Ögonoperationen
Blir hela tiden påmind på radio och TV hur fantastisk livet kan te sig efter man tagit detta beslut, man blir friare, lyckligare... Får lust och skrika högt -Håll käften på er Carolina Klüft och Christer Lindarw!!!! när de uppmanar fler att prova, för att operera ögonen och slippa glasögonen det är det bästa de gjort.

Du kanske hört talas om laserbehandling, en enkel operation för ca 24 000:- där man blir kvitt sin närsynthet? Problemet är att en sådan som jag i alla fall behövt glasögon eftersom jag kommit till stadiet "mina armar är inte långa nog", så jag tog beslutet att för nästan dubbla penningen göra ett linsbyte så skulle ALLA problem vara ur världen.
Tyvärr så blev det inte så, och den tidigare lagom obehaglige finskbrytande läkaren är numera än mindre sympatisk, han har ju redan fått pengarna så han känner sig rätt nöjd, eftervård och en gnutta empati känns sisådär intressant;
-"Vänta ett år, det kommer pli pättre å pättre", säger han.
Efter ett besök hos en optiker kan man konstatera att jag gått från ca - 0.6 till + 0.1, och har ett dubbelseende som heter duga. Det plir ju för faen inte pättre, gubbe?!

Om du inhandlar en trasig jacka, en risig stereo eller rutten köttfärs står konsumentlagar och reklamationsnämnder bakom dig. Men om du frivilligt låtit någon läkare sätta kniven i dig får du stå där med läckande silikonbröst, blindare än en fladdermus eller plutande med trasiga läppar och skämmas för att du varit så otroligt godtrogen och korkad.

Så enligt alla lagar är det bara ställa sig där i Umeå hamn och leende leverera en Silvia-vinknig till den stormrike ögonläkaren när han lättar ankar i sin stora svindyra segelbåt.
Perkele!
Haluan porata reikiä veneeseen...

Vikskärmen
På stadens badhus Eddahallen har vi numera en fräsch nytt handikappbad. Tyvärr så tänkte tydligen ingen på att även handikappade är tvåkönade. Så i det ganska lilla gemensamma utrymmet krävs det att sjukgymnasterna planerar badscheman så det inte blandas damer och herrar huller om buller. 

Från början fanns en liten vikskärm som man kunde använda om det trots allt råkade bli en krock. Den var också fiffig att ställa upp om man ville skydda kläder och elrullstolar i samband med en del personers mer tankspridda sätt att tvaga sig (läs: spruta ner hela rummet med handduschen, medan man glatt pratar med allt och alla, trevligt men det blir tämligen blött)

En dag i fjol våras var plötsligt väggen borta. Det visade sig att den var slängd, ett hjul hade pajat och ingen orkade/kunde laga. Så jag frågade personalen när en ny skulle dyka upp, och de påstod att en skärm var beställd av självaste platschefen, badmästaren eller vad det nu är för filur som sköter sådant kan kallas? Sedan har jag med jämna mellanrum frågat efter skärmen och fått till svar att den är beställd, men att de återigen ska prata med… eeeh "filuren".  Häromveckan kunde jag inte låta bli att ironisera en aning och undrade hur det kunde ta närmare ett år att få hemforslad eländet, var det så att den var beställd från Nya Zeeland och fraktsättet via land var med packåsna och kanske flotte över de större haven?
(Fick bara ett stelt leende tillbaka)

Nu har vi precis fått veta att platschefen/badmästaren tillika filuren inte alls beställt någon vikskärm under all denna tid eftersom han inte tyckte sig finna en bra som klarar vatten. Han har istället glatt delegerat uppdraget till oss att hitta en vattentålig variant.
Herregud, hur svårt kan det vara? Hitta en billig enkel sak, inhandla 5, låt oss anta de överlever i 1,5 - 2 år och kasta dem allt eftersom de rostat. Det skulle innebära att vi löst problemet i 7-10 år och personalen i kassan slipper mig "Den ironiska ragatan", det kan det väl vara värt?

...att gorma om. Ibland blir jag sugen på att plita ihop insändare, formulera dem argt och bestämt med att antal kloka åsikter och uppmaningar. Berätta om det jag tycker är fel, orättvist eller rent åt helvittis. Som om nån bryr sig? Som om det skulle hjälpa? Jo, pytt! Har faktiskt skrivit några i mina dagar, en del skickades in och kom till och med i tidningen, men de flesta hade fullgjort sitt syfte så fort jag fått skriva av mig ilskan.

