårt för övrigt att köra för fort med Passanten då fabriken i Tyskland installerat en symaskinsmotor i den.
Kanske kommer ett brev med en bild där jag sitter vid ratten och är bedårande vacker? Misstänker ju nämligen att de kommer bötfälla mig för kriminell skönhet, ett brott jag helt enkelt inte kan rå för så det känns ju orättvist, men vi får väl se.

Tillbaka till gubbens dilemma, bör frugan trots blyfoten köra "Saaben den äldre" som går som ett spjut eller "Saaben den yngre" som är onödigt fräsch för hennes oförsiktiga framfart (finns faktiskt belägg för det uttalandet här), det är frågan?
Ha, ha, det måste väl vara som att välja mellan pest eller kolera?

Ögonoperationen
Blir hela tiden påmind på radio och TV hur fantastisk livet kan te sig efter man tagit detta beslut, man blir friare, lyckligare... Får lust och skrika högt -Håll käften på er Carolina Klüft och Christer Lindarw!!!! när de uppmanar fler att prova, för att operera ögonen och slippa glasögonen det är det bästa de gjort.

Du kanske hört talas om laserbehandling, en enkel operation för ca 24 000:- där man blir kvitt sin närsynthet? Problemet är att en sådan som jag i alla fall behövt glasögon eftersom jag kommit till stadiet "mina armar är inte långa nog", så jag tog beslutet att för nästan dubbla penningen göra ett linsbyte så skulle ALLA problem vara ur världen.
Tyvärr så blev det inte så, och den tidigare lagom obehaglige finskbrytande läkaren är numera än mindre sympatisk, han har ju redan fått pengarna så han känner sig rätt nöjd, eftervård och en gnutta empati känns sisådär intressant;
-"Vänta ett år, det kommer pli pättre å pättre", säger han.
Efter ett besök hos en optiker kan man konstatera att jag gått från ca - 0.6 till + 0.1, och har ett dubbelseende som heter duga. Det plir ju för faen inte pättre, gubbe?!

Om du inhandlar en trasig jacka, en risig stereo eller rutten köttfärs står konsumentlagar och reklamationsnämnder bakom dig. Men om du frivilligt låtit någon läkare sätta kniven i dig får du stå där med läckande silikonbröst, blindare än en fladdermus eller plutande med trasiga läppar och skämmas för att du varit så otroligt godtrogen och korkad.

Så enligt alla lagar är det bara ställa sig där i Umeå hamn och leende leverera en Silvia-vinknig till den stormrike ögonläkaren när han lättar ankar i sin stora svindyra segelbåt.
Perkele!
Haluan porata reikiä veneeseen...

Vikskärmen
På stadens badhus Eddahallen har vi numera en fräsch nytt handikappbad. Tyvärr så tänkte tydligen ingen på att även handikappade är tvåkönade. Så i det ganska lilla gemensamma utrymmet krävs det att sjukgymnasterna planerar badscheman så det inte blandas damer och herrar huller om buller. 

Från början fanns en liten vikskärm som man kunde använda om det trots allt råkade bli en krock. Den var också fiffig att ställa upp om man ville skydda kläder och elrullstolar i samband med en del personers mer tankspridda sätt att tvaga sig (läs: spruta ner hela rummet med handduschen, medan man glatt pratar med allt och alla, trevligt men det blir tämligen blött)

En dag i fjol våras var plötsligt väggen borta. Det visade sig att den var slängd, ett hjul hade pajat och ingen orkade/kunde laga. Så jag frågade personalen när en ny skulle dyka upp, och de påstod att en skärm var beställd av självaste platschefen, badmästaren eller vad det nu är för filur som sköter sådant kan kallas? Sedan har jag med jämna mellanrum frågat efter skärmen och fått till svar att den är beställd, men att de återigen ska prata med… eeeh "filuren".  Häromveckan kunde jag inte låta bli att ironisera en aning och undrade hur det kunde ta närmare ett år att få hemforslad eländet, var det så att den var beställd från Nya Zeeland och fraktsättet via land var med packåsna och kanske flotte över de större haven?
(Fick bara ett stelt leende tillbaka)

Nu har vi precis fått veta att platschefen/badmästaren tillika filuren inte alls beställt någon vikskärm under all denna tid eftersom han inte tyckte sig finna en bra som klarar vatten. Han har istället glatt delegerat uppdraget till oss att hitta en vattentålig variant.
Herregud, hur svårt kan det vara? Hitta en billig enkel sak, inhandla 5, låt oss anta de överlever i 1,5 - 2 år och kasta dem allt eftersom de rostat. Det skulle innebära att vi löst problemet i 7-10 år och personalen i kassan slipper mig "Den ironiska ragatan", det kan det väl vara värt?