De som känner mig vet att min livscykel är sådan att den gnälliga kärrningen jag är av gammal hävd och vana blir etter värre just kring februari mars. Någon lugnande vätska i kroppen går under nivån "lugn och fin" och jag blir lätt outhärdlig för omgivningen. Så nu finner jag dels nya saker att förarga mig över, men jag kan även blåsa igång glöden i någon gammal oförätt. 
Är det de stora sakerna som jag plötsligt engagerar mig i såsom världssvälten, sjuk och pensionsförsäkringar eller växthuseffekten?
Nja... även om de också kan kännas irriterande så är det ju främst det som ligger mig lite närmare som skaver. 

Kunde ju göra ännu en kategori här på bloggen döpt "Gormut & Tjörmut"... undrar om några behöver Lövångersmåls-lexikon för att förstå vad det betyder? Fast när man sen läser vad som är skrivet inser man nog ganska snart andemeningen med hur det är att vara gormut och tjörmut.
Nä, det känns så negativt och otroligt tråkigt att döpa en hel kategori till något sånt och sen fylla den med en massa elände. Nej, det är bättre dela upp de i mindre inlägg under en vecka och få skiten överstökad. Mer som en en liten följetong istället, ett antal inlägg kring det jag bearbetar i bilen fram och tillbaka till jobbet, sen lämnar jag allt det här dithän... får det ur systemet... eller låt oss åtminstone hoppas det. Och hur passar detta ihop med min nya "snällare" livsföring... ja, bara att jag satte ordet inom citationstecken gör väl att ni förstår? Det passar ju inte alls!

Inom en snar framtid kommer "Gormut & Tjörmut" del 1.

... besviken OCH en aning förvånad när människor likt bilhandlare utger sig för att ha än den ena än den andra goda egenskapen. Sedan märker man att det är bara en falsk fasad, det är rostbubblor under lacken och trasiga avgasare.
Eller man kan säga de är lite som skrytbyggen där man visar upp ett tjusigt hus att imponera med men som tyvärr har dåliga bjälklager, läckande tak... *hmmm*... och ibland är de byggda på en gammal helig indiankyrkogård.

Men är det så farligt då? Gör inte alla människor det, blåser upp sig som ballongfiskar, låtsas att man är något man inte är? Det kanske är okey, så länge ingen kommer i kläm, känner sig lurad och sviken? 
Frågan är lyckas man verkligen lura sig SJÄLV, har man så dålig självinsikt?

Ta den här Björn Ranelid till exempel, som likt en kulspruta smattrar ut det mest osannolika uttalandet efter det andra. Känns som han lider av en magnifik variant av hybris, till exempel hittade jag dessa fantastiska citat; 
" Jag är den största sensationen i Melodifestivalens historia."
På frågan är han rädd för att bli måltavla för kritikernas giftpilar svarar han;
- "Nej, nej, nej, de är fyra fem stycken. Jag har flest människor med mig i hela Sverige. Jag är den ende som har en egen fan club, jag är den ende som har ett eget pris i mitt namn. De andra kan ju, ja vadå, vad ska de göra? De är fem stycken. Ställningen är tre miljoner mot noll till mig.
Han lär också ha sagt om sig själv i jämförelsen med andra författare;
-"Mina meningar är intatuerade på sex-sju kvinnor nu. Tror du någon annan har skrivit en mening som är intatuerad i en kropp, Jag gör det ingen Nobelpristagare i kemi, fysik eller medicin klarar av."
Är han seriös eller driver han med sig själv och oss, provocerar han för att sedan luta sig tillbaka och småskratta över att han lyckats reta upp ännu några fler? Eller lever han i en värld där han ÄR så gemytligt jävla nöjd med sig själv? 

Fattar den som inte bara ser det halvfulla glaset som halvtomt utan dessutom verkar sitta och stirra på hur vätskan dunstar och blir ännu mindre att man upplevs väldigt negativ? Tror faktiskt inte det…

Och den som pratar oavbrutet om sig själv men anser sig vara både empatisk och inkännande, fattar den att ingen annan fick en syl i vädret och att man verkar helt ointresserad av sin omgivning? Tror inte det heller…

Det får mig att fundera har JAG så dålig självinsikt?
Vad utger JAG mig själv vara, och vad kör JAG med för falsk marknadsföring?  
Har jag en bild av mig själv som ingen annan delar?
Har JAG rätt att bli besviken och förvånad, då jag kanske också kör omkring med en uppimpad skrotbil och bygger luftslott?
Nä, för att återkomma till de där indianerna, de med de otroligt läskiga kyrkogårdarna, jag kanske själv skulle behöva gå i någon annans mockasiner ett tag, innan jag kan förfasas, förvirras och fördöma?

I lördags hade vi vänner på middag. I samband med ätandet skulle vi planera och beställa en resa till varmare breddgrader mot slutet av sommaren. Jag hade tagit fram kameran men som vanligt glömde jag ta så särskilt mycket bilder. Den vackra fördrinken Pisco Sour med sin frostiga kant och sitt vita skum till exempel... näää den hann vi dricka upp innan jag kom på att jag planerat fota den, samma med tilltugget ostquesadillas med kapris, uppätet.
Huvudrätten som var potatis och kronärtskockgratäng, oxfilé och kantarellsås, det fångades inte heller på bild. Däremot ölen som gästerna hade med sig, det var för övrigt Skelleftehamns egna, Kallholmen, och den goda knäckiga mörka romen till kaffet och Crème Bruléen de fick jag med på några dova suddiga bilder. *Suck* Tja, inser ju att någon karriär som matfotograf torde det ju inte bli, när man är så ofokuserad och hungrig att man glufsar i sig maten innan man kommer ihåg kameran.
Och resan? Jo, det blir Rhodos i mitten av augusti...

När solen gått ner
och himlen är mörk

När stjärnorna tindrar
Och världen sveps in
I månens silverne sken

Då släpper vi taget
Andas sakta ut
sjunker tillbaka

Ned i drömmarnas hav
Vi förs av dess strömmar till fjärran stränder
                                               
                                                     /Drasca

...är ju inte bara en enormt rafflande och intressant sport, det är också benämningen på en företeelse vi föräldrar ofta blir anklagade för, och med all rätt. Vi puttar, sopar, hojtar och hejar så att ungarna bara gliiider fram.

När mina gossar var yngre så fick de en tjuga om de klippte gräset. Men en vi känner gav barnen 100, trots att de hade åkgräsklippare. De ska lära sig att arbete lönar sig, förklarade han. Till saken hör att han jobbar jämt och tjänar förhoppningsvis bra med pengar på det, däremot har jag svårt tro att han vet han hur man startar en dammsugare eller än mindre en tvättmaskin?

När den äldste sonen i en annan familj blev 18 så kunde plötsligt inte föräldrarna uppmana honom hjälpa till, han var ju myndig och måste få göra som han ville, påstod de. Så han kom hem då det passade honom, fick maten uppvärmd och man tassade på tå så man inte väckte den ”myndige” när han valde ha sovmorgon. Sällan hjälpte han enligt mig till eller tog hänsyn, trots att han bodde hemma till en bra bit över 20 år. 

Vi började fundera över om man ska ha betalt för att hjälpas åt hemma. Och handlar det inte om att man respekterar och hjälper varandra i en familj, oavsett ålder? Och hur ska vi prioritera?

Varning! Om du inte klarar läsa om hur jag skryter omåttligt över mina söner och om mina äckligt präktiga metoder att mota undan "curling-mamman" inom mig så gott det går, så SLUTA läsa nu. Självgodheten kommer inte ha några gränser, och kanske kommer någon känna sig provocerad. Så jag säger det igen, för din och min skull, om du inte tror dig klara detta; Sluta... läs... nu.

Så, trots vi garanterat INTE förlorat de som tycker att jag försöker framstå som bättre än andra, att jag har taskig självinsikt och tenderar att sätta mig till doms över folk, så fortsätter jag oförtrutet vidare;
Nå, vad gör dessa två blivande svärmorsdrömmar till söner då? Jo, de dammsugar och städar sina rum, renbäddar sina sängar, sorterar och lägger in sin tvätt och ibland hela familjens, plockar ur diskmaskinen, klipper gräset och skottar snö. Numera lagar de middag en dag i veckan var, då de naturligtvis följer ICA:s billiga veckans meny. Detta gör de gratis, oftast på uppmaning men ibland, oftare och oftare, så glimrar det till och något sker automatiskt.

Mina söner, som för övrigt är otroligt snälla och lugna, diskuterar inte emot eller vägrar när de blir uppmanade att hjälpa till. Detta är faktiskt sant! Lika sant som att de aldrig bråkade som små, jag lovar, det var jättekonstigt! Numera ryker de ihop mest på lek, jag brukar tänka när inredningen lossnar från väggarna att det hade varit enklare om de tagit dusterna som lättviktare och inte nu när båda närmar sig 1.80 med varsin matchvikt på dryga 70 kilo var...

Det ju naturligtvis inte så att de går i rad och sjunger glatt likt Snövits 7 dvärgar ”hej hå hej hå vi till garageinfarten gå ♪♫♪” med snöspadar över axeln. De tycker det är skitrist att det snöat så förbaskat mycket de sista vintrarna, men det är ju inte under sång jag fyller tvättmaskinen heller.

Vissa tänker kanske att detta handlar ju inte om curling, det är ju ett Boot-camp för stackars utnyttjade tonåringar! Eller också tänker man de har ju semester, barn ska dessutom renovera övervåningen, baka allt matbröd och gå ut med hunden och hästen. Oavsett hur ni har det där hemma så är det viktiga att man hittat sitt eget sätt, och att alla är nöjda. Eller hur?