...att gorma om. Ibland blir jag sugen på att plita ihop insändare, formulera dem argt och bestämt med att antal kloka åsikter och uppmaningar. Berätta om det jag tycker är fel, orättvist eller rent åt helvittis. Som om nån bryr sig? Som om det skulle hjälpa? Jo, pytt! Har faktiskt skrivit några i mina dagar, en del skickades in och kom till och med i tidningen, men de flesta hade fullgjort sitt syfte så fort jag fått skriva av mig ilskan.

De som känner mig vet att min livscykel är sådan att den gnälliga kärrningen jag är av gammal hävd och vana blir etter värre just kring februari mars. Någon lugnande vätska i kroppen går under nivån "lugn och fin" och jag blir lätt outhärdlig för omgivningen. Så nu finner jag dels nya saker att förarga mig över, men jag kan även blåsa igång glöden i någon gammal oförätt. 
Är det de stora sakerna som jag plötsligt engagerar mig i såsom världssvälten, sjuk och pensionsförsäkringar eller växthuseffekten?
Nja... även om de också kan kännas irriterande så är det ju främst det som ligger mig lite närmare som skaver. 

Kunde ju göra ännu en kategori här på bloggen döpt "Gormut & Tjörmut"... undrar om några behöver Lövångersmåls-lexikon för att förstå vad det betyder? Fast när man sen läser vad som är skrivet inser man nog ganska snart andemeningen med hur det är att vara gormut och tjörmut.
Nä, det känns så negativt och otroligt tråkigt att döpa en hel kategori till något sånt och sen fylla den med en massa elände. Nej, det är bättre dela upp de i mindre inlägg under en vecka och få skiten överstökad. Mer som en en liten följetong istället, ett antal inlägg kring det jag bearbetar i bilen fram och tillbaka till jobbet, sen lämnar jag allt det här dithän... får det ur systemet... eller låt oss åtminstone hoppas det. Och hur passar detta ihop med min nya "snällare" livsföring... ja, bara att jag satte ordet inom citationstecken gör väl att ni förstår? Det passar ju inte alls!

Inom en snar framtid kommer "Gormut & Tjörmut" del 1.

I lördags hade vi vänner på middag. I samband med ätandet skulle vi planera och beställa en resa till varmare breddgrader mot slutet av sommaren. Jag hade tagit fram kameran men som vanligt glömde jag ta så särskilt mycket bilder. Den vackra fördrinken Pisco Sour med sin frostiga kant och sitt vita skum till exempel... näää den hann vi dricka upp innan jag kom på att jag planerat fota den, samma med tilltugget ostquesadillas med kapris, uppätet.
Huvudrätten som var potatis och kronärtskockgratäng, oxfilé och kantarellsås, det fångades inte heller på bild. Däremot ölen som gästerna hade med sig, det var för övrigt Skelleftehamns egna, Kallholmen, och den goda knäckiga mörka romen till kaffet och Crème Bruléen de fick jag med på några dova suddiga bilder. *Suck* Tja, inser ju att någon karriär som matfotograf torde det ju inte bli, när man är så ofokuserad och hungrig att man glufsar i sig maten innan man kommer ihåg kameran.
Och resan? Jo, det blir Rhodos i mitten av augusti...

När solen gått ner
och himlen är mörk

När stjärnorna tindrar
Och världen sveps in
I månens silverne sken

Då släpper vi taget
Andas sakta ut
sjunker tillbaka

Ned i drömmarnas hav
Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder
                                               
                                                     /Drasca

När jag startade bloggen för ganska exakt ett år sedan visste jag varken hur den skulle se ut, vad den skulle handla om, vilka kategorier jag skulle ha osv. Man kan säga att den har utvecklats lite successivt till att bli en spretig färgglad blogg som handlar om allt möjligt, mest nonsens. Nu har den som sagt firat lite mer än ett år och drygt 140 inlägg, och jag är rätt nöjd med resultatet, den blev i alla fall typ "jag", eller i alla fall en lite skruvad variant av "mig".

Jag har fått så otrolig mycket beröm genom snälla och trevliga kommentarer, här och på FB. Så TACK alla som skrivit och uppmuntrat mig. När någon påstår att jag räddat deras dag, för de blev på gott humör av att läsa ett inlägg, hur galet men ändå kul är inte det? Flera har känt igen sig själva i det jag skrivit, vilket betyder att det inte bara är jag som beter mig galet? Många har tyckt att jag har fina bilder, och det blir jag ju otroligt stolt och glad över. Ja ni hör bekräftelsebiten är hög, mycket hög, man kan nog bli beroende. Kanske har blivit det?