Nå, hur fokuserad och målinriktad verkar inte jag vara då? Lugn, jag är lååångt ifrån curlingfri. Jag inhandlar nya vantar när de tappat bort sitt 487:e par, hänger på dem reflexer och varnar dem för bilar. Jag erbjuder dem skjuts ibland trots det går en buss bara så de ska slippa frysa, handlar onödigt dyra kläder åt dem trots de har hela studiebidraget just för det ändamålet och skickar dessutom med dem extrapengar så de då ska unna sig något.
Hur fulländade är inte sönerna då? Lugn, de är lååångt ifrån felfria de heller. Jag får kliva över skor fulla hallen, trilla över skolväskor, förvånas över alla torkade endagslinser som ligger och glittrar lite här och var och undra varför ena sonens garderob alltid kräks ut nästan alla kläder han nyss lagt in. 
Tomma toarullar, dammiga datorsladdshärvor, äppelskrutt som orsakar bananflugeinvasioner i papperskorgar...

Sedan är det ju upp till en själv hur arg och besviken man väljer vara, och att jag går omkring som ett missförstått offer med tårar i ögonvrån städandes undan skorna från hallen, gör ju ingen glad. Jag har faktiskt också lärt mig att bli tålmodigare, till och med bananflugorna kan få en andra chans.

Hur och var träffas man? Kanske på krogen, jobbet, gymmet, via vänner, nätet, i affären, i en bilkrock... tja, sätten är nog oändliga. Ett par påstods faktiskt ha träffats i samband med just en bilkrock och ryktet som gick var att han var tvungen att slutligen gifta sig med henne för att det hade blivit så dyrt fixa hennes bil. Mystiskt rykte nu när jag tänker efter, hade de ingen bilförsäkring? 

Själv träffade jag slutligen den rätte på "Etage", det stora fantastiska tre våningars utestället i Skellefteå under slutet av 80-talet. Man drack "Geting" eller "Rom&Cola" och lyssnade bla. på "Madonna", "Paula Abdul", "Pet shop boys" och "Simply Red". 
Anledningen till att det blev just som det blev var att min kollega och vän gick och hoppades bli uppbjuden, och jag påstod att vi tjejer visst kunde ta intiativet. Jag skröt, lite lätt överförfriskad, om hur lätt det var att bjuda upp första bästa kille bara sådär, det brukade jag göra jämt, det hade jag absolut INGA problem med, fortsatte jag kaxigt, och sedan var det upp till bevis. Jag tog tag i axeln på en kille som nonchalant lutade sig mot ett räcke och spanade ut mot dansgolvet. Och jodå, han hade inget att invända, han ville dansa... och vi dansade och pratade... hela kvällen. 
Att han liksom Dolph Lundgren nästan glömt sitt modersmål eller i det här fallet sin dialekt och snackade med en lite dryg stockholmsk accent efter endast ett par år i huvudstaden kunde jag förlika mig med, han hade så otroligt snälla, fina blå ögon och långa ögonfransar därtill.

Vi bytte telefonnummer innan vi skildes åt, och han pladdrade på om att han hade en så fantastisk telefonröst... tänk vad konstigt att försöka imponera med en sådan detalj... och lite lustigt att jag fortfarande minns det? Jag styrde stegen... eller taxin till min lägenhet norr om stan och han promenerade söderut. Ja, alltså inte ända till Stockholm så där vid 2 snåret en kall novembernatt, utan till sin nyinköpta trea söder om stan. Han hade precis tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem till norrland igen.

Eventuellt ringdes det upp, missförstånd uppstod eller tappades lapparna bort, minns inte riktigt. Det var ju på den tiden man inte kunde knappa in numret under kontakter i någon portabel telefon med inbyggd telefonbok, och döpa sin nyfunne vän till "Ev. möjlig", "Tilltänkte?", "Inte så pjåkig" eller varför inte "Sammetsrösten"?
Nåja, några helger senare fick jag syn på den blåögde på samma uteställe. Jag gick fram och sa hej och på den vägen är det som man brukar säga. Närapå 23 år senare är jag glad att det var ögonen jag föll för och inte hårsvallet eller den där accenten, för då hade jag nog stått här lite förvånat perplex idag. Lyckligtvis är ju jag själv fullkomligt bibehållen... he, he he... skojar bara, om sanningen ska fram så är det väl min lite lätt sjuka humor och eventuellt min initiativförmåga som maken klamrar sig fast vid.
Resten är "long gone" vid det här laget.
Tänk vilken tur att jag intagit ett par "Getingar" för mycket den där kvällen och nått stadiet "handlingskraft kombinerat med en uns lögn" eftersom jag aldrig ryckt tag i en karl på det sättet förut. Om inte hade jag kanske idag varit gift med en 2 meter lång kurator från Byske och gubben hittat sig en blondlockig hästdressör från Lövånger... eller nåt, vad vet jag... och det kunde ju aldrig ha blivit lika bra?