Nu har det ju inte bara varit ros, en del ris har jag också fått mig till livs. Jag har blivit ifrågasatt vad jag vill med mina inlägg. Om det är att lära folk en läxa, att jag vill visa på att jag är en bättre människa, eller att mitt liv är bättre än andras. Det här är bara några av de frågor jag fått och sedan tagit ställning till. Och jag ville verkligen inte framstå som bättre eller mer lyckad, för det är jag ju inte, tvärtom. Jag har också i och med detta förstått att en text kan tolkas väldigt olika, den kan också misstolkas och övertolkas i det oändliga. Därför blev jag försiktigare, och slutade skriva generellt om företeelser, och försökte rikta in allt på mig som person, med både mina goda och framförallt dåliga sidor.

Jag har hela tiden tänkt att jag ska försöka hålla igång bloggen ett år, sedan troligtvis lägga ner den.
Nu vet jag inte om det blir så definitivt, att jag lägger ner den alltså, just nu känns det mer som jag gör en så kallad Time-out. 
Blir det skönt att slippa försöka bibehålla intresset (både från min och eventuella läsares sida) ELLER  kommer jag att sakna skrivandet, ventilerandet och bildskapandet? Ingen aning, men blir min saknad för stor så är det väl bara börjar om igen, tiden får utvisa hur det blir. 

Som sagt TACK alla ni som kikat in och läst, och TACK för alla kommentarer!

Fann den här texten på Facebook, det är likt ett kedjebrev som snurrar runt där för tillfället. Rolig, full med fördomar... och sanningar.
Jag har lämnat kvar de punkter som faktiskt är en klockren beskrivning av mig som norrlänning. Jag tog däremot bort till exempel påståenden som att jag på grund av min härkomst skulle anse att män som har rosa tröjor är gay, att jag tror "sexy lingerie" är en silkespyjamas från Coop Forum eller att minst en av mina grannar bränner sprit hemma. Riktigt så illa är det faktiskt INTE.
Däremot LOVAR jag att alla punkter som blev kvar stämmer riktigt bra på mig och min omgivning.

Så här är det;

• Jag tycker det är trafikstockning när mer än 7 bilar väntar på att få köra om en traktor på E4.
• Jag mäter avstånd i timmar.
• Jag kan se folk ha på sig jaktkläder vid sociala evenemang.
• Jag kan installera säkerhetslarm i mitt hus och som extra tillval till bilen men lämnar båda olåsta. 
• Jag kör 100 km/h i en halvmeter djup snö och snöstorm utan att blinka.
• Renar och älgar är bara en del av sceneriet.
• Jag förstår vad en person menar när denne formar läpparna till ett O och suger in luft.
• Jag har faktiskt åkt 20 mil t/r till en fest. 
• Skolorna stänger INTE för att det snöar. 
• Jag tycker att folk i storstan klär sig lustigt för att två år senare tycka det är trendigt och snyggt.
• Jag, i din ungdom, visste exakt till vilket uteställe mina vänner skulle en lördagskväll, eftersom det bara fanns ett.
• Jag tar en promenad för att motionera och fem personer stannar för att fråga om jag ska ha skjuts. 
• Min lärare förväxlade mig med mitt syskon eller annan släkting. 
• Många blinkar inte (här är jag rätt oskyldig) för att svänga eftersom alla vet ju vart man ska i alla fall. 
• Jag ringer till fel person men blir hänvisad till rätt nummer.

Bara häromdagen ringde en man och frågade efter "Olle", och jag förstod direkt vem han menade. Jag har blivit erbjuden skjuts vid promenader och eftersom jag liknar en tremänning, syssling eller vad det heter, med samma efternamn så trodde alla lärare jag var hennes lillasyster... låt oss säga att denna släkting inte hade lämnat ett positivt intryck på Bureskolans lärarkår. Vi har haft inbrott i bilen som stod olåst i det olåsta garaget och står det mer än 15 bilar i rödljusen inne i schtaaan så svär jag över trafikstockningar och storstadshybris. (Det är nämligen min övertygelse att trafikansvarige i Skellefteå i enkom programmerat rödljusen så att trafiken INTE ska flyta, så vi ska få en sådan där hääärlig storstadskänsla)

Foto
I min glasdroppe fångas hösten upp och ner.

"Barn är en del av familjen och förväntas
leva som resten av familjen lever.
Men varje människa är unik och behöver
fostran inte nödvändigtvis på
samma sätt som alla andra.
Om varje individ kunde få bara en aning tid
avsatt för sina speciella behov skulle
ungdomar få känna sig "speciella".
Och har de den känslan kan de uträtta
så mycket mer här i livet."

                                            Betty Shine

Det känns som OM man skulle lyckas uppfostra sina barn till att känna sig som unika, fantastiska individer som duger precis som de är, så finns det en stor risk att skolan ganska snabbt tar den insikten ifrån dem...
Eller är jag bara en bitter surtant nu? Hoppas det.

Foto
Pioner från i början av sommaren, i sitt enligt mig vackraste stadie, precis innan de slår ut.